10 måsten (och 10 alternativ) för Japanturisten

Efter ett tag blir vardagen ganska inrutad även i en stad som Tokyo. Man åker samma pendeltåg, äter på samma matställen, handlar i samma affärer. Då är det bra att få besök ibland och bryta slentrianbeteendet. Jag hade besök av mamma och moster för några veckor sedan och tog då chansen att resa runt en vecka i Japan. Under semesterveckan hann jag med att se en del nya saker och återbesöka några gamla bekanta platser. På förekommen anledning tänkte jag lista några måsten (t.ex. platser som alla besöker men som inte alltid är de mest intressanta) och några rekommendationer som alternativ till de mest givna besöksmålen.

1. Tokyo från ovan
Det är svårt att ta till sig hur stort Tokyo verkligen är när man befinner sig på marknivå. När man kommer upp en bit däremot inser man att Tokyo är gigantiskt och frågan är om inte denna vy inte slår det mesta man kan uppleva i Japan. Lika förundrad blir man när man åker tåg de dryga femtio milen mellan Osaka och Tokyo och inser att hela sträckan egentligen består av en enda stor megapolis endast åtskild av korta avsnitt med risfält och skogsdungar innan nästa tätt bebyggda avsnitt tar vid igen.

◆ Tokyo Tower
Den klassiska utsiktspunkten i Tokyo är Tokyo-tornet som byggdes 1958 och är en röd-vit kopia av det 10 meter lägre Eiffeltornet i Paris. Hit skeppas busslaster med turister varje dag och tornet innehåller en rad klassiska turistfällor (vaxkabinettet är så dåligt att det gränsar till humor).

○ Tokyos rådhus
Det finns flera alternativ till Tokyo-tornet om man vill beundra utsikten över stadslandskapet. Om man tar sig till Tokyos rådhus i Shinjuku kan man åka upp till fyrtiofemte våningen och se ut över staden i alla riktningar utan att betala en yen. Ett annat alternativ är att åka högst upp i Mori Tower i Roppongi. Där har man de kanske bästa vyerna i hela Tokyo. Det kostar en slant men då ingår också inträde till ett av Tokyos bästa museer för modern konst på femtiotredje våningen. Ett tredje alternativ är att åka upp till resturangvåningen på våning 39 i Ebisu Garden och äta på något av matställena där. Priserna är ganska mänskliga och vyerna över Tokyo på kvällen är oslagbara.

2. Festivaler
Japaner i allmänhet har väldigt kort semester, men det kompenseras delvis av de många helgdagarna. Året struktureras med hjälp av ett flertal återkommande högtider och festivaler. Varje årstid har sina speciella begivenheter och när man än besöker landet är chansen stor att en festival (matsuri) står för dörren.

◆ Hanami (körsbärsblomningen)
Den säsongsbetonade begivenhet som de flesta utlänningar förknippar med Japan är säkert körsbärsblomningen som äger rum någon gång i slutet av mars eller början av april. Detta är också den högtid som som markerar början på det nya året för de flesta japaner. Det är då skolorna börjar och nyanställda välkomnas till sina arbetsplatser. När körsbärsträden blommar fylls parkerna snabbt med blå presenningar och förvandlas till blöta och bullriga personalfester. Förvänta dig alltså inte att du kan njuta av körsbärsblommorna i stillhet.

○ Hanabi (sommarfyrverkerier)
Sommaren är inte direkt den bästa tiden att besöka Japan. Temperaturerna kryper upp mot 35 grader i Tokyo och luftfuktigheten gör att man knappt kan lämna den luftkonditionerade lägenheten utan att svetten börjar rinna. Sommarkvällarna är dock fantastiska och under juli och augusti anordnas stora fyrverkerier runt om i landet. Det allra största, vid Sumida-floden i Tokyo, bör undvikas av människor som ogillar stora folksamlingar. Det finns dock också många mindre som är ändå är mäkta imponerande. Vi besökte en hanabi (Seiseki Tamagawa Hanabi Taikai) i västra Tokyo i mitten av augusti och den rekommenderas å det varmaste.

3. Shopping
Det är få städer i världen som matchar Tokyos utbud vad det gäller shopping. Efter ett tag kan konsumtionshysterin i Japan också leda till lätt illamående men för den tillfällige besökaren är det en sann upplevelse. Även om yenen är dyr för tillfället är det kul att bara fönstershoppa eller strosa omkring på varuhus, marknader och små klädaffärer. Praktiskt nog har flera olika stadsdelar specialiserat sig på sin särskilda nisch, såsom elektronikprodukter (Akihabara), sportartiklar (Kanda) eller böcker (Jimbocho).

◆ Omotesando
Omotesando är den kanske kändaste shoppinggatan i Tokyo (möjligen med undantag för Chuo Doori i Ginza). Gatan är en av få boulevarder i staden som lever upp till namnet och här ligger de stora lyxmärkena (Prada, Gucci, Louis Vitton) sida vid sida. De intressantaste butikerna hittar man dock om man ger sig in i de smala gränderna på båda sidorna av gatan, där japanska märken samsas med vintagebutiker och trendiga caféer.

○ Valfri depachika (bottenvåning med matavdelning i de stora varuhusen)
Den häftigaste shoppingen, i alla fall i mitt tycke, hittar man längst ned i varuhusen. Därav namnet depachika som betyder ungefär varuhuskällarplan. Depachika är en form av saluhallar där alla tänkbara japanska och västerländska läckerheter bjuds ut, ofta till astronomiska priser. Eller vad sägs t.ex. om 2000 svenska kronor för en välformad melon. Det bästa med de här ställena är dock att stora delar av sortimentet bjuds ut till provsmakning (tyvärr inte melonerna).

4. Krig och fred
Japans moderna historia handlar inte bara om snabb ekonomisk utveckling och tekniska under utan också om aggressiv krigföring och ofattbara lidanden för civilbefolkningen. Även om de flesta spår av andra världskriget sopats undan av den nämnda snabba utvecklingen finns det fortfarande vissa platser kvar som vittnar om ett obearbetat sår i det Japanska nationella medvetandet.

◆ Yasukuni
I Yasukuni-helgedomen vilar själarna till alla japaner som dött i krig, inklusive en handfull dömda krigsförbrytare. Trots detta fortsätter japanska premiärministrar att besöka helgedomen och provocera fram ilska hos grannländerna som inte tycker att Japan har gjort upp med sitt förflutna i tillräcklig utsträckning. Ingångsporten (torii) till helgedomen är mäktig och om man vill träffa japanska högerextremister är det hit man ska gå. I anslutning till helgedomen finns också ett krigsmuseum, men utställningen är på japanska och (minst sagt) en aning vinklad.

○ Hiroshima och Nagasaki
Utanför Japans gränser är dessa båda städer nästan enkom förknippade med atombombens destruktiva verkan. Och visst är minnesmärkena (t.ex. genbaku dome) och atombombsmuseerna i Hiroshima och Nagasaki både omskakande och djupt rörande. Men mest förundras man kanske ändå över hur pass levande och normala dessa båda städer faktiskt är idag en knapp mansålder efter domedagen.

5. Buddistiska helgedomar
Kyoto har hundratals helgedomar, gränder och parker värda ett besök. Det finns också åtskilliga tusen buddistiska tempel runtom i Japan. Av någon anledning hamnar alla ändå för eller senare på en och samma plats för det obligatoriska Japanfotot.

◆ Gyllene paviljongen
Den gyllene paviljongen är antagligen Japans kändaste byggnad och pryder omslagen på åtskilliga resekataloger och guideböcker. Och visst gör den sig bra med barrträden i bakgrunden och dammen i förgrunden. Men räkna inte med att få ha upplevelsen i fred. När det är varmt, trångt och fullt med amerikanska turister är det lätt att förstå den där munken som Yukio Mishima skrev om.



