Den ekonomiska krisen slår ojämnt i Japan

Det sägs att vi genomgår århundradets svåraste ekonomiska kris för tillfället, men det är svårt att se några yttre tecken på detta i Japan. För egen del lever jag på medel från den japanska staten och behöver inte bekymra mig nämnvärt för den ekonomiska utvecklingen. Runt omkring mig fortgår konsumtionen till synes som vanligt. Många unga japaner lever i en gigantisk konsumtionsbubbla finansierad av välvilliga föräldrar. Ett av Japans ledande magasin Brutus, frågar sig i det senaste numret om det är dessa unga japanska prinsessor, hime-generationen, som ska rädda Japan. Tillåt mig tvivla.



Prinsessorna tar över Japan

Den ekonomiska krisen verkar dock inte leda till någon massarbetslöshet här. Japanska företag är väldigt försiktiga med att säga upp folk i kristider. Hellre väljer man att anpassa villkoren och arbetet efter konjunkturen. I en ekonomisk kris innebär det att man går ned i arbetstid och samtidigt justerar lönen nedåt. Detsamma gäller för de generösa bonusar som utgör en stor del av inkomsten. Toyota har redan gjort kraftiga nedskärningar här. 60% för cheferna och 25% för övriga. För styrelsemedlemmar blir det ingen bonus alls i år. När produktionen stannar övergår personalen till andra uppgifter. Just nu väljer man att städa mera och producera mindre. De japanska arbetsplatserna har antagligen inte så rena som nu på minst 10 år.

Vissa drabbas dock hårt av krisen. Tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft, som numera utgör en betydande del av arbetsstyrkan inom industrin hänger löst och många har redan förlorat sina jobb. Inte så få av dessa har utländsk bakgrund. Under de senaste decennierna har en stadig ström människor med japanska anor från Brasilien och andra sydamerikanska länder fått uppehållstillstånd i Japan för att arbeta i den japanska låglönesektorn. Man brukar säga att den utländska arbetskraften i Japan är hänvisad till de s.k. 3-K-jobben (kitsui, kitanai, kiken — hårda, smutsiga och farliga). När nu industrin gått i stå är det just dessa människor som åker ut först.

I denna situation har den Japanska regeringen nu utarbetat ett återvandringsbidrag till dessa s.k. nikkei (dvs. arbetslösa av japansk härkomst men med rötterna i annat land oftast i Brasilien eller Peru). Om de lovar att lämna Japan och aldrig mera återvända belönas de med 3000 dollar per skalle. Utan socialt skyddsnät står många arbetskraftinvandrare idag handfallna i krisens Japan. Många har varit i Japan i decennier och jobbat hela tiden fram till nu. Plötsligt står de utan försörjning och många har svårt att tacka nej till återvandringsbidraget. En cynisk politik säger kritikerna.

Och protesterna har varit omfattande. Många av de drabbade har jobbat under taskiga villkor som inhyrd arbetskraft och när ekonomin nu vänder nedåt finns det inte längre någon plats för dem i det japanska samhället. De flesta som återvänder har stora problem att hitta arbete i Brasilien. I många fall behärskar inte heller deras barn längre portugisiska eftersom de är uppväxta i Japan och har gått i japansk skola.

Med en sådan politik återstår det att se hur lätt det blir att rekrytera gästarbetare om några år när den demografiska obalansen sätter in på allvar. Eller för att citera en brasiliansk hemvändare i onsdagens NY Times: “We worked hard and we tried to fit in. Yet they’re so quick to kick us out. I’m happy to leave a country like this.” Enligt beräkningar från FN kommer Japan behöva ett tillskott på 17 miljoner invandrare år 2050 för att upprätthålla som samma produktionsnivå som idag. Den som lever får se.