Olle Eksell och den japanska julen

Det lackar mot jul och även om det inte finns någon direkt tradition av julfirande i Japan, märks det ändå tydligt att något är på gång. Julen i Japan är rakt igenom kommersiell och det är handeln som pushar på. Affärer, promenadstråk och de få offentliga ytor som finns kvar i stan är smyckade och ljusbeklädda. Varuhusen har skyltat med julpynt, kulört belysning och tomteutstyrslar sedan i början av november.




Man stöter allt som oftast på små roliga saker i vardagen i Tokyo och häromdagen hände det igen. Jag gick en sväng på varuhuset Isetan i Shinjuku för att jag jaga rätt på en julklapp, när en bekant bild fångade mitt intresse. Ögonkakao. När jag gick lite närmare, visade det sig att varuhuset organiserat en hel utställning om den svenske designern Olle Eksell. En mängd kända gamla bokomslag, affischer, logotyper och porslinsföremål fanns utställda. Som alltid på de japanska varuhusen hade utställningen ett syfte: att sälja.



Runt om hörnet fanns det svenska prylar i mängder till salu. Ätpinnar med SJ-loggan (finns det ens i Sverige?), designböcker, tomtar, julpynt och, det mest fantastiska av allt, en stapel (!) begagnade 50-talskokböcker på svenska (!!) för 500 kr (!!!) boken. Det är svårt att upphöra att fascineras över japanernas till synes omättliga intresse för svensk 50-talsdesign. Ett par japanska kompisar till oss har exploaterat intresset och jobbar heltid med att importera och sälja svenska köksgeråd och inredningsdetaljer från just 50- och 60-talet till hugade japanska kunder. Det säljer som smör i solen för löjliga priser. Om trenden fortsätter är det bara en tidsfråga innan det finns fler Stig Lindberg-serviser i Japan än i Sverige.

Asiatisk sociologi

Sedan någon vecka tillbaka sitter jag nu på Chuo-universitetet och jobbar med min avhandling. Jag har precis fått en egen arbetsplats och delar rum med ett gäng japanska och kinesiska doktorander. Just kinesiska studenter har blivit ett markant inslag på japanska universitet och bara på Chuo-universitetet finns det uppemot 350 studenter från Mittens rike. Hursomhelst är det skönt att ha en fast punkt i tillvaron igen och dessutom måste jag nu prata japanska hela tiden med mina kollegor vilket förhoppningsvis har en positiv effekt på språkutvecklingen.

Jag har också haft turen att få en bra och hjälpsam professor som handledare på Chuo-universitetet. Från början var tanken att jag skulle ha en annan handledare, professor Akihiro Ishikawa, som min handledare på Stockholms universitet hjälpt mig att förmedla. Professor Ishikawa hann dock gå i pension innan jag började på Chuo-universitetet och istället fick jag en professor vid namn Masamichi Sasaki. Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag kom hit, men när jag väl var här fick jag snart klart för mig att han var en auktoritet inom japansk sociologi. Sasaki-sensei har en doktorsexamen från Princeton (där bl.a. senaste nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har sin arbetsplats) och har arbetat och undervisat på flera andra kända amerikanska universitet. Han också publicerat flera böcker och otaliga artiklar på både engelska och japanska. Dessutom har han som ende japan hittills varit ordförande i the International Institute of Sociology (IIS).

En diger meritlista med andra ord. Det märks också att han är en handlingens man. Under några hektiska timmar under första veckan hann han med att introducera mig till halva universitetet, ordna fram ett arbetsrum samt bjuda på lunch. I veckan som gick bjöd han också in mig att närvara vid ett symposium om asiatisk sociologi i samband med att sociologiska institutionen på Rikkyo-universitetet i Tokyo fyllde 50 år. Jag var den ende närvarande doktoranden (utifrån) och så när som på två professorer från Australien också den ende icke-asiaten. Symposiet gav både en intressant inblick i den japanska universitetskulturen och sociologins ställning i Asien.

Professor Sasaki höll ett kritiskt anförande om sociologins roll i Asien. I föredraget beskrev han sociologins framväxt och utveckling i Japan, Kina och Korea. I synnerhet i Japan har sociologin haft problem att hävda sig internationellt och också delvis misslyckats med att utveckla originella teoriska perspektiv och metoder för beskriva och analysera det japanska samhället och hur det skiljer sig från europeiska och amerikanska diton. Under stora delar av 1900-talet har sociologin i Japan anammat utvecklingslinjer i Europa och USA och inte alltid förmått att hitta en egen linje i forskningen. Influenserna har dock främst gått i ena riktningen och mycket litet av den japanska sociologiska forskningen når utanför landets gränser. För det första råder det språkliga barriärer som gör japansk sociologi till stora delar exkluderat från den internationella, sociologiska diskussionen. För det andra råder det i Japan problem med att samla in data samt att få tillgång till sekundärdata från tidigare utförda undersökningar och diverse officiella kanaler (t.ex. departementen som kontinuerligt samlar in data om en mängd olika samhällsfenomen). Det har lett fram till en situation där sociologin i Japan till stora delar är deskriptiv snarare än analytisk. Ändock finns det ett relativt stort allmänintresse för sociologi i Japan och många sociologer säljer böcker i relativt stora upplagor. Detta har också en baksida genom att många sociologer därmed inte behöver hävda sig internationellt eller driva grundforskningen framåt.