Gyllene paviljongen

○ Silverpaviljongen
Silverpaviljongen är inte tillnärmelsevis lika känd eller välbesökt som den gyllene paviljongen. Inte heller är den täckt av silver. Men den omgärdas av en Kyotos vackraste trädgårdar utformad i zenbuddistisk anda. Dessutom utgörs vägen upp till paviljongen av ett strålande promenadstråk längs en kanal omgärdat av små (mer eller mindre) genuina kaféer och hantverksaffärer. Promenadstråket är känt som filosofens promenad efter en gammal filosofiprofessor som brukade ta den här vägen till sitt jobb på Kyotos universitet.



Silverpaviljongen


6. Shinto-helgedomar

◆ Miyajima
Den flytande toriin utanför Miyajima anses vara en av Japans tre mest natursköna vyer. Det är alldeles säkert en av de mest fotograferade och avbildade. Miyajima är en liten ö som ligger strax utanför Hiroshima och anses ha heliga egenskaper, vilket Toriin är tänkt att markera. En munk på ön uppfann för många år sedan en av de viktigaste redskapen i den japanska hushållet nämligen risskopan som numera finns att köpa i alla upptänkliga former på ön.

○ Fushimi Inari Shrine
För den ultimata Toori-upplevelsen bör man åka till Fushimi Inari-helgedomen strax söder om Kyoto. Om man går efter antalet ingångsportar måste det här vara den heligaste platsen i Japan. Hundratals rödmålade portar leder upp med ingången till templet.

7. Varma bad

◆ Onsen
Ett bad i en varm källa (onsen) är en upplevelse som ingen Japan-turist bör missa. Efter någon veckas intensivt resande är det ett välkommet avbrott att ta in på ett Ryokan och sjunka ned en stund i ett ångande hett bad. Var beredd på att det kostar en slant att övernatta, men å andra sidan brukar det kompenseras av ett digert utbud av lokala delikatesser till både middag och frukost.



Elsie, mamma, jag, Junkos syster Yoko och systerson Shun på ett ryokan nära Toyama

○ Stranden
Man åker inte direkt till Japan på semester för att ligga på playan med paraplydrink i handen. Men det finns faktiskt en del skapliga stränder i Japan. Dessutom är det intressant som en amatörantropologisk studie. I Japan badas det ofta varsamt och medelst uppblåsbar badring. Gärna också med kläderna på. Allt för att i möjligaste mån undvika solbränna som går emot det rådande skönhetsidealet. De bästa stränderna finns på Okinawas småöar. För en bra kombination av fin sandstrand och utmärkt onsen, åk till Shirahama som ligger en timme från Osaka. De gjorde vi och hade två väldigt sköna dagar (glöm det där med två veckors badsemester).



Shirohama (den vita stranden) i Shirohama

8. Upp i bergen

◆ Fuji-berget
Visst är Fuji-sama en mäktig syn. Men frågan är vad man ska upp på toppen och göra. För stressade Japanturister finns det dessutom faktiskt goda chanser att se berget från Shinkansen på väg från Tokyo till Kyoto. Vänd blicken västerut efter ungefär en timmes resa så har du en utmärkt panoramavy över världens mest fotograferade berg.

○ Japanska alperna
Hellre än att trängas med fotografer och bergsbestigare på och runt Fuji-berget, kan man åka upp i de Japanska alperna. Japan utgörs till tre fjärdedelar av berg, så för höghöjdsturisten är tillfällena aldrig långt borta. Under resan i augusti tog vi oss från Toyoma upp i bergen via alpvägen till Tateyama och ned på andra sidan vid Kurobe-dammen. En annan häftig bergsupplevelse är att åka till den aktiva vulkanen Aso på Kyushu.



Tateyama i de japanska alperna

9. Popkultur
Bilden av det moderna Japan har alltmer kommit att präglas av diverse popkulturella fenomen. Fråga valfri tjugoåring i Sverige idag och oddsen är stora att de regelbundet tittar på anime, läser manga och lyssnar på j-pop. Japanska politiker har också börjat rida på popularitetsvågen och utnämnde nyligen tre unga tjejer som var och en representerar en tongivande riktning (skoluniformerad flicka, lolita och Harajuku style) till världsambassadörer för japansk popkultur. De ingår i en omfattande "soft power"-kampanj där de åker jorden runt för att boosta "the Japanese Gross Cool", som är ett annat buzz word i den japanska diplomatiska sfären.

◆ Shibuya
Shibuya är tveklöst Japans popkulturella centrum. Här hittar man representanter för alla upptänkliga ungdomskulturer och hit kommer Paris Hilton för att handla kläder (Shibuya 109). På söndagarna rör sig de olika popkulturella stammarna norrut och samlas i utkanten av Yoyogi-parken för att ses och synas.



Världens mest trafikerade korsning i Shibuya

○ Koenji och Shimokitazawa
Om du, som jag, är mer intresserad av kulturen i marginalen och musiken som inte slagit igenom än (eller som aldrig blir riktigt stor) bör du hellre åka till Koenji eller Shimokitazawa som är två av få alternativa fästen i Tokyo. Här hittar man mängder av billiga matställen, second hand-affärer, skivbörsar och spelställen.

10. Teknikens under

◆ Shinkansen
Sedan sommarolympiaden i Tokyo 1964 har Shinkansen skeppat sju miljarder passagerare fram och tillbaka i Japan utan förseningar och olyckor. Att åka shinkansen är en upplevelse i sig och det särklassigt smidigaste sättet att ta sig runt i Japan. Köp ett rail-pass och hoppa på!

○ Övriga ingenjörsmässiga och arkitektoniska underverk
Listan kan göras hur lång som helst. Kansai-flygplatsen, Kurobe-dammen, Kyotos järnvägstation, valfri SciFi-toalett...



Kurobe-dammen

En politisk tyfon drar över Japan

Under gårdagen var det parlamentsval till första kammaren i Japan. Symboliskt nog drog en tyfon in över centrala Tokyo samtidigt som jag följde med Junko till vallokalen för att rösta. Ovädret lyckades inte skrämma bort väljarna, utan valdeltagandet (runt 70%) var det högsta på två decennier. I enlighet med alla prognoser tog oppositionspartiet DPJ hem en jordskredsseger och spolade bort det statsbärande partiet LDP från regeringsmakten efter mer än 50 års kontinuerligt styre (så när som på ett kort avbrott under 1993). Maktskiftet i sig var inte särskilt överraskande. Mer intressant är egentligen det faktum att LDP lyckats klamra sig fast vid makten under så lång tid.

Intresset för politik är i regel ganska ljummet i Japan. Det demokratiska systemet är inte framsprunget ur gräsrotsrörelser och maktkamp som i de flesta andra länder, utan implementerades av den amerikanska ockupationsmakten efter andra världskriget. Många menar därför att en demokratisk kultur aldrig riktigt fått fäste i Japan. Bland de flesta unga människor jag möter är misstron mot politiker ganska utbredd och en viss uppgivenhet över statens förmåga utgör en del av livshållningen. På senare tid har också förtroendet för arbetsgivarna och förväntningarna på ett stabilt och tryggt arbetsliv förbytts mot pessimism och osäkerhet. Resultatet har blivit att de flesta japaner främst förlitar sig på sig själva och möjligen den närmsta familjen. Eftersom man inte tror att politik är ett särskilt verkningsfullt instrument för att påverka ens livssituation är och förblir det politiska livet en ganska oviktig sfär för de flesta japaner.

En holländsk journalist, Karel van Wolferen, skrev för tjugo år sedan en mycket uppmärksammad bok (The Enigma of Japanese Power) om Japans maktstrukturer och det demokratiska underskottet. Boken riktade sig till förvirrade utländska toppolitiker och företagsledare som förgäves försökte förstå hur den framväxande ekonomiska supermakten fungerar och var besluten tas. Huvudtesen i boken är att makten i det japanska samhället inte ligger hos de folkvalda utan är utspridd i ett vagt korporativt nätverk bestående av byråkrati, storföretag, politiska organisationer och, till viss del även, brottssyndikat. Folkvalda politiker och ministrar är främst marionetter i händerna på denna maktstruktur.



