Krispolitik på japanska

Häromdagen damp det ned ett litet brev i min brevlåda som bekräftade att jag fått 12.000 yen (ca 1.000 kr) från den japanska staten. Som om två års stipendium inte skulle vara gott nog. Den här gången handlade det om en ren gåva som dryga hundra miljoner andra människor i Japan fått ta del av under de senaste veckorna. Enda prestationen som krävdes var att fylla i en kort blankett med personuppgifter och kontonummer.

Japan tillhör de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen under det senaste året. Även om den amerikanska ekonomin säkert i större utsträckning gjort sig förtjänt av sin situation är Japan den ekonomi som backar mest för tillfället. Men nu är ju de flesta stora industriföretag i Japan relativt exportberoende och japanska hushåll har en tendens att spela säkert när tiderna blir dåliga. Alltså håller japanerna hårt i plånboken även om det finns mycket ackumulerat sparkapital gömt i både madrasser och diverse sparformer med obefintlig ränta.

Så vad göra, tänkte den japanska regeringen. De mest omfattande förslagen har gått ut på att försöka hålla uppe efterfrågan på olika sätt. Inget fel i det, tvärtom. Men det huvudförslag som följde måste med bästa vilja beskrivas som en fullständigt tanklös politik. Istället för att differentiera åtgärderna, bestämde man sig för att helt enkelt betala ut ett engångsbelopp till alla personer boende i Japan med förhoppningen att dessa pengar skulle bidra till att elda på konsumtionen. Frågan är bara vad man ska med politiker till när en robot lika gärna hade kunnat komma med ett sådant förslag. Dessutom lär en stor del av pengarna försvinna in i madrasser och på sparkonton och inte sättas i omlopp på marknaden som var det tänkt från början. Ett enormt slöseri med skattepengar i tider då hundratusentals japaner sitter på snabbtåget rakt mot fattigdomen efter att ha förlorat sina jobb.

Inte konstigt då att förtroendesiffrorna för premiärminister Aso har rasat till under 20%. Han, liksom sina företrädare, verkar bara bli en parentes i den japanska politiska historien. Problemet är bara att alternativen är få både inom det statsbärande partiet LDP och bland övriga partier. Japanska politiker, i motsats till många av Japans företagsledare, har knappast gjort sig kända som djärva visionärer eller briljanta tänkare. Japanska politik handlar i mångt och mycket om nepotism, pork barrel och manschauvinism. Premiärminister Taro Asos främsta merit verkar vara att hans morfar var en av Japans mest kända premiärministrar genom tiderna.

Hursomhelst tänker jag i alla fall dra mitt strå till stacken och använda pengarna för att gå på musikfestival i början av augusti. Då går årets Summer Sonic av stapeln med en rad gamla hjältar (Sonic Youth, Aphex Twin, Mercury Rev, Mogwai) och flera trevliga nya bekantskaper (Delphic, Grizzly Bear, the Big Pink). Enligt vad jag har hört ska det vara nära till stan, asfalterat, sol, hav, rent och snyggt. En festival helt i min smak.