Symposiet var som vanligt i Japan en mycket välregisserad föreställning. Hela arrangemanget simultantolkades av professionella tolkar i båda riktningarna mellan japanska och engelska. Doktorander och yngre forskare fungerade som organisatörer och såg till att allt flöt på som det skulle. Många tal, introduktioner och vackra ord genomsyrade symposiet. Efter symposiet var det dags för bankett med mingel och en generöst tilltagen buffé. Även här bjöds på välkomstord och avtackningstal på både japanska och engelska av diverse höga dignitärer. Jag blev introducerad till antal forskare av professor Sasaki och samlade på mig en mängd visitkort för framtida bruk. Mest intressant var det kanske ändå att träffa japanska doktorander och yngre forskare från Rikkyo-universitetet som berättade om situationen för unga forskare i Japan samt hur vardagen på universitetet ser ut. Sammantaget en mycket givande dag.

Okinawa

Nu i veckan börjar en ny termin här i Japan och då börjar jag också officiellt på Chuo-universitetet som kommer vara min bas här i Tokyo under de närmaste 18 månaderna. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja arbeta med avhandlingen under lite mer ordnade och strukturerade former. Eftersom jag räknar med att ha fullt upp från och med nu passade jag på att åka iväg på en kortsemester några dagar i förra veckan. Tillsammans med brorsan som varit på besök i Tokyo tog vi en inrikesjumbojet fullastad med japanska charterturister ned till den tropiska ökedjan Okinawa.

Okinawa omfattar cirka sjuttio öar som sträcker sig över 100 mil nästan hela vägen ned till Taiwan. Vi besökte huvudön där vi utgick från huvudstaden Naha och bilade sedan runt i princip hela ön. Okinawa är den fattigaste prefekturen i Japan, men samtidigt det ställe på jorden där människorna är mest långlivade. Orsakerna tycks vara en nyttig och varierad kosthållning samt en allmänt soft livsstil. Atmosfären och livet på ön skiljer sig mycket från övriga Japan. Shorts istället för kostym och mañana-attityd snarare än kadaverdisciplin präglar kulturen.

Shuri-borgen

Okinawa och dess invånare är inte heller helt igenom japanska. Även om dryga 100 års japansk närvaro satt sina spår är Okinawa i själva verket en blandkultur. Ursprungligen var Okinawa, eller Ryūkyū som det då kallades, ett eget kungarike med eget språk och egen kultur. Det geografiska läget gjorde att banden till och influenserna från Kina var starka. Senare växte det japanska inflytandet och 1879 införlivades öriket med Japan. Än idag är de kinesiska influenserna dock levande i hantverk och arkitektur. I minst gäller detta för det restaurerade världsarvet Shuri-borgen där Ryūkyūs härskare tidigare huserade.

Dagarna före vår ankomst hade det varnats för storm och oväder. Tyfonen Sinlaku var på väg in. Dess framfart över Taiwan hade lämnat dödsoffer och stora materiella skador efter sig. Uppmätta stormbyar på uppemot 60 sekundmeter gjorde att man inte direkt såg fram emot landningen. Men vi lyckades ta oss fram före tyfonen och spenderade första kvällen i ett regnigt Naha. Under andra dagen på väg norrut mötte vi slutligen tyfonen. Som tur var drog den inte rakt över ön utan vad vi fick uppleva var snarare tyfonens periferi.

Sockerrörsodlingar och smaragdblått vatten

Vi lyckades således utan några blessyrer ta oss upp till Nago som var vår bas under dagarna på Okinawa. Kusten runtomkring Nago är relativt exploaterad och något av ett chartermekka för japanerna. I omgivningarna finns det en rad mer eller mindre krystade temaparker såsom Ocean Expo Park med ett gigantiskt akvarium (som vi besökte) och Ananasparken (som vi inte besökte).

Generellt är de södra delarna av ön mindre attraktiva än de norra. Områdena runt omkring Naha liknar mest en amerikansk surburbia med shopping malls, begagnat-bilhandlare och sunkiga hamburgerhak. Detta hänger samman med att 20% av Okinawas yta upptas av amerikanska militäranläggningar med den jättelika Kadena-flygbasen i centrum. Amerikanerna annekterade Okinawa efter andra världskriget och öarna återgick till Japan först 1972. Militäranläggningarna är dock kvar och de amerikanska soldaternas närvaro är tydligt märkbar i Naha med omnejd. Ett flertal incidenter, däribland en gruppvåldtäkt av en 13-årig flicka, har skapat upprörda känslor och gjort militärbasen till en dominerande politisk fråga på ön. Amerikanernas närvaro skapar dock jobb och är av stor ekonomisk betydelse för Okinawa. Det strategiska läget med närheten till det asiatiska fastlandet är också viktig för den amerikanska sidan och det finns egentligen inget som pekar mot ett snart avvecklande.

Okinawa minns krigets offer

Längre upp längs med vägen till Nago avtar det amerikanska inflytandet och kusten domineras här av gigantiska resortanläggningar dit japanerna åker för att intensivsemestra all-inclusive. Sedan händer det något. Någon mil norr om Nago lättar plötsligt trafiken bebyggelsen blir glesare. Efter ett tag möter man inga bilar alls och vägen börjar slingra sig fram med havet på ena sidan och djungelbeklädda berg på den andra. Här kan man fortfarande ana hur Okinawa såg för länge sedan innan japansk annektering, ett fasansfullt världskrig (som krävde 100.000 japanska soldaters och lika många civila öbors liv) och amerikanska militärbaser förändrade ön.

