10 måsten (och 10 alternativ) för Japanturisten

Efter ett tag blir vardagen ganska inrutad även i en stad som Tokyo. Man åker samma pendeltåg, äter på samma matställen, handlar i samma affärer. Då är det bra att få besök ibland och bryta slentrianbeteendet. Jag hade besök av mamma och moster för några veckor sedan och tog då chansen att resa runt en vecka i Japan. Under semesterveckan hann jag med att se en del nya saker och återbesöka några gamla bekanta platser. På förekommen anledning tänkte jag lista några måsten (t.ex. platser som alla besöker men som inte alltid är de mest intressanta) och några rekommendationer som alternativ till de mest givna besöksmålen.

1. Tokyo från ovan
Det är svårt att ta till sig hur stort Tokyo verkligen är när man befinner sig på marknivå. När man kommer upp en bit däremot inser man att Tokyo är gigantiskt och frågan är om inte denna vy inte slår det mesta man kan uppleva i Japan. Lika förundrad blir man när man åker tåg de dryga femtio milen mellan Osaka och Tokyo och inser att hela sträckan egentligen består av en enda stor megapolis endast åtskild av korta avsnitt med risfält och skogsdungar innan nästa tätt bebyggda avsnitt tar vid igen.

◆ Tokyo Tower
Den klassiska utsiktspunkten i Tokyo är Tokyo-tornet som byggdes 1958 och är en röd-vit kopia av det 10 meter lägre Eiffeltornet i Paris. Hit skeppas busslaster med turister varje dag och tornet innehåller en rad klassiska turistfällor (vaxkabinettet är så dåligt att det gränsar till humor).

○ Tokyos rådhus
Det finns flera alternativ till Tokyo-tornet om man vill beundra utsikten över stadslandskapet. Om man tar sig till Tokyos rådhus i Shinjuku kan man åka upp till fyrtiofemte våningen och se ut över staden i alla riktningar utan att betala en yen. Ett annat alternativ är att åka högst upp i Mori Tower i Roppongi. Där har man de kanske bästa vyerna i hela Tokyo. Det kostar en slant men då ingår också inträde till ett av Tokyos bästa museer för modern konst på femtiotredje våningen. Ett tredje alternativ är att åka upp till resturangvåningen på våning 39 i Ebisu Garden och äta på något av matställena där. Priserna är ganska mänskliga och vyerna över Tokyo på kvällen är oslagbara.

2. Festivaler
Japaner i allmänhet har väldigt kort semester, men det kompenseras delvis av de många helgdagarna. Året struktureras med hjälp av ett flertal återkommande högtider och festivaler. Varje årstid har sina speciella begivenheter och när man än besöker landet är chansen stor att en festival (matsuri) står för dörren.

◆ Hanami (körsbärsblomningen)
Den säsongsbetonade begivenhet som de flesta utlänningar förknippar med Japan är säkert körsbärsblomningen som äger rum någon gång i slutet av mars eller början av april. Detta är också den högtid som som markerar början på det nya året för de flesta japaner. Det är då skolorna börjar och nyanställda välkomnas till sina arbetsplatser. När körsbärsträden blommar fylls parkerna snabbt med blå presenningar och förvandlas till blöta och bullriga personalfester. Förvänta dig alltså inte att du kan njuta av körsbärsblommorna i stillhet.

○ Hanabi (sommarfyrverkerier)
Sommaren är inte direkt den bästa tiden att besöka Japan. Temperaturerna kryper upp mot 35 grader i Tokyo och luftfuktigheten gör att man knappt kan lämna den luftkonditionerade lägenheten utan att svetten börjar rinna. Sommarkvällarna är dock fantastiska och under juli och augusti anordnas stora fyrverkerier runt om i landet. Det allra största, vid Sumida-floden i Tokyo, bör undvikas av människor som ogillar stora folksamlingar. Det finns dock också många mindre som är ändå är mäkta imponerande. Vi besökte en hanabi (Seiseki Tamagawa Hanabi Taikai) i västra Tokyo i mitten av augusti och den rekommenderas å det varmaste.

3. Shopping
Det är få städer i världen som matchar Tokyos utbud vad det gäller shopping. Efter ett tag kan konsumtionshysterin i Japan också leda till lätt illamående men för den tillfällige besökaren är det en sann upplevelse. Även om yenen är dyr för tillfället är det kul att bara fönstershoppa eller strosa omkring på varuhus, marknader och små klädaffärer. Praktiskt nog har flera olika stadsdelar specialiserat sig på sin särskilda nisch, såsom elektronikprodukter (Akihabara), sportartiklar (Kanda) eller böcker (Jimbocho).