Det japanska kommunistpartiet valtalar i Shibuya

Valets vinnare DPJ har gått till val på att ta tillbaka makten från just denna nebulösa maktapparat. Man lovar att ta strid mot politisk nepotism, den dominanta byråkratin samt bygga ut välfärd och social trygghet. Det ständigt återkommande nyckelordet hos segrarna igår kväll var kokumin, medborgarna. Makten och inflytandet ska tillbaka till medborgarna, till vanliga japaner. Men tuffa tider och höga förväntningar kommer att möta den nya regeringen och frågan är om de verkligen kan uppfylla alla dessa löften. Och om de inte skulle lyckas, kommer väljarna i så fall återvända till LDP igen?

Nästa fråga är hur pass revolutionär den här förändringen verkligen är. Japanska tidningar skriver idag visserligen om valet som en historisk vändpunkt för Japan, men om man gräver lite under ytan är det inte mycket som är nytt. DPJ bildades så sent som 1998 och många av medlemmarna kom från LDP. Även den blivande premiärministern Yukio Hatoyama började sin politiska karriär i LDP och är liksom de senaste årens premiärministrar barn eller barnbarn till en före detta premiärminister. Han är därmed precis som många andra politiker från DPJ djupt insyltad i Japans politiska aristokrati. Ideologiskt står inte heller partierna så särdeles långt ifrån varandra. Båda partierna är att betrakta som borgerliga partier där LDP har slagsida åt det konservativa hållet medan DPJ rör sig mer i en socialliberal riktning.

Radikala förändringar ser med andra ord annorlunda ut. Valresultatet är väl snarast att betrakta som en massiv missnöjesyttring mot den rådande politiska ordningen och hur de senaste årens samhällsproblem har bemötts av sittande regeringar. Det man kan hoppas på är väl att väljarnas missnöje når ut till andra sfärer i samhället. För att en verklig förändring skall äga rum krävs det att även Japans byråkrater och företagsledare tar budskapet till sig och långsamt försöker hjälpa till att hitta nya vägar att komma till rätta med de rådande ekonomiska och social problemen i landet.

Comme des Garçons + Tretorn = Sant

Det börjar bli sommar på allvar i Tokyo. I dag var det en bit över 30 grader och alldeles för varmt för utomhusaktiveter. En perfekt eftermiddag för bio och varuhus tänkte vi och åkte till Shibuya för att se förra årets tyska storfilm om Baader Meinhof-ligans härjningar i 70-talets Västtyskland. Därefter fortsatte eftermiddagen inomhus i luftkonditionerade caféer och varuhus (utan brandbomber).

Efter ett tag landade vi på varuhuset Parco och deras avdelning med kläder från Comme des Garçons. Döm om min förvåning när jag fick se det senaste samarbetet. Tidigare har ju Comme des Garçons bl.a. samarbetat med H&M och nu verkar företaget fattat tycke för Sverige. Senast ut är en stor skräll, nämligen en skokollektion tillsammans med Tretorn. Inte ens Junko som faktiskt jobbar på Comme des Garçons hade hört talas om det här.



I min värld har Tretorn mest handlat om tennisbollar och ganska osexiga sportskor, men nu säljs de alltså till överpriser på varuhus runt om i Japan. En stark comeback för det gamla Helsingsborgsföretaget. Den här sommaren bärs Tretorn av Tokyos alla hippaste killar och tjejer. Frågan är bara vad som blir nästa deal. Comme des Garçons och Stenströms?

Krispolitik på japanska

Häromdagen damp det ned ett litet brev i min brevlåda som bekräftade att jag fått 12.000 yen (ca 1.000 kr) från den japanska staten. Som om två års stipendium inte skulle vara gott nog. Den här gången handlade det om en ren gåva som dryga hundra miljoner andra människor i Japan fått ta del av under de senaste veckorna. Enda prestationen som krävdes var att fylla i en kort blankett med personuppgifter och kontonummer.

Japan tillhör de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen under det senaste året. Även om den amerikanska ekonomin säkert i större utsträckning gjort sig förtjänt av sin situation är Japan den ekonomi som backar mest för tillfället. Men nu är ju de flesta stora industriföretag i Japan relativt exportberoende och japanska hushåll har en tendens att spela säkert när tiderna blir dåliga. Alltså håller japanerna hårt i plånboken även om det finns mycket ackumulerat sparkapital gömt i både madrasser och diverse sparformer med obefintlig ränta.

Så vad göra, tänkte den japanska regeringen. De mest omfattande förslagen har gått ut på att försöka hålla uppe efterfrågan på olika sätt. Inget fel i det, tvärtom. Men det huvudförslag som följde måste med bästa vilja beskrivas som en fullständigt tanklös politik. Istället för att differentiera åtgärderna, bestämde man sig för att helt enkelt betala ut ett engångsbelopp till alla personer boende i Japan med förhoppningen att dessa pengar skulle bidra till att elda på konsumtionen. Frågan är bara vad man ska med politiker till när en robot lika gärna hade kunnat komma med ett sådant förslag. Dessutom lär en stor del av pengarna försvinna in i madrasser och på sparkonton och inte sättas i omlopp på marknaden som var det tänkt från början. Ett enormt slöseri med skattepengar i tider då hundratusentals japaner sitter på snabbtåget rakt mot fattigdomen efter att ha förlorat sina jobb.

Inte konstigt då att förtroendesiffrorna för premiärminister Aso har rasat till under 20%. Han, liksom sina företrädare, verkar bara bli en parentes i den japanska politiska historien. Problemet är bara att alternativen är få både inom det statsbärande partiet LDP och bland övriga partier. Japanska politiker, i motsats till många av Japans företagsledare, har knappast gjort sig kända som djärva visionärer eller briljanta tänkare. Japanska politik handlar i mångt och mycket om nepotism, pork barrel och manschauvinism. Premiärminister Taro Asos främsta merit verkar vara att hans morfar var en av Japans mest kända premiärministrar genom tiderna.

Hursomhelst tänker jag i alla fall dra mitt strå till stacken och använda pengarna för att gå på musikfestival i början av augusti. Då går årets Summer Sonic av stapeln med en rad gamla hjältar (Sonic Youth, Aphex Twin, Mercury Rev, Mogwai) och flera trevliga nya bekantskaper (Delphic, Grizzly Bear, the Big Pink). Enligt vad jag har hört ska det vara nära till stan, asfalterat, sol, hav, rent och snyggt. En festival helt i min smak.

Barn och barnomsorg i Japan

Idag har det varit full fart i vår lägenhet. För första gången på länge hade vi barn på besök. Det är annars något som inte hör till vardagen för oss i Japan. Vilket i sig är lite märkligt eftersom vi passerat 30 med råge. Men det är väldigt ovanligt med barn i vår bekantskapskrets i Japan. Bara två av våra vänner skaffat barn trots att de alla, liksom vi, är runt eller en bit över 30.

Att skjuta upp eller välja bort barnafödandet är ett fenomen som inte bara existerar i vår bekantskapskrets. Det har på senare år blivit det mest kommenterade och omdebatterade problemet i modern politik i Japan. Varannan vecka kommer nya rapporter om den låga fertiliteten och den ständigt åldrande befolkningen. Analyserna och förslagen är många, men de flesta verkar vara överens om att något måste göras. Som utlänning utan full insyn i debatten är det lätt att köpa slentriananalysen och förklara de låga födelsetalen med att Japan är ett barnovänligt samhälle så länge kvinnan inte anpassar sig till normen och stannar hemma med barnen. Så har jag i alla förstått situationen fram till nu. Att det finns vissa undantag kände jag förvisso till. T.ex. jobbade Junkos mamma (och pappa) heltid under hela hennes uppväxt. Men jag har ändå tenderat att lägga skulden på samhället/politiken.