Hennes & Mauritz i Tokyo

Idag invigdes den första H&M-butiken i Japan. Japanerna har sett fram emot det här i flera år och idag stannade hela Japan upp i några timmar. Halva innerstan var avspärrad, NHK sände direkt hela eftermiddagen och på kejsarpalatset hissades den svenska flaggan. Nej, riktigt så stort var det kanske ändå inte. När man läser svenska tidningar verkar öppningen av den första HM-butiken i Tokyo överskugga alla andra händelser i staden och landet där solen går upp. Det är inte riktigt sant. Nyhetssändningarna domineras för tillfället snarare av en något abrupt, men inte helt oväntad premiärministeravgång, ryska sumobrottare som röker hasch och tyfonvindar över Okinawa.



Japaner som köar för att få köpa billiga svenska kläder

Men visst, det har varit svårt att undgå att H&M är på väg och intresset har varit ganska stort på sina håll, men Japan har en stor befolkning och det är ibland lätt att förväxla dessa två fenomen. När Eggstone sålde tiotusentals plattor här i landet betydde det inte att de på något sätt var rikskändisar utan snarare att det i Japan finns utrymme för allt från obskyr jamaicansk rocksteady till svensk indiepop från Lomma. Det tog också ganska lång tid innan jag hörde talas om att det var dags för H&M-invigning. Häromdagen råkade jag se några gigantiska H&M-plakat i Shibuya och i veckan som gått har varit någon snutt i morgon-tv samt en notis i Daily Yomiuri om öppningen.



David och Rolf Eriksen gläds åt H&Ms initiala framgångar på den japanska marknaden

Av en slump råkade jag och lillebror David (som är på besök för tillfället) dock befinna oss i Ginza just idag och plötsligt stod vi öga mot öga med VDn Rolf Eriksen och arvtagaren Karl-Johan Persson utanför butiken. Gigantiska köer avskräckte oss från att gå in, men japanerna stod tålmodigt kvar och väntade i timmar. Alla fick påsar med H&M-paraplyer och verkade nöjda och glada. Rolf talade vitt och brett om den bästa öppningsdagen i H&Ms historia. Solen sken i kapp med H&M-representanterna och nu är det bara att hålla tummarna för att hajpen ska hålla i sig. Det som är bra för H&M är bra för Sverige. Det är väl så man brukar säga?

Korrupta lärare

När vi var i Toyama över obon häromveckan passade vi på att träffa Junkos gamla bildlärare och mentor. Han driver sedan några år tillbaka en privat konstskola för elever som vill ta sig in på högre konstutbildningar av olika slag. I avsaknad av komvux finns det en stor mängd privata alternativ, s.k. yobiko, där personer som inte kommer in på den önskade utbildningen i första omgången kan utveckla sina färdigheter och kunskaper och därmed stå bättre rustade inför nästa antagningsomgång. Som jag varit inne på tidigare är det viktigt att hamna rätt på ett tidigt stadium eftersom det är relativt svårt att byta bana senare i livet. Lärosätets eller universitetets status är direkt avgörande för framtida karriär och välstånd.

Många ungdomar väljer därför att vänta både ett och två år innan de påbörjar sina universitetsutbildningar och söker ofta in på den önskade utbildningen flera gånger innan de slutligen antas. Studenter som misslyckas med att komma in med en gång och som väljer att driva runt ett år innan de försöker igen kallas i Japan för ronin. Ronin var ursprungligen en benämning på herrelösa samurajer som drev runt i landet på jakt efter sysselsättning och en ny herre att tjäna under den feodala eran. Junko hamnade som ronin på den nämnda konstskolan under en period efter gymnasiet innan hon lyckades bli antagen till den statliga konsthögskolan i Kanazawa. Statliga universitet och konsthögskolor är regel mer eftertraktade i Japan eftersom utbildningarna där är betydligt billigare (och ofta bättre) än på de privata universiteten.

Junkos gamle lärare tillhör en falang av ganska radikala lärare och samhällskritiska röster som är förhållandevis fåtaliga i det konformistiska japanska samhället. Han är en mycket pratsam man och vi avhandlade en rad olika ämnen över några koppar te. Det är anmärkningsvärt hur mycket lättare det är att förstå japanska när man sitter ned en stund och pratar om välbekanta teman. Jag förklarade för honom på bräcklig japanska att jag är intresserad av den japanska arbetsmarknadens struktur och funktionssätt samt olika gruppers status i arbetslivet.

Efter det fick jag en timmes föreläsning på temat. Mycket kände jag förvisso till sedan tidigare, t.ex. att det råder stora skillnader mellan att vara anställd i stora och små företag i Japan. Anställda i storföretag har i regel bättre löneutveckling, anställningstrygghet och extraförmåner än anställda i småföretag. Detsamma gäller för personer med olika anställningsstatus (heltidsanställda kontra deltidsanställda, temporära och inhyrda arbetare).