◆ Omotesando
Omotesando är den kanske kändaste shoppinggatan i Tokyo (möjligen med undantag för Chuo Doori i Ginza). Gatan är en av få boulevarder i staden som lever upp till namnet och här ligger de stora lyxmärkena (Prada, Gucci, Louis Vitton) sida vid sida. De intressantaste butikerna hittar man dock om man ger sig in i de smala gränderna på båda sidorna av gatan, där japanska märken samsas med vintagebutiker och trendiga caféer.

○ Valfri depachika (bottenvåning med matavdelning i de stora varuhusen)
Den häftigaste shoppingen, i alla fall i mitt tycke, hittar man längst ned i varuhusen. Därav namnet depachika som betyder ungefär varuhuskällarplan. Depachika är en form av saluhallar där alla tänkbara japanska och västerländska läckerheter bjuds ut, ofta till astronomiska priser. Eller vad sägs t.ex. om 2000 svenska kronor för en välformad melon. Det bästa med de här ställena är dock att stora delar av sortimentet bjuds ut till provsmakning (tyvärr inte melonerna).

4. Krig och fred
Japans moderna historia handlar inte bara om snabb ekonomisk utveckling och tekniska under utan också om aggressiv krigföring och ofattbara lidanden för civilbefolkningen. Även om de flesta spår av andra världskriget sopats undan av den nämnda snabba utvecklingen finns det fortfarande vissa platser kvar som vittnar om ett obearbetat sår i det Japanska nationella medvetandet.

◆ Yasukuni
I Yasukuni-helgedomen vilar själarna till alla japaner som dött i krig, inklusive en handfull dömda krigsförbrytare. Trots detta fortsätter japanska premiärministrar att besöka helgedomen och provocera fram ilska hos grannländerna som inte tycker att Japan har gjort upp med sitt förflutna i tillräcklig utsträckning. Ingångsporten (torii) till helgedomen är mäktig och om man vill träffa japanska högerextremister är det hit man ska gå. I anslutning till helgedomen finns också ett krigsmuseum, men utställningen är på japanska och (minst sagt) en aning vinklad.

○ Hiroshima och Nagasaki
Utanför Japans gränser är dessa båda städer nästan enkom förknippade med atombombens destruktiva verkan. Och visst är minnesmärkena (t.ex. genbaku dome) och atombombsmuseerna i Hiroshima och Nagasaki både omskakande och djupt rörande. Men mest förundras man kanske ändå över hur pass levande och normala dessa båda städer faktiskt är idag en knapp mansålder efter domedagen.

5. Buddistiska helgedomar
Kyoto har hundratals helgedomar, gränder och parker värda ett besök. Det finns också åtskilliga tusen buddistiska tempel runtom i Japan. Av någon anledning hamnar alla ändå för eller senare på en och samma plats för det obligatoriska Japanfotot.

◆ Gyllene paviljongen
Den gyllene paviljongen är antagligen Japans kändaste byggnad och pryder omslagen på åtskilliga resekataloger och guideböcker. Och visst gör den sig bra med barrträden i bakgrunden och dammen i förgrunden. Men räkna inte med att få ha upplevelsen i fred. När det är varmt, trångt och fullt med amerikanska turister är det lätt att förstå den där munken som Yukio Mishima skrev om.



Gyllene paviljongen

○ Silverpaviljongen
Silverpaviljongen är inte tillnärmelsevis lika känd eller välbesökt som den gyllene paviljongen. Inte heller är den täckt av silver. Men den omgärdas av en Kyotos vackraste trädgårdar utformad i zenbuddistisk anda. Dessutom utgörs vägen upp till paviljongen av ett strålande promenadstråk längs en kanal omgärdat av små (mer eller mindre) genuina kaféer och hantverksaffärer. Promenadstråket är känt som filosofens promenad efter en gammal filosofiprofessor som brukade ta den här vägen till sitt jobb på Kyotos universitet.



Silverpaviljongen


6. Shinto-helgedomar

◆ Miyajima
Den flytande toriin utanför Miyajima anses vara en av Japans tre mest natursköna vyer. Det är alldeles säkert en av de mest fotograferade och avbildade. Miyajima är en liten ö som ligger strax utanför Hiroshima och anses ha heliga egenskaper, vilket Toriin är tänkt att markera. En munk på ön uppfann för många år sedan en av de viktigaste redskapen i den japanska hushållet nämligen risskopan som numera finns att köpa i alla upptänkliga former på ön.