Ichiko säger "moshi moshi"

Men så idag fick vi alltså besök av ett annat undantag, nämligen Junkos kompis Makiko och hennes dotter Ichiko (1 år och fyra månader). Makiko är liksom sin man Yokono konstnärer och arbetar hemma. Makiko designar smycken och Yokono är på väg att etablera sig som bildhuggare och har redan ett par internationella utställningar i ryggen. Ett typiskt modernt par utan utrymme för barn skulle man kunna tänka sig. Men de har valt att bryta trenden.

När jag pratar med Makiko tvingas jag revidera min bild av Japan som ett land med obefintlig barnomsorg, kvinnor som offrar karriären för att skaffa barn och ett ständigt beroende av närboende släktingar/höga löner för att kunna kombinera arbete och familj. Faktum är att Makiko var igång och jobbade heltid med sin smyckesdesign igen redan ett år efter att Ichiko fötts. Ichiko tillbringar numera hela dagarna på daghem med en stor grupp andra ettåringar och har redan utvecklats till ett litet charmtroll med stor social kompetens. Att ha barnen på dagis heltid i Japan, det måste kosta skjortan blir min spontana tanke. Men det visar sig att det inte alls behöver vara så.



Ständigt i rörelse

Det finns huvudsakligen två typer av daghem i Japan. Å ena sidan finns det hoikuen som oftast drivs i statlig regi och främst är inriktade på lek och social utveckling och å andra sidan finns youichien som oftast är privata och fokuserar mer på undervisning och lärande från tidig ålder. Youichien är i regel ganska dyra och fungerar som en form plantskolor för barn som vill ta sig in på de bästa skolorna och universiteten. Hoikuen har inte samma status men håller såvitt jag kan har kunnat se hög kvalitet (Junkos mamma är föreståndare för ett sådant daghem i Toyama) och de är dessutom förhållandevis billiga. Avgiften är relaterad till ens inkomst och månadsavgiften kan vara så låg som 10.000 yen (800 kr) för barnomsorg på heltid (sträcker sig från ca åtta på morgonen till sju på kvällen). Det finns t.o.m. möjlighet att ha barn där på lördagar för hårt arbetande japaner.

Varför skaffar då inte unga japaner och japanskor barn när situationen verkar vara så pass gynnsam? Det finns olika anledningar till det. För det första är det ett beslut som i många fall är förknippat med höga kostnader, åtminstone om man låter sig dras med i statusstressen. Det kostar mycket pengar att studera på privata universitet i Japan och det är föräldrarna som måste betala. I ett land där universitetets namn och status avgör hela en framtid investerar föräldrarna dessutom stora summor i antagningsförberedande kvällsskolor, privata grundskolor och välrenommerade youchien för att barnen ska stå väl rustade när det är dags att välja framtid. Detta gör att dagens unga medelklass som delvis befinner sig i en mer osäker situation än föräldrarna en generation tillbaka drar sig för att skaffa barn eftersom de inte är säkra på att de kan erbjuda sina barn det som krävs för att nå hela vägen fram till ett bra universitet och därmed bygga sig en stabil framtid.

En andra anledning till att många kvinnor väljer bort barn är att det helt enkelt ofta innebär att karriären är över. Även om det finns billig barnomsorg tillgänglig numera och även om mammaledigheten inskränks till till ett par månader så tillåts mammorna i regel inte återvända till sina tidigare heltidsjobb. Heltidsjobb i Japan gör själ för namnet och innebär ett totalt engagemang och arbete långt ut på kvällarna. Detta är något som de flesta mammor (med eller utan barnomsorg) har svårt att leva upp till. Om man inte är självständig eller har extremt progressiva arbetsgivare innebär barnens ankomst att kvinnorna förpassas till underkvalificerade och underbetalda deltidsjobb (som förvisso kan omfatta dryga 40 timmar i veckan) och därför väntar man så länge det bara går eller låter helt enkelt bli att skaffa några barn.



Makiko, Ichiko och jag

Hursomhelst verkar det inte helt rättvist att lägga skulden (åtminstone inte helt) på staten för de låga födelsetalen. Trots låga skatter finns det en omfattande, subventionerad barnomsorg tillgänglig. För statsanställda är det dessutom möjligt att vara mammaledig med merparten av lönen i upp till ett år. Problemet ligger snarare i den privata sektorn där arbetsgivarna är väldigt restriktiva med erbjuda vettiga föräldraförsäkringar och heltidanställningar (dvs. reguljära jobb) med mammavänliga arbetsvillkor. Resultatet blir att en gigantiskt resurs går förlorad (numera utbildar sig lika många kvinnor som män på Japans universitet) och att många kvinnor som säkert vill ha barn drar sig för det. Med manligt dominerade fackföreningar och en allmänt utbredd konservativ kvinnosyn lär det dröja innan problemet får en lösning. Men likväl är det glädjande att se att det ändå finns utrymmen för alternativa livsvägar och par som faktiskt bryter normen.

Nya grannar

Kl. 19.28 Det ringer på dörren. Två unga kvinnor står och bugar. ”Ursäkta att vi har stört er igår och idag. Vi har just flyttat in i lägenheten bredvid. Tag emot denna gåva som ett tecken på vår framtida grannsämja”. ”Tack, ursäkta, det hade ni inte behövt” är det enda jag får ur mig. ”Vi hörs” säger jag. Och stänger dörren innan jag hunnit presentera mig med namn. Jag vet inte säkert, men jag får för mig att de står kvar en stund efter att jag stängt dörren.

Rapport från två indokinesiska städer

Trots att jag tillbringat en hel del tid i Japan både nu och tidigare har jag faktiskt aldrig besökt något annat asiatiskt land. Förvisso är också frågan hur asiatiskt Japan de facto är. Japan är ett isolerat örike och har präglats av detta faktum genom hela sin historia. Geografiskt tillhör det definitivt den asiatiska intressesfären och därför är det inte helt felaktigt att kalla det asiatiskt. Kulturellt har det också delvis fått sin prägel från den asiatiska kontinenten, i synnerhet från den stora grannen i väster, Mittens rike. Den moderna historien och den industriella utvecklingen har vissa paralleller med asiatiska NIC-länder som Korea och Taiwan. Men i övrigt har det moderna Japan mer gemensamt med många europeiska länder än med Asien i stort. Med länderna i Sydostasien och Sydasien har Japan ganska lite gemensamt. Ändå tycker jag mig ständigt se en tendens på hemmaplan att Japan buntas ihop med allt från Kina till Thailand och Indonesien.

Hursomhelst har jag nu äntligen fått chansen att besöka en annan del av Asien. Junko fick en veckas välförtjänt semester och vi beslöt att ta en sväng till Sydostasien. Först bar det av till Siem Reap i Kambodja där vi tillbringade fyra dagar sedan åkte vi vidare till Saigon i Vietnam där vi tillbringade de sista två dagarna. Intensivsemester på traditionellt japanskt vis alltså. I både Vietnam och Kambodja verkade den överväldigande majoriteten av turisterna komma från Kina, Sydkorea och Japan. På sina håll fick man nästan uppfattningen att japanska pratas lika frekvent som engelska. Det är väl kanske lite överdrivet, men faktum är att ett stort antal guider var helt flytande på japanska och många andra människor vi träffade på marknader, restauranger och andra serviceinrättningar pratade japanska med oss.





Angkor Vat, Angkor Thom och Ta Prohm

Kambodja var trots höga förväntningar en positiv överraskning. Med en blodig nutidshistoria och det kanske mest bisarra samhällssystem världen skådat under de senaste hundra åren (och då är ändå konkurrensen förhållandevis hård) delar den kambodjanska befolkningen ett trauma som inte på långt när är bearbetat fullt ut. Det är ett mycket fattigt land som fortfarande präglas av sitt blodiga förgångna. Minor i djungeln, stympade människor och minnesmärken som påminner om de dödens fält som de röda khmererna lämnade efter sig möter en var man än rör sig i Kambodja.