En grupp som jag inte funderat så mycket på men som bildläraren särskilt framhöll som privilegierad i det japanska samhället är offentliganställda som åtnjuter hög status och goda arbetsvillkor. Byråkrater har historiskt haft ett väldigt högt anseende (även om en rad skandaler på senare tid har solkat ned det en aning). Det samma gäller för lärare som är välbetalda med generösa förmåner (t.ex. en föräldraförsäkring motsvarande den svenska) och anställning på livstid. I stora drag påminner det en del om tyska Beamter. Junkos bildlärare har för övrigt själv tidigare varit offentliganställd lärare men valde för ett antal år sedan att ta ut ett saftigt avgångsvederlag/pension och öppna eget.

Offentliganställdas privilegierade ställning förklarar också en av de mest omskrivna händelserna i Japan under de senaste veckorna. I Oita (där Sverige en gång var en stolpträff i från en VM-kvartsfinal) har ett antal lärarstudenter mutat skolbyråkrater för att kunna ta sig in på den offentliganställda banan och få anställning som lärare i prefekturen. De hostade upp med ansenliga summor för att resultaten på deras intagningsprov skulle sockras så att de passerade gränsen för att komma in. Eftersom statliga tjänster är så pass eftertraktade är konkurrensen ofta hård och antagningen bygger på de nämnda intagningsproven. De som inte tas in får söka sig till mindre lukrativa och osäkra alternativ, t.ex. som privatlärare.

Lärarna lyckades hur som helst ta sig in, men efter ett tag avslöjades bluffen. Kontentan blev att 21 lärare nu fått sparken för att de försökt muta sig in och många misstänker att detta bara är toppen på ett isberg. Fascinerande är det ändock från en svensk horisont. Jag undrar när (om) den dagen ska komma då studenter från lärarhögskolan betalar under bordet för att få börja jobba i den svenska kommunala skolan.

Obon

Det har precis varit obon i Japan och liksom miljontals japaner tog vi chansen att vända hem till hembygden. Obon är något förenklat Japans motsvarighet till alla helgon och tillsammans med nyår den stora hemvändarhelgen i det här landet. Enligt buddhistisk tradition återvänder också förfädernas andar till familjealtarna i de japanska hemmen under denna helg. Obon varar i tre dagar men är egentligen ingen officiell helg. Det har likväl blivit en accepterad tradition att ta några dagar ledigt och återvända till hembygden för att återförenas med familjen (och förfäderna) vid denna högtid. Att vända hem innebär för Junko att åka till ”småstaden” Toyama på Japans västkust (med en befolkning så stor som Göteborgs).

Det behöver väl knappast tilläggas att obon innebär ett trafikkaos och en trängsel utan dess like. För att vara på den säkra sidan hade vi beställt bussbiljetter flera veckor i förväg, men eftersom vi fick en möjlighet att åka bil tillbaka avbeställde Junko returbiljetterna. Typiskt nog gick detta bara att göra per telefon och bekräftelser i pappersform eller per mejl var det ingen som ville höra talas om. För säkerhetsskull ringde vi för att få det bekräftat dagen efter också och, jovisst, allt skulle vara i sin ordning. Men när vi väl stod i busskön klockan elva på kvällen i Shinjuku fanns det inga platser till oss. Båda riktningarna var avbokade. Det blev något av en läxa/näsbränna som illustrerar hur underutvecklad den japanska servicesektorn i många fall är bakom alla leenden och bugningar. Som tur var fick vi i alla fall tag på (betydligt dyrare) tågbiljetter dagen efter och även om vi fick stå och trängas några timmar i tåget lyckades vi ta oss fram till Toyama en halv dag efter utsatt tid.



I Takayama

Väl framme i Toyama väntade ett intensivt program. Ledighet i Japan innebär inte nödvändigtvis att ta det lugnt. Junkos föräldrar hade gjort upp ett fullspäckat aktivitetsschema och inga förseningar i världen kunde rubba detta. Direkt från tåget bar det av upp i de japanska alperna till den traditionellt präglade småstaden Takayama. Resten av tiden (två dagar) han vi beta av både hårklippning, släktbesök, biofilm, onsen, sandstrand, fiskmarknad och en del annat. Första klippningen i Japan blev för övrigt ännu ett bevis på att Japan inte behöver vara särskilt dyrt. För 1000 yen (ca 60 kr) fick jag en alldeles utmärkt klippning. Å andra sidan finns det inga övre gränser om man väljer lite mer extravaganta alternativ. Junko betalade ungefär 15 gånger så mycket för sin klippning (inkl. permanent).

Med Junkos 7-åriga systerson som alibi tog vi också chansen att se Hayao Miyazakis nya alster Gake no Ue no Ponyo som haft premiär i dagarna. Miyazaki är Japans kanske mest kände regissör och animatör som är känd för filmer som Min granne Totoro, Princessan Mononoke och senast Spirited away. Miyazakis filmer är så långt ifrån Disneys förenklade världsbilder och pekpinnar man komma i den tecknade filmvärlden. Hans filmer är lika älskade av vuxna som barn och ofta relativt komplexa med referenser till japansk mytologi och politiska teman. Den nya filmen var liksom hans tidigare filmer till stora delar handtecknad och en njutning för ögat. Att sedan ledmotivet gick en på nerverna efter tag (hundratals barn nynnade på sången på väg ut från bion) var något man fick leva med.