○ Fushimi Inari Shrine
För den ultimata Toori-upplevelsen bör man åka till Fushimi Inari-helgedomen strax söder om Kyoto. Om man går efter antalet ingångsportar måste det här vara den heligaste platsen i Japan. Hundratals rödmålade portar leder upp med ingången till templet.

7. Varma bad

◆ Onsen
Ett bad i en varm källa (onsen) är en upplevelse som ingen Japan-turist bör missa. Efter någon veckas intensivt resande är det ett välkommet avbrott att ta in på ett Ryokan och sjunka ned en stund i ett ångande hett bad. Var beredd på att det kostar en slant att övernatta, men å andra sidan brukar det kompenseras av ett digert utbud av lokala delikatesser till både middag och frukost.



Elsie, mamma, jag, Junkos syster Yoko och systerson Shun på ett ryokan nära Toyama

○ Stranden
Man åker inte direkt till Japan på semester för att ligga på playan med paraplydrink i handen. Men det finns faktiskt en del skapliga stränder i Japan. Dessutom är det intressant som en amatörantropologisk studie. I Japan badas det ofta varsamt och medelst uppblåsbar badring. Gärna också med kläderna på. Allt för att i möjligaste mån undvika solbränna som går emot det rådande skönhetsidealet. De bästa stränderna finns på Okinawas småöar. För en bra kombination av fin sandstrand och utmärkt onsen, åk till Shirahama som ligger en timme från Osaka. De gjorde vi och hade två väldigt sköna dagar (glöm det där med två veckors badsemester).



Shirohama (den vita stranden) i Shirohama

8. Upp i bergen

◆ Fuji-berget
Visst är Fuji-sama en mäktig syn. Men frågan är vad man ska upp på toppen och göra. För stressade Japanturister finns det dessutom faktiskt goda chanser att se berget från Shinkansen på väg från Tokyo till Kyoto. Vänd blicken västerut efter ungefär en timmes resa så har du en utmärkt panoramavy över världens mest fotograferade berg.

○ Japanska alperna
Hellre än att trängas med fotografer och bergsbestigare på och runt Fuji-berget, kan man åka upp i de Japanska alperna. Japan utgörs till tre fjärdedelar av berg, så för höghöjdsturisten är tillfällena aldrig långt borta. Under resan i augusti tog vi oss från Toyoma upp i bergen via alpvägen till Tateyama och ned på andra sidan vid Kurobe-dammen. En annan häftig bergsupplevelse är att åka till den aktiva vulkanen Aso på Kyushu.



Tateyama i de japanska alperna

9. Popkultur
Bilden av det moderna Japan har alltmer kommit att präglas av diverse popkulturella fenomen. Fråga valfri tjugoåring i Sverige idag och oddsen är stora att de regelbundet tittar på anime, läser manga och lyssnar på j-pop. Japanska politiker har också börjat rida på popularitetsvågen och utnämnde nyligen tre unga tjejer som var och en representerar en tongivande riktning (skoluniformerad flicka, lolita och Harajuku style) till världsambassadörer för japansk popkultur. De ingår i en omfattande "soft power"-kampanj där de åker jorden runt för att boosta "the Japanese Gross Cool", som är ett annat buzz word i den japanska diplomatiska sfären.

◆ Shibuya
Shibuya är tveklöst Japans popkulturella centrum. Här hittar man representanter för alla upptänkliga ungdomskulturer och hit kommer Paris Hilton för att handla kläder (Shibuya 109). På söndagarna rör sig de olika popkulturella stammarna norrut och samlas i utkanten av Yoyogi-parken för att ses och synas.



Världens mest trafikerade korsning i Shibuya

○ Koenji och Shimokitazawa
Om du, som jag, är mer intresserad av kulturen i marginalen och musiken som inte slagit igenom än (eller som aldrig blir riktigt stor) bör du hellre åka till Koenji eller Shimokitazawa som är två av få alternativa fästen i Tokyo. Här hittar man mängder av billiga matställen, second hand-affärer, skivbörsar och spelställen.

10. Teknikens under

◆ Shinkansen
Sedan sommarolympiaden i Tokyo 1964 har Shinkansen skeppat sju miljarder passagerare fram och tillbaka i Japan utan förseningar och olyckor. Att åka shinkansen är en upplevelse i sig och det särklassigt smidigaste sättet att ta sig runt i Japan. Köp ett rail-pass och hoppa på!