Khmer food

Ändock håller området runtomkring Siem Reap och Angkor Vat på att utvecklas till ett av de stora turistmålen i världen. Med all rätt. Tempelområdet är storslaget, kulturen fascinerande, maten överraskande god och omgivningarna vackra. Angkor Vat och de andra omgivande templen var en del av ett för den tiden gigantiskt urbant centrum i det Khmer-rike som dominerade Sydostasien under ett antal århundraden för snart tusen år sedan. Runt en miljon människor tros ha bott här och templen vittnar om en storslagen kultur. Efter att imperiet fallit och khmererna förpassats till en mer blygsam position i världen, avfolkades området och templen lämnades åt sitt öde under hundratals år. Djungeln bredde ut sig och de gigantiska byggnadsverken växte igen och slukades av naturen. Inte förrän under mitten 1800-talet då ett grupp franska vetenskapsmän på jakt efter växter återupptäckte de storslagna byggnaderna fick omvärlden klart för sig vilken storslagen kultur som en gång blomstrat i norra Kambodja. Idag har de flesta tempel restaurerats och frigjorts från djungelns våld, men det kanske mest spektakulära templet Ta Prohm är fortfarande lämnat i det skick det befann sig i när det upptäcktes.




Phnom Kulen

Siem Rieap är en av Kambodjas största städer och det mesta kretsar kring tempelturismen. Staden i sig har lyckats behålla en viss charm trots att det byggs nya flådiga hotell överallt. Efter att vi gjort en rejäl tempelbesiktning gav vi oss iväg upp på de djungelklädda höjderna nordost om staden till Phnom Kulen som innehåller en buddistisk helgedom och ett storslaget vattenfall. Phnom Kulen är en aning ”off-the-beaten-track” som Lonely Planet brukar skriva. Det tar sin tid och kostar en slant att ta sig dit. Sista timmen färdas man en gropig grusväg som frestar njurarna. Men i slutändan är det ändå värt all möda. Både templet och omgivningarna har nästan en magisk prägel och det är nog bara en tidfråga innan det blir en av de allra populäraste begivenheterna för alla tempelturister i Angkor Vat.

Efter några dagars lugn i Kambodja förbyttes stämningen fullständigt när vi kom till Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon). Staden har runt 7 miljoner invånare och ingen som helst fungerande kollektivtrafik. I princip alla kör motorcykel. Från flygplatsen och in till de centrala delarna går det ett ständigt flöde av tvåhjulingar som förpestar luften och öronen. De centrala delarna är ständigt igenkorkade och varje gång man måste korsa en stor gata gäller det att ha hundra procent fokus.



I Ho Ho Ho Chi Minh-staden (aka Saigon)

Saigon är extremt dynamisk och staden är på fötter och hjul dygnet runt. Vietnam har liksom Kambodja genomgått enorma förändringar under senare. Man måste betänka att det handlar om två länder som hårdare de flesta andra länder i världen drabbats av krigets fasor. Under Vietnamkriget släpptes det mer bomber över dessa båda länder än vad det släpptes bomber under hela andra världskriget. Bara i Kambodja, som inte ens var direkt involverat i kriget, släppte amerikanskt flyg en bomblast som motsvarar 40 atombomber av den storlek som drabbade Hiroshima. På senare år har Vietnam följt en väg som liknar den kinesiska med en socialistisk regim och ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Vietnam har också haft en ekonomisk utveckling som ligger hack i häl med Kina.



”Going native” i Mekong-deltat

Det märks inte minst i dagens Saigon som är en blandning av lyxbutiker, traditionella marknader och kolonial arkitektur från den franska epoken. Det räcker dock att lämna Saigon och röra sig ned mot Mekong-deltat för att bilden ska förändras. Här är landet snarare präglat av traditionellt jordbruk och faktum är att både i Vietnam och Kambodja lever en stor majoritet av befolkningen fortfarande av risproduktion, fiske och fruktproduktion. Det är en värld långt från det moderna Japan, men samtidigt en väldigt fascinerande kontrast till allt jag upplevt i Tokyo under det senaste året.

Den ekonomiska krisen slår ojämnt i Japan

Det sägs att vi genomgår århundradets svåraste ekonomiska kris för tillfället, men det är svårt att se några yttre tecken på detta i Japan. För egen del lever jag på medel från den japanska staten och behöver inte bekymra mig nämnvärt för den ekonomiska utvecklingen. Runt omkring mig fortgår konsumtionen till synes som vanligt. Många unga japaner lever i en gigantisk konsumtionsbubbla finansierad av välvilliga föräldrar. Ett av Japans ledande magasin Brutus, frågar sig i det senaste numret om det är dessa unga japanska prinsessor, hime-generationen, som ska rädda Japan. Tillåt mig tvivla.



Prinsessorna tar över Japan

Den ekonomiska krisen verkar dock inte leda till någon massarbetslöshet här. Japanska företag är väldigt försiktiga med att säga upp folk i kristider. Hellre väljer man att anpassa villkoren och arbetet efter konjunkturen. I en ekonomisk kris innebär det att man går ned i arbetstid och samtidigt justerar lönen nedåt. Detsamma gäller för de generösa bonusar som utgör en stor del av inkomsten. Toyota har redan gjort kraftiga nedskärningar här. 60% för cheferna och 25% för övriga. För styrelsemedlemmar blir det ingen bonus alls i år. När produktionen stannar övergår personalen till andra uppgifter. Just nu väljer man att städa mera och producera mindre. De japanska arbetsplatserna har antagligen inte så rena som nu på minst 10 år.

Vissa drabbas dock hårt av krisen. Tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft, som numera utgör en betydande del av arbetsstyrkan inom industrin hänger löst och många har redan förlorat sina jobb. Inte så få av dessa har utländsk bakgrund. Under de senaste decennierna har en stadig ström människor med japanska anor från Brasilien och andra sydamerikanska länder fått uppehållstillstånd i Japan för att arbeta i den japanska låglönesektorn. Man brukar säga att den utländska arbetskraften i Japan är hänvisad till de s.k. 3-K-jobben (kitsui, kitanai, kiken — hårda, smutsiga och farliga). När nu industrin gått i stå är det just dessa människor som åker ut först.

I denna situation har den Japanska regeringen nu utarbetat ett återvandringsbidrag till dessa s.k. nikkei (dvs. arbetslösa av japansk härkomst men med rötterna i annat land oftast i Brasilien eller Peru). Om de lovar att lämna Japan och aldrig mera återvända belönas de med 3000 dollar per skalle. Utan socialt skyddsnät står många arbetskraftinvandrare idag handfallna i krisens Japan. Många har varit i Japan i decennier och jobbat hela tiden fram till nu. Plötsligt står de utan försörjning och många har svårt att tacka nej till återvandringsbidraget. En cynisk politik säger kritikerna.

Och protesterna har varit omfattande. Många av de drabbade har jobbat under taskiga villkor som inhyrd arbetskraft och när ekonomin nu vänder nedåt finns det inte längre någon plats för dem i det japanska samhället. De flesta som återvänder har stora problem att hitta arbete i Brasilien. I många fall behärskar inte heller deras barn längre portugisiska eftersom de är uppväxta i Japan och har gått i japansk skola.

Med en sådan politik återstår det att se hur lätt det blir att rekrytera gästarbetare om några år när den demografiska obalansen sätter in på allvar. Eller för att citera en brasiliansk hemvändare i onsdagens NY Times: “We worked hard and we tried to fit in. Yet they’re so quick to kick us out. I’m happy to leave a country like this.” Enligt beräkningar från FN kommer Japan behöva ett tillskott på 17 miljoner invandrare år 2050 för att upprätthålla som samma produktionsnivå som idag. Den som lever får se.

Två dagar på Izu-halvön

Min dator har lagt ned sin verksamhet sedan snart två veckor tillbaka. Jag har därför lite svårt att rapportera om allt spännande som händer i Tokyo och Japan. Jag försöker för tillfället klara mig igenom livet med min minidator och det går väl hyfsat, men saknaden är stor efter min HP som har lagt ned verksamheten alldeles för tidigt. Jag har gjort upprepade försök att få den på bättre humör men inget verkar hjälpa. Nog talat och skrivet om detta. Roligare då att berätta om en korttripp söderut.