På fredagkvällen bar det av till ett närliggande onsen (hotell med varma källor) med hela den hemmavarande familjen (jag, Junko, mamma, pappa, farmor, syster och systerson). En övernattning på ett onsen är ungefär en japansk motsvarighet till den numera ursvenska spaweekenden. Det innebär dels att späka sig i de heta källorna tillsammans med ett gäng okända nakna män (eller kvinnor beroende på vilket kön du tillhör) efter att man först tvagat kroppen ordentligt. Eftersom jag var den ende utlänningen på stället fick jag en del blickar på mig, men efter ett tag vågade någon till och med prata lite med mig. En onsen-övernattning innebär också en dignande buffet på det egna rummet (hela familjen delade ett rum) innehållande alltfrån grillat kött till pinfärsk sashimi (råa fiskfiléer). Efter att vi kommit hem från onsen vägde jag mig för första gången sedan jag kom till Japan och det visade sig att jag gått upp ett par kilo. Dagarna i Toyama har säkert gjort sitt till.



Färsk fisk

Själva obon då? I Toyama märkte man ganska lite av det. På andra håll i Japan uppmärksammas obon med festivaler och särskilda danser, men i vårt fall var det snarast en ganska stillsam tillställning. Vi besökte bara kort familjegravarna tillsammans med familjen och sedan Junkos mormors hus där familjealtaret finns. Kort därefter återvände vi till Tokyo med bil tillsammans med vår gamle vän Daichi från Berlin. Om det är dyrt att ta sig någonstans med tåg i Japan så gäller det i ännu högre utsträckning för bilkörning. Resan från Toyama till Tokyo som är ca 35 mil gick på motsvarande 700 kr om man bara räknar vägavgifterna. Om man sedan betänker att bensinpriset har skjutit i höjden under de senaste månaderna pga en ny miljöskatt (numera är priset runt 11 kr/litern) så är man ganska glad att Japan är ett litet land.

Ping-pong-diplomati

Det är OS-tider och Japan har fått sin första medalj. Judostjärnan Ryoko Tani lyckades förvisso inte försvara sitt guld från Aten men med tanke på att hon hunnit med att få barn sedan senast och dessutom visat upp sviktande form har hon ändå anledning att vara nöjd med sin bronspeng. I vanlig ordning startade OS med en bombastisk, uppblåst och evighetslång invigning igår (men fyrverkerierna var fantastiska). Den japanska truppen gjorde ett försök att tina upp relationerna med grannlandet genom att tåga in med både japanska och kinesiska flaggor. Förhållandet mellan länderna har varit frostigt i många år och detta har inte minst tagit sig uttryck på de idrottsliga arenorna. Det nådde en lägsta punkt under under de asiatiska mästerskapen i fotboll 2004 där finalen mellan mellan Japan och Kina omgärdades av hatkaskader och våldsamheter från den kinesiska publiken.

Relationerna på politisk nivå verkar nu vara på väg att förbättras något, men vägen är kantad av känsliga teman och intermezzon. Senast handlade det om en giftskandal där importerade gyoza (dumplings) från Kina visade sig innehålla spår av det giftiga ämnet methamidophos. Vad kan då vara bättre än att istället för att dela en fredspipa mötas i en bordtennismatch. När Kinas president Hu Jintao besökte Japans premiärminister Yasuo Fukuda tidigare i år försökte arrangörerna få båda parter till bordtennisbordet. Fukuda retirerade snabbare än ögat och tur var väl det annars hade han nog tappat ansiktet rejält. Hu briljerade vid bordet och visade sig nästan vara redo för OS när han spelade några bollar med den japanska OS-deltagaren Ai Fukuhara. Vi får se om han ser lika nöjd ut när det är dags att summera spelen om någon vecka.

Japans framtid

Det var ett tag sedan jag hade tid att skriva något senast. Det har varit några bråda veckor med tentering av japansk grammatik och japanska kanjitecken och en deadline för en text som kommer publiceras i Ryssland av alla ställen (en uppföljning till konferenspresentationen jag höll för några veckor sedan). Men den arbetsbelastning jag haft under de senaste veckorna är ändå ingenting mot den ständiga stress som nästan alla i det här landet verka uppleva. Junko har gått in i en period med långa arbetsdagar och kvällar och numera kommer hon mest hem för att sova. Ett späckat schema rutar också in vardagen för de allra flesta skolbarn i Japan. När de inte sitter i skolbänken är det intensiv läxläsning och diverse obligatoriska klubbaktiviteter som gäller. För mycket fritid är dåligt för hälsan (eller var det ordningen). Allra värst är det kanske för en grupp barn jag brukar stöta på på vägen hem från språkkursen.

Nära universitetet där jag går och läser japanska ligger en privatskola som drivs av det ansedda Waseda-universitetet. Waseda är ett av Japans absoluta toppuniversitet och de har i likhet med några av de övriga elituniversiten också privata grundskolor och högstadium för barn med ambitiösa och/eller rika föräldrar. De elever som går i dessa skolor har stora chanser att så småningom också antas till universiteten i fråga och därmed ta gräddfilen in i det översta samhällskiktet i Japan. Dessa privatskolor är alltså en form av plantskolor att jämföra med om Handelshögskolan eller KTH i Stockholm skulle ha egna elitskolor och elitdagis (ja det finns faktiskt sådana i Japan också).