○ Övriga ingenjörsmässiga och arkitektoniska underverk
Listan kan göras hur lång som helst. Kansai-flygplatsen, Kurobe-dammen, Kyotos järnvägstation, valfri SciFi-toalett...



Kurobe-dammen

En politisk tyfon drar över Japan

Under gårdagen var det parlamentsval till första kammaren i Japan. Symboliskt nog drog en tyfon in över centrala Tokyo samtidigt som jag följde med Junko till vallokalen för att rösta. Ovädret lyckades inte skrämma bort väljarna, utan valdeltagandet (runt 70%) var det högsta på två decennier. I enlighet med alla prognoser tog oppositionspartiet DPJ hem en jordskredsseger och spolade bort det statsbärande partiet LDP från regeringsmakten efter mer än 50 års kontinuerligt styre (så när som på ett kort avbrott under 1993). Maktskiftet i sig var inte särskilt överraskande. Mer intressant är egentligen det faktum att LDP lyckats klamra sig fast vid makten under så lång tid.

Intresset för politik är i regel ganska ljummet i Japan. Det demokratiska systemet är inte framsprunget ur gräsrotsrörelser och maktkamp som i de flesta andra länder, utan implementerades av den amerikanska ockupationsmakten efter andra världskriget. Många menar därför att en demokratisk kultur aldrig riktigt fått fäste i Japan. Bland de flesta unga människor jag möter är misstron mot politiker ganska utbredd och en viss uppgivenhet över statens förmåga utgör en del av livshållningen. På senare tid har också förtroendet för arbetsgivarna och förväntningarna på ett stabilt och tryggt arbetsliv förbytts mot pessimism och osäkerhet. Resultatet har blivit att de flesta japaner främst förlitar sig på sig själva och möjligen den närmsta familjen. Eftersom man inte tror att politik är ett särskilt verkningsfullt instrument för att påverka ens livssituation är och förblir det politiska livet en ganska oviktig sfär för de flesta japaner.

En holländsk journalist, Karel van Wolferen, skrev för tjugo år sedan en mycket uppmärksammad bok (The Enigma of Japanese Power) om Japans maktstrukturer och det demokratiska underskottet. Boken riktade sig till förvirrade utländska toppolitiker och företagsledare som förgäves försökte förstå hur den framväxande ekonomiska supermakten fungerar och var besluten tas. Huvudtesen i boken är att makten i det japanska samhället inte ligger hos de folkvalda utan är utspridd i ett vagt korporativt nätverk bestående av byråkrati, storföretag, politiska organisationer och, till viss del även, brottssyndikat. Folkvalda politiker och ministrar är främst marionetter i händerna på denna maktstruktur.



Det japanska kommunistpartiet valtalar i Shibuya

Valets vinnare DPJ har gått till val på att ta tillbaka makten från just denna nebulösa maktapparat. Man lovar att ta strid mot politisk nepotism, den dominanta byråkratin samt bygga ut välfärd och social trygghet. Det ständigt återkommande nyckelordet hos segrarna igår kväll var kokumin, medborgarna. Makten och inflytandet ska tillbaka till medborgarna, till vanliga japaner. Men tuffa tider och höga förväntningar kommer att möta den nya regeringen och frågan är om de verkligen kan uppfylla alla dessa löften. Och om de inte skulle lyckas, kommer väljarna i så fall återvända till LDP igen?

Nästa fråga är hur pass revolutionär den här förändringen verkligen är. Japanska tidningar skriver idag visserligen om valet som en historisk vändpunkt för Japan, men om man gräver lite under ytan är det inte mycket som är nytt. DPJ bildades så sent som 1998 och många av medlemmarna kom från LDP. Även den blivande premiärministern Yukio Hatoyama började sin politiska karriär i LDP och är liksom de senaste årens premiärministrar barn eller barnbarn till en före detta premiärminister. Han är därmed precis som många andra politiker från DPJ djupt insyltad i Japans politiska aristokrati. Ideologiskt står inte heller partierna så särdeles långt ifrån varandra. Båda partierna är att betrakta som borgerliga partier där LDP har slagsida åt det konservativa hållet medan DPJ rör sig mer i en socialliberal riktning.

Radikala förändringar ser med andra ord annorlunda ut. Valresultatet är väl snarast att betrakta som en massiv missnöjesyttring mot den rådande politiska ordningen och hur de senaste årens samhällsproblem har bemötts av sittande regeringar. Det man kan hoppas på är väl att väljarnas missnöje når ut till andra sfärer i samhället. För att en verklig förändring skall äga rum krävs det att även Japans byråkrater och företagsledare tar budskapet till sig och långsamt försöker hjälpa till att hitta nya vägar att komma till rätta med de rådande ekonomiska och social problemen i landet.