Simon och citroner från Izu-halvön

Junko har slitit och jobbat långa dagar och kvällar för att få senaste kollektionen klar i tid. För drygt två veckor sedan åkte hela teamet över med kollektionen till Paris för att låta modevärlden säga sitt. Det verkar ha gått bra. Och det är svårt att begripa att vi befinner oss mitt i en ekonomisk kris när jag får höra hur mycket sakerna kommer att kosta (det återstår förvisso att se om någon i slutändan är villig att köpa dem förstås). Hur som helst hade Junko samlat ihop till lite välförtjänt ledighet och vila efter två hårda månader och vi beslöt oss därför för att åka ned till Izu-halvön strax söder om Tokyo under två dagar.



Shimoda-bukten

Till Izu åker man främst för att löka sig i de varma källorna och njuta av god mat från havet. Men Izu har också vacker natur och välkomnande stränder som lockar folkmassorna från Tokyo under de olidligt varma sommarmånaderna. Vi begav oss ned till den södra änden av halvön där staden Shimoda ligger. Shimoda är numera en liten sömnig stad, men den har spelat en stor roll i den japanska historien. Staden kretsar än idag mycket kring fiske och båtar och just skepp av olika slag har spelat stor roll för stadens och i förlängningen också Japans utveckling.



Bordet är dukat för Junko

Det första skeppet, eller resterna av det skepp som förliste, tog engelsmannen Will Adams hela vägen hit i början på 1600-talet. Adams var lots på ett skepp som förliste utanför Shimoda och han räddade sig i land på Izu-halvöns kust. Han kom så småningom att bosätta sig här under resten av sitt liv och präglade sedermera den japanska politiken under denna epok på ett avgörande sätt. Alla som sett eller läst Shogun vet vad jag talar om. Den bygger på Adams öde.



Ett av de berömda svarta skeppen

Ungefär tvåhundrafemtio år senare dök ett några andra berömda skepp upp. Befälhavaren hette denna gång Matthew C. Perry och var utsänd på uppdrag av den amerikanske presidenten. Han kom, sågs och seglade tillsammans med en styrka på nio beryktade svarta skepp som Japan tidigare aldrig sett maken till. Efter att ha äntrat Tokyobukten 1853 och överlämnat ett krav till makthavarna på att öppna upp landet för resten av världen efter mer än tvåhundra års isolationistisk politik återkom Perry igen året efter för skriva under avtalet. Detta gjordes under högtidliga former i Shimoda och Shimoda var också den första hamnen som öppnades upp för amerikanerna innan Yokohama etablerades som Japans främsta hamnstad några år senare.




En stilstudie i konsten att äta med pinnar

Shimoda av idag domineras förutom av diverse minnesmärken och museer främst av spaanläggningar med varma onsen. Vi övernattade på ett ställe med utsikt över staden och den omgivande bukten. Eftersom det verkar vara lågsäsong för tillfället fick vi ha de varma källorna helt för oss själva. På kvällen serverades en omfattande meny av lokala läckerheter inklusive en mycket välsmakande hummer. Efter det var tanken att vi skulle njuta av solnedgången från balkongen. Men Junko slocknade med en gång utmattad som hon var av jobbet.



Danserskan från Izu och studenterna från Tokyo

Den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabata har skrivit en liten fin novell (the Dancing girl from Izu) om en students möte med en ung danserska från en ambulerande underhållningstrupp som utspelar sig i de skogsbeklädda bergstrakterna på Izu-halvöns inre delar. Jag läste novellen på vägen ned från Tokyo och vi beslöt oss för att följa huvudpersonernas resa genom vacker natur och dramatiska vattenfall under vår andra dag. Vi vandrade under någon timme och fick se en rad vackra vattenfall på vägen. Novellen tar, som så mycket annat i japanska kultur, fasta på tillvarons förgänglighet. Två dagar på Izu förflyter fort och nu är vi tillbaka i Tokyos hektiska vardag igen. Men ett bättre avbrott i stressen är svårt att finna.

Japanerna och deras resekataloger

Jag vet inte vad det är med vädret i den här staden. För två veckor sedan hade vi mer än 20 grader varmt i Tokyo och jag runt på stan i en tunn tröja. Nu har det vänt fullständigt. Igår snöade för första gången under min tid i Tokyo. Inte konstigt då att man längtar bort till varmare breddgrader.

Junko är inne i slutspurten av en ny kollektion. Det innebär i princip inga lediga dagar alls för tillfället för hennes del. Nästa vecka är det tänkt att kollektionen ska vara färdig. Då åker hon till Paris för att vara med bakom kulisserna på den stora modeveckan och se på när chefsdesignern Tao tar emot modefolkets hyllningar. Efter några hårda veckors jobb har hon i alla fall blivit lovad ett par lediga dagar under våren. Och då tänkte vi åka bort till någon annan del av Asien. Just nu lutar det åt en kortare resa till Angkor Vat i Kambodja och Saigon i Vietnam.

Jag var och hämtade några resekataloger på en resebyrå för ett par dagar sedan och det är alltid en underhållande läsning. Till skillnad för de inbjudande glansiga resekatalogerna i Sverige är japanska resekataloger ganska torra och tekniska resespecifikationer med detaljrik information om alla tänkbara aspekter kring resan. De flesta av resorna är välpaketerade och fullmatade med kulturella och kulinariska höjdpunkter på resemålet. Reseprogammen består av långa listor på alla sevärdheter som täcks in inklusive angivelser på minuten om transfers, utflykter och upplevelser (19.45-20.15: Underhållning bestående av traditionell kambodjansk Apsara-dans). Ingenting lämnas åt slumpen och inga överraskningar är tillåtna. Japanerna vet vad de vill ha och kräver att få veta om just den aktuella resan erbjuder detta.



Kina runt på en långhelg

Att semestra på japanska innebär inte att ligga på latsidan eller ladda batterierna, som borde vara på uppehällningen när man betänker hur mycket japanen i gemen arbetar. Japaner intensivsemestrar i regel i ett sanslöst tempo. Det flesta har nog hört talas om de japanska veckoresorna till Europa där både London, Paris och Bayern täcks in under några välplanerade dagar. Men frågan är om inte den stora Kinaresan på tre dagar, som jag hittade i en katalog, ändå tar priset. Under en guidad långhelg täcks i princip alla väsentliga turistmål i Kina in. Avfart sker torsdag kväll från Narita-flygplatsen. Under fredagen gör man alla de viktigaste sevärdheterna Peking (t.ex. Himmelska fridens torg och den förbjudna staden) inklusive den kinesiska muren och pekinganka till kvällsmat. Klockan sju på lördag morgon bär det av inåt landet till Xian för en dag full av sightseeing i Ming-, Qin- och Tang-dynastiernas spår (inklusive den berömda terrakottaarmén). Klockan nio på söndag morgon bär det slutligen av till Shanghai och en späckad stadstur under eftermiddagen. Måndag morgon går sedan flyget tillbaka till Tokyo för en ny arbetsvecka.

Att beställa resa per vecka kommer inte på fråga. Här gäller är istället frågan om man vill vara borta 2, 3, 4 eller 5 dagar. Det sistnämnda alternativet gäller nog bara för pensionärer. De korta reseprogrammen speglar det hårda japanska arbetslivet och den utredda frånvaron av sammanhängde semestrar. Antalet semesterdagar i Japan beror i regel på tjänsteår och ålder. Vanligtvis har japanen runt två veckors betald semester, men ofta tar de bara ut en vecka eftersom man inte ser med blida ögon på folk som prioriterar sitt eget personliga nöje framför företagets välgång. En tjej i 25-årsåldern som jag brukar träffa på mitt lokala hak i kvarteret där jag bor berättade för mig att hon bara varit utanför Japan en gång (fyra dagar på Hawaii). Nu var hon upprymd eftersom hon och några kollegor tänkte ta en långhelg i Seoul framåt sommaren. Men bara någon vecka senare berättade hon en aning uppgivet att det inte verkar inte bli någonting av resan eftersom hon har svårt att få ledigt de tre dagar på raken som krävs för att hon ska kunna komma iväg.