Japans blivande elit i antågande

Privatskolor är annars inte särskilt utbrett i Japan. Det är bara en liten grupp som går i dessa skolor. De allra flesta går i allmänna skolor som ofta anses hålla väl så hög klass som de privata (undantaget nämnda elitskolor). Skolan i Japan är strukturerad enligt samma stadiummodell som i Sverige. Dvs. 6 års grundskola (elementary school) och 3 års högstadium (junior high school). Därefter följer tre års påbyggnad (high school) som förvisso inte är obligatorisk men som de flesta ändå väljer att gå. Det japanska skolsystemet är vidare extremt centralstyrt. Utbildningsministeriet bestämmer vad som ska läras ut och vilka böcker som ska användas för detta ändamål. Det leder till ständiga politiska strider mellan det ganska radikala japanska lärarfacket och utbildningsministeriet, då böckerna och utbildningsmallarna förespråkar en ganska konservativ och nationalistisk hållning. Konflikten ställs på sin spets i historieundervisningen där det pågår en strid om hur vissa händelser under andra världskriget (t.ex. den våldsamma ockupationen (incidenten/massakern beroende på tolkning) av Nanking och tvångrekryteringen av prostituterade/tröstekvinnor från olika delar av Asien till de japanska trupperna) ska beskrivas i texterna och förmedlas till eleverna i undervisningen. Striden har också en politisk dimension och nya upplagor av böckerna leder ständigt till negativa reaktioner från och försämrade relationer till de asiatiska grannländerna.

Undervisningen i japanska skolor är i allmänhet relativt stelbent och består mestadels i att läraren går igenom ett aktuellt kapitel/avsnitt utan större utvikningar. Metoden bygger på att memorera detaljer, imitera läraren och lära sig utantill. Som internationella undersökningar har visat fungerar det fungerar bra i vissa ämnen (som naturvetenskap och matematik) och mindre bra i vissa andra (t.ex. språk och samhällsvetenskap) som bygger på kreativitet och kritiskt tänkande. Läs- och skrivkunnigheten är dock extremt hög (99%) – förbluffande med tanke på att man måste lära sig mer än 2000 tecken för att kunna läsa någotsånär. Det tar ca 9 år för eleverna att komma så långt.



Skoluniformerade flickor och pojkar

I övrigt är det ordning och reda som gäller (Jan Björklund skulle skina som en sol efter en dag på en japansk skola). Ordningen upprättshålls inte så mycket genom kadaverdisciplin som genom gruppsykologi. Klassen delas i regel upp i ett antal grupper med olika ansvarsuppgifter. Bl.a. ansvarar eleverna själva för städning och rengöring av klassrum och gemensamma utrymmen på skolan och ingen får gå hem innan ytorna blänker. Den potentiella skammen inför gruppen är viktigare för disciplinen än uttalad bestraffning. Precis som i övriga samhället domineras skolkulturen av vikten av att passa in. Ijime (mobbning av de som inte passar in/anpassar sig till systemet) är utbredd i den japanska skolan och det speglar väl egentligen bara den intolerans mot avvikelser som finns i det relativt konformistiska japanska samhälllet. Slå ned den spik som sticker ut är devisen som gäller. Disciplinen följer med elverna hem även under sommarlovet. Junko berättar om sommarlov fyllda med omfattande läxor och detaljerade motions-/uppstigningsprogram för att motverka att eleverna slösar bort sommarlovet på lek eller genom att bara lata sig.

Det japanska utbildningsssystemet är till stora delar meritokratiskt. Det finns ett starkt samband mellan positionen på arbetsmarknaden och statusfyllda utbildningar/universitet (och därmed studieresultaten). Den viktigaste vägen in på de prestigefyllda utbildningarna går via särskilda antagningsprov. Detsamma gäller för andra eftertraktade vidareutbildningar. Antagningsproven, som ofta består av flervalsfrågor ämnade att testa detaljkunskap, styr hela utbildningssystemet. Det blir viktigare att lära för provet än för livet. Under provveckorna står hela framtiden på spel och eleverna tvingas plugga dag och natt för att nå önskat resultat. Det finns skäl för att denna period av utbildningen benämns ”examination hell” i Japan.



Skolpojkar på väg hem – till läxläsning och kvällsklass?

Det finns inget komvux i Japan och man är extremt styrd av den bana man hamnar på från första början. Möjigheterna att ändra riktning (karriärsbyte eller firmabyte) senare i livet är kraftigt begränsade. Därför är skolåren i high school och de avslutande antagningsproven extremt viktiga. Så viktiga att många väljer att gå (läs sätta sina barn i) privata kvällskolor eller privat undervisning vid sidan av den ordinarie skolan (s.k. juku) där det ges möjlighet till undervisning anpassad efter individens behov. Eller om man har råd placerar man barnen som sagt i elitskolor med koppling till de mest ansedda universiteten. Mina skoluniformerade följeslagare kommer det med all sannolikhet gå bra för. Om de uthärdar pressen och stressen förstås. De har några hårda år framför sig innan de kan börja på universitetet och äntligen njuta livets glada dagar.

En stad i staden

I söndags var jag och Junko ute för att utforska en Tokyos mest omtalade platser under senare år – Roppongi Hills. Det är en helt nybyggd stadsdel mitt i centrala Tokyo bestående av ett flertal byggnader med lyxlägenheter och kontor, men framförallt hundratals affärer och matställen samlade i en enorm labyrintisk galleria. Bakom projektet ligger en av Tokyos stora fastighetsmagnater Mori Minoru som köpt upp mark i området kontinuerligt under 17 års tid för att kunna genomföra sin vision om en stad i staden. Resultatet måste, åtminstone om ser till statistiken, betraktas som lyckat. Roppongi Hills som stod färdigt i april 2003 frekventeras dagligen av ca 100.000 personer och under helgerna tredubblas besökarantalet.