Comme des Garçons + Tretorn = Sant

Det börjar bli sommar på allvar i Tokyo. I dag var det en bit över 30 grader och alldeles för varmt för utomhusaktiveter. En perfekt eftermiddag för bio och varuhus tänkte vi och åkte till Shibuya för att se förra årets tyska storfilm om Baader Meinhof-ligans härjningar i 70-talets Västtyskland. Därefter fortsatte eftermiddagen inomhus i luftkonditionerade caféer och varuhus (utan brandbomber).

Efter ett tag landade vi på varuhuset Parco och deras avdelning med kläder från Comme des Garçons. Döm om min förvåning när jag fick se det senaste samarbetet. Tidigare har ju Comme des Garçons bl.a. samarbetat med H&M och nu verkar företaget fattat tycke för Sverige. Senast ut är en stor skräll, nämligen en skokollektion tillsammans med Tretorn. Inte ens Junko som faktiskt jobbar på Comme des Garçons hade hört talas om det här.



I min värld har Tretorn mest handlat om tennisbollar och ganska osexiga sportskor, men nu säljs de alltså till överpriser på varuhus runt om i Japan. En stark comeback för det gamla Helsingsborgsföretaget. Den här sommaren bärs Tretorn av Tokyos alla hippaste killar och tjejer. Frågan är bara vad som blir nästa deal. Comme des Garçons och Stenströms?

Krispolitik på japanska

Häromdagen damp det ned ett litet brev i min brevlåda som bekräftade att jag fått 12.000 yen (ca 1.000 kr) från den japanska staten. Som om två års stipendium inte skulle vara gott nog. Den här gången handlade det om en ren gåva som dryga hundra miljoner andra människor i Japan fått ta del av under de senaste veckorna. Enda prestationen som krävdes var att fylla i en kort blankett med personuppgifter och kontonummer.

Japan tillhör de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen under det senaste året. Även om den amerikanska ekonomin säkert i större utsträckning gjort sig förtjänt av sin situation är Japan den ekonomi som backar mest för tillfället. Men nu är ju de flesta stora industriföretag i Japan relativt exportberoende och japanska hushåll har en tendens att spela säkert när tiderna blir dåliga. Alltså håller japanerna hårt i plånboken även om det finns mycket ackumulerat sparkapital gömt i både madrasser och diverse sparformer med obefintlig ränta.

Så vad göra, tänkte den japanska regeringen. De mest omfattande förslagen har gått ut på att försöka hålla uppe efterfrågan på olika sätt. Inget fel i det, tvärtom. Men det huvudförslag som följde måste med bästa vilja beskrivas som en fullständigt tanklös politik. Istället för att differentiera åtgärderna, bestämde man sig för att helt enkelt betala ut ett engångsbelopp till alla personer boende i Japan med förhoppningen att dessa pengar skulle bidra till att elda på konsumtionen. Frågan är bara vad man ska med politiker till när en robot lika gärna hade kunnat komma med ett sådant förslag. Dessutom lär en stor del av pengarna försvinna in i madrasser och på sparkonton och inte sättas i omlopp på marknaden som var det tänkt från början. Ett enormt slöseri med skattepengar i tider då hundratusentals japaner sitter på snabbtåget rakt mot fattigdomen efter att ha förlorat sina jobb.

Inte konstigt då att förtroendesiffrorna för premiärminister Aso har rasat till under 20%. Han, liksom sina företrädare, verkar bara bli en parentes i den japanska politiska historien. Problemet är bara att alternativen är få både inom det statsbärande partiet LDP och bland övriga partier. Japanska politiker, i motsats till många av Japans företagsledare, har knappast gjort sig kända som djärva visionärer eller briljanta tänkare. Japanska politik handlar i mångt och mycket om nepotism, pork barrel och manschauvinism. Premiärminister Taro Asos främsta merit verkar vara att hans morfar var en av Japans mest kända premiärministrar genom tiderna.

Hursomhelst tänker jag i alla fall dra mitt strå till stacken och använda pengarna för att gå på musikfestival i början av augusti. Då går årets Summer Sonic av stapeln med en rad gamla hjältar (Sonic Youth, Aphex Twin, Mercury Rev, Mogwai) och flera trevliga nya bekantskaper (Delphic, Grizzly Bear, the Big Pink). Enligt vad jag har hört ska det vara nära till stan, asfalterat, sol, hav, rent och snyggt. En festival helt i min smak.