Engrish på McDonalds

Till sist kan jag inte undvara er en skylt jag stötte på i veckan som gick. Jag gillar ju egentligen inte folk som gör sig lustiga över japaner och deras (o)förmåga att handskas med engelskan eftersom jag vet hur långt ifrån varandra språken ligger och hur svårt det är att tillägna sig japanska från västerländskt håll och vice versa. Men ibland kan man inte ändå inte låta bli, i synnerhet som man själv kämpar med att få till de enklaste satser på japanska. Jag menar om inte ens japanska McDonalds kan få rätt på engelskan alla gånger, så må man väl vara förlåten om inte inte hänger med på japanskan i alla sammanhang.

Konbinin i kvarteret där jag bor

Äntligen!!

I torsdags öppnade en konbini på andra sidan gatan från vår lägenhet. Ordet konbini kommer från engelskans convenience store och motsvarar ungefär en "upphottad" närbutik. Eftersom vår närmsta konbini tidigare låg åtminstone 5-7 minuters promenad bort är det här ett gigantiskt framsteg som ökar bekvämligheten i våra liv med stora mått. Plötsligt behöver vi bara springa över gatan för att köpa snask, snacks, o-bento (matlåda), onigiri (risbollar), öl, tidningar och toalettpapper, kort sagt det mesta man behöver för att överleva i storstadsdjungeln. Dessutom fungerar konbinin som sambandscentral där man kan
skicka paket, köpa biljetter till diverse evenemang, ta ut pengar och betala räkningarna. Som grädde på moset hyr Muji in sig och bjuder ut diverse smarta och snygga produkter.

Närbutikerna har poppat upp som svampar ur jorden runt om i Japan under de senaste två-tre decennierna. Idag finns det dryga 40.000 av dem. 7-eleven, Lawson och FamilyMart är de tre största aktörerna och det är den sistnämnda som precis har slagit upp dörrarna tvärs över gatan. Annars speglar 7-eleven utvecklingen ganska väl i Japan. 7-eleven grundades i USA på 1920-talet och introducerades i Japan på 1970-talet. Efter en trög inledning tog det fart ordentligt på 1980-talet och 1991 köpte det japanska dotterbolaget upp hela koncernen. 7-eleven är nu alltså i japansk ägo.



"FamilyMart, Where You Are One of the Family"

Närbutikerna är små, men har ett stort utbud. 1000-tals produkter trängs på hyllorna. Livslängden är ofta kort. Uppemot 70% av artiklarna försvinner ur sortimentet varje år och ersätts av nya. Lagren är obefintliga och nya varor levereras flera gånger om dagen. Det är just-in-time i dess ursprungliga bemärkelse. Bekvämlighet är A och O. Stressade storstadsbor ska inte behöva storhandla eller laga mat. Allt finns tillgängligt i princip överallt (nu även hos oss) hela tiden. Men konceptet har sina baksidor. Förutom att bekvämlighet också betyder försoffning och förslappning, är det tuffa pix som gäller för butiksinnehavarna.

I princip alla närbutiker drivs på franchising-basis, vilket innebär en färdig infrastruktur (reklam, leverans, varuutbud etc.) och stöd i uppstartsfasen, men också tightare marginaler och kraftiga restriktioner och påbud. Butiksinnehavarna ska vara mellan 20 och 50 år gamla och gifta. Butikerna måste hålla öppna dygnet runt, 7 dagar i veckan även om butiksägaren själv motsätter sig detta. Det ter sig absurt av flera skäl. Inte minst verkar det idiotiskt ur ett miljöperspektiv att låta 40.000 butiker (plus x antal livsmedelsbutiker etc.) hålla öppet nätterna igenom. Jag har svårt att tänka mig att det kommer några kunder alls mellan säg 1 och 6 på natten i våra lugna kvarter. Tilläggas bör i detta sammanhang att vi redan har åtminstone 5-7 dygnsöppna konbini och 2 dygnsöppna livsmedelbutiker på 5-10 minuters promenadavstånd. Det känns som marknaden borde mättas ganska snart.



Bäste kund, var snäll och låt bli att väsnas nattetid!

Generellt sett verkar närbutiken vara en sista utväg för många butiksinnehavare. Men butiksinnehavarna verkar gå att dela in i två grupper. Den första gruppen består av före detta småhandlare och mindre affärsidkare (t.ex. fiskhandlare, tobakshandlare) som har svårt att överleva i konkurrensen (även om vi har förvånansvärt många små specialbutiker i vårt kvarter jämför med hur det ser ut i Sverige). Butiksinnehavare från denna grupp lyckas i regel göra en liten förtjänst när de säljer sin rörelse och kan satsa eget kapital i butiken. De har också i regel råd att anställa folk och själva primärt koncentrera sig på det administrativa. Den andra gruppen har det tuffare. Den består av arbetslösa män som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden igen efter att ha förlorat sina jobb. För dessa blir närbutiken ett sista halmstrå undan utanförskap och fattigdom. De tvingas för det mesta låna stora summor pengar för att kunna köpa in sig i franchising-konceptet och tvingas själva (ofta tillsammans med resten av familjen) jobba dygnets alla vakna timmar i butiken. Arbetsdagarna är långa, ofta 16 timmar i sträck och det finns inget utrymme för semester eller lediga helger.

Hursomhelst, när man väl vant sig vid att ha en dygnsöppen konbini om hörnet är det svårt att tänka sig ett liv utan den. Man blir hungrig av att skriva blogg. Det är nog dags att springa över gatan och köpa sig en portion kvällsmat...

Konferens i Kyoto och studiebesök i ett bortglömt hörn av Japan

Det har varit ett par ganska händelserika veckor så här i början av 2009. Första dagarna spenderades i Toyama (se förra bloggen). Därefter tillbringade jag en vecka med konferens och workshop i Kyoto. I anslutning till konferensen fick jag sedan besök av min vän och kollega Elias från Stockholms Universitet som tillbringade en långhelg hos oss i Tokyo. Mycket trevliga aktiviteter alla tre på olika sätt. Inte minst var det trevligt att ha folk på besök. Som vanligt när någon hälsar på får man en anledning att ta sig ur den inrutade vardagen och upptäcka nya sidor av den plats man befinner sig på (det finns en hel del sådana kvar). Dessutom med en ny blick. En uppmaning alltså: kom gärna hit och besök mig om ni har lust!

Veckan innan var jag i Kyoto på konferens. Det var tredje besöket i den gamla huvudstaden, men den här gången han jag inte med att se mig omkring så mycket utan mesta delen av tiden gick åt till att lyssna på sociologiska föredrag. Temat på konferensen var the Reconstruction of the Intimate and the Public Spheres in 21st Century Asia. Som framgår av namnet var det ganska stor spännvidd på konferensen både tematiskt och geografiskt. En del presentationer låg väl en bit bort från mitt intresseområde, men i stort var det intressant att ta del av sociologisk forskning från en annan, asiatisk, horisont. I synnerhet gällde det ett antal presentationer om Korea som är ett land som ligger inom Japans allra närmsta intressesfär, men som jag vet väldigt lite om. Det är frapperande att ta del av hur snabbt moderniseringsprocessen gått i detta land.

För egen del var jag främst på konferensen för att delta i något som kallades Next-Generation Global Workshop och var riktat till doktorander och andra relativt oetablerade forskare. Deltagarna kom från så skilda länder som Japan, Sydkorea, Kina, Taiwan, Thailand, Indien, Nepal, Finland, Sverige, Frankrike och Kanada. Även om det var förhållandevis lite arbetsmarknadsforskning företrädd så var det på ett socialt plan ett par lyckade dagar. Jag hann göra en rad intressanta bekantskaper och dessutom fick jag chansen att träffa ett gäng kollegor från Stockholm som jag inte sett på nästan ett år.