Mori Tower

Projektet kan lätt föra tankarna till andra gigantiska stadsutvecklingsprojekt, som t.ex. Potsdamer Platz i Berlin. Den stora skillnaden är dock att i fallet med Berlin fanns det stora tomma arealer mitt i staden, medan i Tokyo har kvarter efter kvarter rivits för att ge plats åt Roppongi Hills. Potsdamer Platz var under 1920-talet Europas mest trafikerade plats, men hamnade mitt i skarven (dvs. där muren gick) mellan öst och väst efter kriget. Under 1990-talet blev området fullständigt omvandlat i en stadsutvecklingsprocess som snarare påminde om en lekplats för världens ledande arkitekter (och med motsvarande egon). Stadsdelen som stod klar en bit in på 2000-talet har utsatts för hård kritik eftersom den i mångt och mycket saknar egentlig koppling till resten av staden. Den har blivit en stad i staden som främst lockar till sig turister och många lägenheter och kontorsutrymmen har varit svåra att hyra ut.



Köpcenter Roppongi Hills

I fallet med Roppongi Hills är känslan lite densamma, dvs som en stad i staden, även om det här projektet kan sägas ha fallit betydligt bättre ut. Inte minst estetiskt är Roppongi Hills betydligt mer sammanhållet och bättre integrerat i staden. Stadsdelen Roppongi är annars en ganska dekandent del av Tokyo som man kanske gör bäst i att undvika. Det är främst ett tillhåll för vilsna utlänningar och expats samt tveksamma klubbar och uteställen med energiska inkastare. Men med Roppongi Hills och andra närliggande projekt som Tokyo Midtown har stadsdelen fått nytt liv.



Jag och Junko vänder Tokyo ryggen

Mitt i smeten står Mori Tower (54 våningar / 238 m) som är en av relativt få skyskrapor värd namnet i Tokyo. Högst upp i byggnaden finns ett av Tokyos mest intressanta konstmuseer – Mori Art Museum. Vi såg en utställning med modern brittisk konst där verk från samtliga Turner-pristagare samlats, inklusive kända verk som Damien Hirsts halverade kossor i formaldehyd och Gilbert och Georges massiva ”Death after life”. På toppen av Mori Tower finns också en utsiktsplattform som ger de bästa vyerna av Tokyo från ovan. Härifrån ser man bland annat Tokyo Tower som är en röd-vit kopia en kändare förlaga i Paris (och faktiskt ca 10 meter högre).



Urban sprawl från toppen av Mori Tower

När vi kom ut från Mori Tower blev det också ett kärt och överraskande återseende av en gammal bekant. Jättespindeln Maman hade tagit sig hela vägen från en bokskog i nordöstra Skåne till Roppongi Hills. Sist vi såg den höll den till i konstparken i Wanås, men nu verkar den alltså på något sätt ha hittat hit.



Jättespindeln Maman i Wanås



Junko och jättespindeln Maman i Roppongi Hills

Även om jämförelser med Sverige möjligen haltar något med tanke på Tokyos storlek väckte Roppongi Hills en del kritiska frågor om varför urbant liv inte kan ses som någonting positivt som hör framtiden till i Sverige. Till skillnad från den till stora delar havererade stadsutvecklingen i de flesta svenska storstäder (nåja, alla tre för att vara exakt) i modern tid, handlar det här om att skapa förutsättningar för livets alla dimensioner (äta, handla, sova, jobba och ha kul) i innerstaden snarare än utanför den och på så sätt motverka ett ökat bilberonde. I Sverige verkar trenden (åtminstone i handelssektorn) snarare vara den motsatta. Inte bara runt omkring Stockholm utan också på behörigt avstånd från bostadsområdena i ett flertal svenska städer byggs det ena köpcentret efter det andra och det som finns kvar av innerstadsliv och affärsverksamhet blir allt mer marginaliserat. Är det verkligen en utveckling att eftersträva?

Några reflektioner från en konferens

Efter ett antal veckors heltidsstudier i japanska, trillade jag i veckan som gick kort tillbaka i det som är tänkt att vara min huvudsysselsättning här, nämligen sociologi och arbetsmarknadsforskning. Jag blev tillfrågad av min professor i Japan för någon vecka sedan om jag skulle kunna tänka mig att hålla ett kortare föredrag om aktuella tendenser i det svenska arbetslivet. Egentligen upptar språkkursen all min tid för tillfället, men när man blir tillfrågad av en äldre japansk auktoritet (i egenskap av professor) som dessutom hjälpt mig att komma till Japan, så kan man helt enkelt inte svara nej. Jag har varit i Japan tillräckligt länge för att förstå begreppet giri (betyder ungefär social förpliktelse, men är inte helt lätt att översätta till svenska eftersom begreppet är så djupt rotad i den japanska kulturen) och insåg ganska snart att det snarare var en order än en fråga.