Barn och barnomsorg i Japan

Idag har det varit full fart i vår lägenhet. För första gången på länge hade vi barn på besök. Det är annars något som inte hör till vardagen för oss i Japan. Vilket i sig är lite märkligt eftersom vi passerat 30 med råge. Men det är väldigt ovanligt med barn i vår bekantskapskrets i Japan. Bara två av våra vänner skaffat barn trots att de alla, liksom vi, är runt eller en bit över 30.

Att skjuta upp eller välja bort barnafödandet är ett fenomen som inte bara existerar i vår bekantskapskrets. Det har på senare år blivit det mest kommenterade och omdebatterade problemet i modern politik i Japan. Varannan vecka kommer nya rapporter om den låga fertiliteten och den ständigt åldrande befolkningen. Analyserna och förslagen är många, men de flesta verkar vara överens om att något måste göras. Som utlänning utan full insyn i debatten är det lätt att köpa slentriananalysen och förklara de låga födelsetalen med att Japan är ett barnovänligt samhälle så länge kvinnan inte anpassar sig till normen och stannar hemma med barnen. Så har jag i alla förstått situationen fram till nu. Att det finns vissa undantag kände jag förvisso till. T.ex. jobbade Junkos mamma (och pappa) heltid under hela hennes uppväxt. Men jag har ändå tenderat att lägga skulden på samhället/politiken.



Ichiko säger "moshi moshi"

Men så idag fick vi alltså besök av ett annat undantag, nämligen Junkos kompis Makiko och hennes dotter Ichiko (1 år och fyra månader). Makiko är liksom sin man Yokono konstnärer och arbetar hemma. Makiko designar smycken och Yokono är på väg att etablera sig som bildhuggare och har redan ett par internationella utställningar i ryggen. Ett typiskt modernt par utan utrymme för barn skulle man kunna tänka sig. Men de har valt att bryta trenden.

När jag pratar med Makiko tvingas jag revidera min bild av Japan som ett land med obefintlig barnomsorg, kvinnor som offrar karriären för att skaffa barn och ett ständigt beroende av närboende släktingar/höga löner för att kunna kombinera arbete och familj. Faktum är att Makiko var igång och jobbade heltid med sin smyckesdesign igen redan ett år efter att Ichiko fötts. Ichiko tillbringar numera hela dagarna på daghem med en stor grupp andra ettåringar och har redan utvecklats till ett litet charmtroll med stor social kompetens. Att ha barnen på dagis heltid i Japan, det måste kosta skjortan blir min spontana tanke. Men det visar sig att det inte alls behöver vara så.



Ständigt i rörelse

Det finns huvudsakligen två typer av daghem i Japan. Å ena sidan finns det hoikuen som oftast drivs i statlig regi och främst är inriktade på lek och social utveckling och å andra sidan finns youichien som oftast är privata och fokuserar mer på undervisning och lärande från tidig ålder. Youichien är i regel ganska dyra och fungerar som en form plantskolor för barn som vill ta sig in på de bästa skolorna och universiteten. Hoikuen har inte samma status men håller såvitt jag kan har kunnat se hög kvalitet (Junkos mamma är föreståndare för ett sådant daghem i Toyama) och de är dessutom förhållandevis billiga. Avgiften är relaterad till ens inkomst och månadsavgiften kan vara så låg som 10.000 yen (800 kr) för barnomsorg på heltid (sträcker sig från ca åtta på morgonen till sju på kvällen). Det finns t.o.m. möjlighet att ha barn där på lördagar för hårt arbetande japaner.

Varför skaffar då inte unga japaner och japanskor barn när situationen verkar vara så pass gynnsam? Det finns olika anledningar till det. För det första är det ett beslut som i många fall är förknippat med höga kostnader, åtminstone om man låter sig dras med i statusstressen. Det kostar mycket pengar att studera på privata universitet i Japan och det är föräldrarna som måste betala. I ett land där universitetets namn och status avgör hela en framtid investerar föräldrarna dessutom stora summor i antagningsförberedande kvällsskolor, privata grundskolor och välrenommerade youchien för att barnen ska stå väl rustade när det är dags att välja framtid. Detta gör att dagens unga medelklass som delvis befinner sig i en mer osäker situation än föräldrarna en generation tillbaka drar sig för att skaffa barn eftersom de inte är säkra på att de kan erbjuda sina barn det som krävs för att nå hela vägen fram till ett bra universitet och därmed bygga sig en stabil framtid.

