Konferens i Kyoto och studiebesök i ett bortglömt hörn av Japan

Det har varit ett par ganska händelserika veckor så här i början av 2009. Första dagarna spenderades i Toyama (se förra bloggen). Därefter tillbringade jag en vecka med konferens och workshop i Kyoto. I anslutning till konferensen fick jag sedan besök av min vän och kollega Elias från Stockholms Universitet som tillbringade en långhelg hos oss i Tokyo. Mycket trevliga aktiviteter alla tre på olika sätt. Inte minst var det trevligt att ha folk på besök. Som vanligt när någon hälsar på får man en anledning att ta sig ur den inrutade vardagen och upptäcka nya sidor av den plats man befinner sig på (det finns en hel del sådana kvar). Dessutom med en ny blick. En uppmaning alltså: kom gärna hit och besök mig om ni har lust!

Veckan innan var jag i Kyoto på konferens. Det var tredje besöket i den gamla huvudstaden, men den här gången han jag inte med att se mig omkring så mycket utan mesta delen av tiden gick åt till att lyssna på sociologiska föredrag. Temat på konferensen var the Reconstruction of the Intimate and the Public Spheres in 21st Century Asia. Som framgår av namnet var det ganska stor spännvidd på konferensen både tematiskt och geografiskt. En del presentationer låg väl en bit bort från mitt intresseområde, men i stort var det intressant att ta del av sociologisk forskning från en annan, asiatisk, horisont. I synnerhet gällde det ett antal presentationer om Korea som är ett land som ligger inom Japans allra närmsta intressesfär, men som jag vet väldigt lite om. Det är frapperande att ta del av hur snabbt moderniseringsprocessen gått i detta land.

För egen del var jag främst på konferensen för att delta i något som kallades Next-Generation Global Workshop och var riktat till doktorander och andra relativt oetablerade forskare. Deltagarna kom från så skilda länder som Japan, Sydkorea, Kina, Taiwan, Thailand, Indien, Nepal, Finland, Sverige, Frankrike och Kanada. Även om det var förhållandevis lite arbetsmarknadsforskning företrädd så var det på ett socialt plan ett par lyckade dagar. Jag hann göra en rad intressanta bekantskaper och dessutom fick jag chansen att träffa ett gäng kollegor från Stockholm som jag inte sett på nästan ett år.



Bilder från yoseba

Den upplevelse från dagarna i Kyoto som kanske ändå gav starkast intryck var ett studiebesök som ett par av oss gjorde i stadsdelen Kamagasaki i Osaka. Kamagasaki är en sk. yoseba. Yoseba är per definition en uppsamlingssplats för daglönare. Yoseba utgör också en del i en större urban struktur som möjligen skulle kunna kallas slum på svenska. I Kamagasaki bor till stora delar människor från det glömda Japan. Runt 30.000 personer, mestadels medelålders män utan familj och de flesta också utan bostad, tros befolka detta parallella samhälle i Osaka. Både i Tokyo och Yokohama finns motsvarigheter som är nästa lika stora.

Det var en skakande upplevelse att se hur människor på samhällets botten tvingas jobba och hanka sig fram utan både skyddsnät och rimliga arbetsvillkor. Men samtidigt också någonstans stärkande att se hur de flesta kämpar på och skapar sig ett liv i misären. Till skillnad från den gängse bilden av hemlösa, där alkohol och droger ofta har en framträdande plats, är det bara en liten andel av befolkningen I Kamagasaki som är drog- eller alkoholberoende.

Förhållandena kan åtminstone på ytan snarare påminna om slavarbete eller fångarbete än organiserat lönearbete i världens näst största ekonomi. I gryningen varje morgon samlas tusentals (mestadels medelålders) män för att försöka få tag på något kneg för dagen. De som ser någorlunda friska och krya ut får napp som hantlangare och grovarbetare på byggen och anläggningsarbeten runt om i Kansai-regionen. När de återvänder efter en hård arbetsdag gäller det att börja köa (om man inte mot förmodan skulle ha pengar för ett pensionat) för en plats på härbärget (som snarast liknade ett koncentrationsläger med våningssängar på rad och utan antydan till privat utrymme). Att se tusentals utmärglade daglönare köa för en plats på dessa härbärgen var en rörande syn och får en att åtminstone delvis se på det japanska samhället med andra ögon.



Hemlösa i Japan

Problemet med ”working poor” (dvs. att arbete inte leder ut ur fattigdom) verkar vara ett växande problem i det japanska samhället. Daglönarna i Kamagasaki utgör troligen bara toppen på ett isberg. I takt med den ekonomiska krisen skriver tidningarna nästan dagligen om hur bekymmersamt läget är för många människor som jobbar i personaluthyrningssektorn. Uppemot 100.000 personer har förlorat sina jobb sedan krisen bröt ut i höstas. Även många unga japaner tenderar att fastna i tillfälliga anställningar med undermåliga villkor. Det finns antagligen ett stort mörkertal här eftersom många unga s.k. freeters bor kvar hemma hos sina föräldrar och därmed inte riskerar att hamna i en situation av fattigdom och hemlöshet. Men de som inte har den lyxen tvingas i regel ut på gatan eftersom det är svårt att få en lägenhet utan fast jobb och en hyresrätt kräver en insats på runt 6 månadslöner. De flesta ur denna grupp håller sig dock borta från stadsdelar som Kamagasaki och tillfälliga härbärgen. Istället väljer de att övernatta på billiga Internetcaféer. Risken är överhängande att det just är dessa grupper som kommer drabbas hårdast av den pågående ekonomiska nedgången. Tyvärr är det oftast de svagaste som får ta mest stryk när en kris slår till. Så även denna gång.