Bilder från yoseba

Den upplevelse från dagarna i Kyoto som kanske ändå gav starkast intryck var ett studiebesök som ett par av oss gjorde i stadsdelen Kamagasaki i Osaka. Kamagasaki är en sk. yoseba. Yoseba är per definition en uppsamlingssplats för daglönare. Yoseba utgör också en del i en större urban struktur som möjligen skulle kunna kallas slum på svenska. I Kamagasaki bor till stora delar människor från det glömda Japan. Runt 30.000 personer, mestadels medelålders män utan familj och de flesta också utan bostad, tros befolka detta parallella samhälle i Osaka. Både i Tokyo och Yokohama finns motsvarigheter som är nästa lika stora.

Det var en skakande upplevelse att se hur människor på samhällets botten tvingas jobba och hanka sig fram utan både skyddsnät och rimliga arbetsvillkor. Men samtidigt också någonstans stärkande att se hur de flesta kämpar på och skapar sig ett liv i misären. Till skillnad från den gängse bilden av hemlösa, där alkohol och droger ofta har en framträdande plats, är det bara en liten andel av befolkningen I Kamagasaki som är drog- eller alkoholberoende.

Förhållandena kan åtminstone på ytan snarare påminna om slavarbete eller fångarbete än organiserat lönearbete i världens näst största ekonomi. I gryningen varje morgon samlas tusentals (mestadels medelålders) män för att försöka få tag på något kneg för dagen. De som ser någorlunda friska och krya ut får napp som hantlangare och grovarbetare på byggen och anläggningsarbeten runt om i Kansai-regionen. När de återvänder efter en hård arbetsdag gäller det att börja köa (om man inte mot förmodan skulle ha pengar för ett pensionat) för en plats på härbärget (som snarast liknade ett koncentrationsläger med våningssängar på rad och utan antydan till privat utrymme). Att se tusentals utmärglade daglönare köa för en plats på dessa härbärgen var en rörande syn och får en att åtminstone delvis se på det japanska samhället med andra ögon.



Hemlösa i Japan

Problemet med ”working poor” (dvs. att arbete inte leder ut ur fattigdom) verkar vara ett växande problem i det japanska samhället. Daglönarna i Kamagasaki utgör troligen bara toppen på ett isberg. I takt med den ekonomiska krisen skriver tidningarna nästan dagligen om hur bekymmersamt läget är för många människor som jobbar i personaluthyrningssektorn. Uppemot 100.000 personer har förlorat sina jobb sedan krisen bröt ut i höstas. Även många unga japaner tenderar att fastna i tillfälliga anställningar med undermåliga villkor. Det finns antagligen ett stort mörkertal här eftersom många unga s.k. freeters bor kvar hemma hos sina föräldrar och därmed inte riskerar att hamna i en situation av fattigdom och hemlöshet. Men de som inte har den lyxen tvingas i regel ut på gatan eftersom det är svårt att få en lägenhet utan fast jobb och en hyresrätt kräver en insats på runt 6 månadslöner. De flesta ur denna grupp håller sig dock borta från stadsdelar som Kamagasaki och tillfälliga härbärgen. Istället väljer de att övernatta på billiga Internetcaféer. Risken är överhängande att det just är dessa grupper som kommer drabbas hårdast av den pågående ekonomiska nedgången. Tyvärr är det oftast de svagaste som får ta mest stryk när en kris slår till. Så även denna gång.

Akemashite omedetou gozaimasu!

Nyår i Japan betyder för vår och de flesta andras del att åka tillbaka till familjen och rötterna. Som jag skrivit om i tidigare inlägg är nyårsfirandet japanernas motsvarighet till den svenska julen. Alltså tog vi ett packat tåg till Toyama på Japans västkust och sammanstrålade med Junkos syster Eiko med man från Tokyo och andra systern Yoko med åttaårige sonen Shun hemma hos familjen Kosaka i huset i Kosugi town i Toyama. För första gången sedan Eikos bröllop i april var hela familjen samlad.




Onsen-övernattning i ett snöigt bergslandskap

Väl framme i Toyama satte vi av mot bergen, dvs. de japanska alperna. Målet för kvällen var ett gemytligt onsen (japanskt spa med varma källor) där vi umgicks hela familjen i pittoreska omgivningar. Nyårsfirandet inleddes med välkomstord från Junkos pappa följt av en festmåltid. Under kvällen och natten snöade det ymnigt och när vi vaknade var bilarna på parkeringen insnöade. Med gemensamma krafter lyckades vi gräva ut bilarna och återvända tillbaka till Toyama.



Samlade runt nyårsbordet

Liksom julmaten står i centrum under det svenska julfirandet är nyårsmaten i Japan central för att komma i stämning. Under dagarna i Toyama fick jag ta del av alla möjliga och upptänkliga läckerheter. Förutom ostron, soppor, sötpotatis, färsk sashimi (rå fisk) och söta böner i överflöd är det främst två specialiteter som sticker ut, mest pga. av risken förknippad med intagandet. För det första har vi mochi, en form av klibbiga, sega riskakor som är svåra att tugga och har en tendens att fastna i halsen på gamla människor. Varje år rapporterar tidningarna om ett antal äldre japaner som råkat ut för just detta och avlidit. Likväl fortsätter man att äta mochi från år till år trots att de inte är någon större smaksensation. För det andra fick jag också äntligen chansen att äta de en mytomspunna blåsfisken, fugu, som innehåller fler giftiga än ätbara delar. Också inmundigandet av denna japanska traditionella rätt brukar leda till flera dödsfall varje år (framför när den tillagats av amatörkockar). För att vara på den säkra sidan bör den tillredas av mästerkockar som vet att skilja de giftiga delarna från de ätbara. Hur den smakade? Det var väl mer intressant som en form av rysk roulette i matform än någon större gastronomisk höjdare.



Perfume uppträder på "Kōhaku Uta Gassen"

Nyårsafton i sig är en ganska stillsam historia. Det japanska nyåret infaller sedan moderniseringen i samband med Meiji-restaurationen i slutet på 1800-talet enligt den gregorianska kalendern, dvs. den förste januari varje år. Nyårsfirandet var en en skön kontrast till den svenska nyårshysterin. Normalt samlas den närmaste familjen hemma och umgås och äter fram TV:n. Sedan mer än 50 år sänds på nyårsafton en helkvällsgala med en hitparad från det gångna året. Programmet som heter Kōhaku Uta Gassen fångar än i dag mer än hälften av TV-tittarna (det är dock ingenting jämfört med de tittarsiffror det hade under glansdagarna på 60-talet då uppemot 80% av japanerna såg programmet). Programmet går ut på att de manliga artisterna tävlar mot de kvinnliga artisterna och i år tog männen helt oförståeligt hem segern trots att oemotståndliga nykomlingen Perfume fanns i motståndarlaget.



Shun och Yoko framför templet i Toyama

Under nyårsdagen fortsätter aktiviteterna. Huvudsakligen består de i att man besöker det lokala templet för att be om om lycka och välgång under det kommande året både i det stora och det lilla. I vårt fall bar det först av till ett mindre tempel i Kosugi och sedan till det stora templet i Toyama. Jag behöver nog knappast tillägga att jag var ensam icke-japan på plats. I övrigt är det väldigt få västerlänningar i Toyama. Dock har de ryska besökarna blivit allt fler på senare år eftersom Toyama har en båtförbindelse med Vladivostok. Till Toyama kommer ryssarna för att köpa de begagnade bilar japanerna har en tendens att byta in efter bara något år och skeppa över dem till Ryssland mot en hyfsad förtjänst. Både bilhandlare och myndigheter skyltar numera på ryska i Toyama.



Skyltat på ryska