En andra anledning till att många kvinnor väljer bort barn är att det helt enkelt ofta innebär att karriären är över. Även om det finns billig barnomsorg tillgänglig numera och även om mammaledigheten inskränks till till ett par månader så tillåts mammorna i regel inte återvända till sina tidigare heltidsjobb. Heltidsjobb i Japan gör själ för namnet och innebär ett totalt engagemang och arbete långt ut på kvällarna. Detta är något som de flesta mammor (med eller utan barnomsorg) har svårt att leva upp till. Om man inte är självständig eller har extremt progressiva arbetsgivare innebär barnens ankomst att kvinnorna förpassas till underkvalificerade och underbetalda deltidsjobb (som förvisso kan omfatta dryga 40 timmar i veckan) och därför väntar man så länge det bara går eller låter helt enkelt bli att skaffa några barn.



Makiko, Ichiko och jag

Hursomhelst verkar det inte helt rättvist att lägga skulden (åtminstone inte helt) på staten för de låga födelsetalen. Trots låga skatter finns det en omfattande, subventionerad barnomsorg tillgänglig. För statsanställda är det dessutom möjligt att vara mammaledig med merparten av lönen i upp till ett år. Problemet ligger snarare i den privata sektorn där arbetsgivarna är väldigt restriktiva med erbjuda vettiga föräldraförsäkringar och heltidanställningar (dvs. reguljära jobb) med mammavänliga arbetsvillkor. Resultatet blir att en gigantiskt resurs går förlorad (numera utbildar sig lika många kvinnor som män på Japans universitet) och att många kvinnor som säkert vill ha barn drar sig för det. Med manligt dominerade fackföreningar och en allmänt utbredd konservativ kvinnosyn lär det dröja innan problemet får en lösning. Men likväl är det glädjande att se att det ändå finns utrymmen för alternativa livsvägar och par som faktiskt bryter normen.

Nya grannar

Kl. 19.28 Det ringer på dörren. Två unga kvinnor står och bugar. ”Ursäkta att vi har stört er igår och idag. Vi har just flyttat in i lägenheten bredvid. Tag emot denna gåva som ett tecken på vår framtida grannsämja”. ”Tack, ursäkta, det hade ni inte behövt” är det enda jag får ur mig. ”Vi hörs” säger jag. Och stänger dörren innan jag hunnit presentera mig med namn. Jag vet inte säkert, men jag får för mig att de står kvar en stund efter att jag stängt dörren.

Rapport från två indokinesiska städer

Trots att jag tillbringat en hel del tid i Japan både nu och tidigare har jag faktiskt aldrig besökt något annat asiatiskt land. Förvisso är också frågan hur asiatiskt Japan de facto är. Japan är ett isolerat örike och har präglats av detta faktum genom hela sin historia. Geografiskt tillhör det definitivt den asiatiska intressesfären och därför är det inte helt felaktigt att kalla det asiatiskt. Kulturellt har det också delvis fått sin prägel från den asiatiska kontinenten, i synnerhet från den stora grannen i väster, Mittens rike. Den moderna historien och den industriella utvecklingen har vissa paralleller med asiatiska NIC-länder som Korea och Taiwan. Men i övrigt har det moderna Japan mer gemensamt med många europeiska länder än med Asien i stort. Med länderna i Sydostasien och Sydasien har Japan ganska lite gemensamt. Ändå tycker jag mig ständigt se en tendens på hemmaplan att Japan buntas ihop med allt från Kina till Thailand och Indonesien.

Hursomhelst har jag nu äntligen fått chansen att besöka en annan del av Asien. Junko fick en veckas välförtjänt semester och vi beslöt att ta en sväng till Sydostasien. Först bar det av till Siem Reap i Kambodja där vi tillbringade fyra dagar sedan åkte vi vidare till Saigon i Vietnam där vi tillbringade de sista två dagarna. Intensivsemester på traditionellt japanskt vis alltså. I både Vietnam och Kambodja verkade den överväldigande majoriteten av turisterna komma från Kina, Sydkorea och Japan. På sina håll fick man nästan uppfattningen att japanska pratas lika frekvent som engelska. Det är väl kanske lite överdrivet, men faktum är att ett stort antal guider var helt flytande på japanska och många andra människor vi träffade på marknader, restauranger och andra serviceinrättningar pratade japanska med oss.





Angkor Vat, Angkor Thom och Ta Prohm

Kambodja var trots höga förväntningar en positiv överraskning. Med en blodig nutidshistoria och det kanske mest bisarra samhällssystem världen skådat under de senaste hundra åren (och då är ändå konkurrensen förhållandevis hård) delar den kambodjanska befolkningen ett trauma som inte på långt när är bearbetat fullt ut. Det är ett mycket fattigt land som fortfarande präglas av sitt blodiga förgångna. Minor i djungeln, stympade människor och minnesmärken som påminner om de dödens fält som de röda khmererna lämnade efter sig möter en var man än rör sig i Kambodja.



Khmer food

Ändock håller området runtomkring Siem Reap och Angkor Vat på att utvecklas till ett av de stora turistmålen i världen. Med all rätt. Tempelområdet är storslaget, kulturen fascinerande, maten överraskande god och omgivningarna vackra. Angkor Vat och de andra omgivande templen var en del av ett för den tiden gigantiskt urbant centrum i det Khmer-rike som dominerade Sydostasien under ett antal århundraden för snart tusen år sedan. Runt en miljon människor tros ha bott här och templen vittnar om en storslagen kultur. Efter att imperiet fallit och khmererna förpassats till en mer blygsam position i världen, avfolkades området och templen lämnades åt sitt öde under hundratals år. Djungeln bredde ut sig och de gigantiska byggnadsverken växte igen och slukades av naturen. Inte förrän under mitten 1800-talet då ett grupp franska vetenskapsmän på jakt efter växter återupptäckte de storslagna byggnaderna fick omvärlden klart för sig vilken storslagen kultur som en gång blomstrat i norra Kambodja. Idag har de flesta tempel restaurerats och frigjorts från djungelns våld, men det kanske mest spektakulära templet Ta Prohm är fortfarande lämnat i det skick det befann sig i när det upptäcktes.




Phnom Kulen

Siem Rieap är en av Kambodjas största städer och det mesta kretsar kring tempelturismen. Staden i sig har lyckats behålla en viss charm trots att det byggs nya flådiga hotell överallt. Efter att vi gjort en rejäl tempelbesiktning gav vi oss iväg upp på de djungelklädda höjderna nordost om staden till Phnom Kulen som innehåller en buddistisk helgedom och ett storslaget vattenfall. Phnom Kulen är en aning ”off-the-beaten-track” som Lonely Planet brukar skriva. Det tar sin tid och kostar en slant att ta sig dit. Sista timmen färdas man en gropig grusväg som frestar njurarna. Men i slutändan är det ändå värt all möda. Både templet och omgivningarna har nästan en magisk prägel och det är nog bara en tidfråga innan det blir en av de allra populäraste begivenheterna för alla tempelturister i Angkor Vat.

Efter några dagars lugn i Kambodja förbyttes stämningen fullständigt när vi kom till Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon). Staden har runt 7 miljoner invånare och ingen som helst fungerande kollektivtrafik. I princip alla kör motorcykel. Från flygplatsen och in till de centrala delarna går det ett ständigt flöde av tvåhjulingar som förpestar luften och öronen. De centrala delarna är ständigt igenkorkade och varje gång man måste korsa en stor gata gäller det att ha hundra procent fokus.



I Ho Ho Ho Chi Minh-staden (aka Saigon)

Saigon är extremt dynamisk och staden är på fötter och hjul dygnet runt. Vietnam har liksom Kambodja genomgått enorma förändringar under senare. Man måste betänka att det handlar om två länder som hårdare de flesta andra länder i världen drabbats av krigets fasor. Under Vietnamkriget släpptes det mer bomber över dessa båda länder än vad det släpptes bomber under hela andra världskriget. Bara i Kambodja, som inte ens var direkt involverat i kriget, släppte amerikanskt flyg en bomblast som motsvarar 40 atombomber av den storlek som drabbade Hiroshima. På senare år har Vietnam följt en väg som liknar den kinesiska med en socialistisk regim och ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Vietnam har också haft en ekonomisk utveckling som ligger hack i häl med Kina.



”Going native” i Mekong-deltat

Det märks inte minst i dagens Saigon som är en blandning av lyxbutiker, traditionella marknader och kolonial arkitektur från den franska epoken. Det räcker dock att lämna Saigon och röra sig ned mot Mekong-deltat för att bilden ska förändras. Här är landet snarare präglat av traditionellt jordbruk och faktum är att både i Vietnam och Kambodja lever en stor majoritet av befolkningen fortfarande av risproduktion, fiske och fruktproduktion. Det är en värld långt från det moderna Japan, men samtidigt en väldigt fascinerande kontrast till allt jag upplevt i Tokyo under det senaste året.