Professor Ishikawa, doktorand Flyman och professor Sasaki

Nåja, jag lyckades få ihop en kort powerpoint-presentation om partsrelationer på arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitik i Sverige, dvs. det som brukar kallas den svenska modellen. Konferensen i sig var en internationell konferens baserad på en komparativ studie av organisationskultur och arbetsliv utförd i en brokig samling länder (Japan, Kina, Ryssland, Finland, Estland, Tjeckien, Slovakien för att nämna några). Tanken var från början att vi också skulle vara med från svenskt håll, men av olika anledningar blev det inte så. I vilket fall som helst ägnades den andra dagen av konferensen åt allmänna presentationer av samtida arbetsliv i olika länder och det var där jag kom in i bilden.

Hälften av åhörarna var deltagare från den internationella konferensen och hälften kom från olika forskningsinstitut och andra intresseorganisationer i Tokyo. Flertalet från den senare gruppen förstod ingen engelska och därför var hälften av seminariet på engelska och hälften på japanska. Professor Ishikawa som arrangerade konferensen fungerade som tolk och länk under hela dagen. Det tog sig emellanåt ganska komiska uttryck, i synnerhet under en presentation av en ung forskare från Slovakien (landet är något av Ishikawas expertområde). Efter att hon sagt ett par korta meningar följde en översättning som varade i flera minuter (ofta med referenser som inte alls fanns med i orignalet). Så fortsätte det igenom hela presentationen, som var både dagens kortaste och längsta beroende på hur man mäter. Eftersom tjejen inte kunde någon japanska blev det en ganska förvirrad presentation. Det påminde inte så lite om Lost in translation (fast tvärtom).

Episoden speglar också några av de problem som jag reflekterade över när jag satt och lyssnade på det ena föredraget efter det andra. Det är inte självklart att kommunicera forskningsmässigt på internationell nivå. Forskningsmiljöer skiljer sig åt radikalt inte bara mellan länder och världsdelar utan även mellan universitet och institut inom Sverige. Det kanske gäller i synnerhet för sociologin som rymmer en mångfald av världsbilder, kunskapsbegrepp, metoder och studieobjekt. På en global nivå blir dessa spänningar och klyftor än mer markanta. I många fall får man en känsla att man talar förbi varandra och överlappningarna känns ibland väldigt forcerade. Konferenser är kanske inte heller det allra mest effektiva forumet för kunskapförmedling. Att sitta och lyssa på (ofta ganska trista och opedagogiska) presentationer dagar i sträck är inte särskilt effektivt. Å andra sidan är det ett överlägset socialt forum och något som känns helt nödvändigt enbart av den anledningen eftersom arbetet som forskare (eller doktorand) kan vara extremt ensamt och isolerat emellanåt. Det är också detta som jag framför allt tar med mig från den första konferensen i Japan. Det var en intressant erfarenhet och en möjlighet att knyta kontakter som jag kan ha nytta av framöver. Inte minst var det kul att äntligen ha lite nytta av alla visitkort jag släpat med mig.

Vansinnesdåd i Akihabara

Så har det hänt igen. Ett till synes oförklarligt vansinnesdåd med flera oskyldiga offer. Vid middagstid idag körde en 25-åring med kopplingar till den japanska maffian, Yakuzan, in på en gågata i Akihabara i centrala Tokyo och mejade ned ett antal fotgängare. Därefter lämnade han sin bil och började ge sig på förbipasserande med kniv utan någon som helst urskillning. Hittills har vansinnesdådet skördat 7 dödsoffer och ett tiotal skadade. Enligt de första rapporterna angav han allmän frustration över livet som enda motiv.

Det är alltid farligt att dra några allmänna slutsatser på grundval av en enskild händelse, men lite otäckt är det när något sådant här händer i ens omedelbara närhet. I synnerhet som jag så sent som i förra veckan skrev några rader om hur alltfler unga människor känner sig marginaliserade i det japanska samhället. Med (allt mer) jämna mellanrum tar sig frustrationen och utanförskapet liknande (om inte fullt så extrema uttryck) i Japan. Det börjar kanske bli dags att ge upp bilden av Japan som den bästa av världar och öppna upp ögonen för de problem som faktiskt extisterar (om än inte alltid synbart) innan något liknande händer igen.

Hemmamatch

Med ett nytt fotbolls-EM för dörren är det omöjligt att inte drabbas av fotbollsfeber, även om man befinner sig hundratals mil från Sverige. Tyvärr blir det inga matcher på plats för min del i år utan jag får istället se till att maka mig upp på okristliga tider (Sverige spelar sin första match mot Grekland kl. halv fyra på morgonen lokal tid) för att se matcherna på TV. För att kompensera att jag inte kan åka till Österrike, gav jag mig istället iväg till Yokohama för att se Japan spela VM-kvalmatch mot Oman.

VM-kvalet har redan dragit igång i Asien och lagen spelar nu tredje omgångens gruppspel för att kvalificera sig till den fjärde och slutliga omgången av kvalet. Sammanlagt står 4 eller 5 platser på spel (lag nummer 5 spelar mot lag nummer 5 från Sydamerika om den sista platsen). Japan har en på pappret lätt grupp med Thailand, Bahrain och Oman. De lyckades också utmanövrera Thailand enkelt i den första matchen, men förlorade sedan något överraskande borta mot Bahrain med 0-1.


Nippon ultras

Gårdagens hemmamatch var alltså mycket viktig för att Japan inte skulle riskera att sätta sig i en kritisk situation inför de avslutande matcherna. De som minns ett japanskt landslag som (åtminstone stundtals) charmade världen under hemma-VM 2002, skulle inte känna igen många spelare i dagens landslag. I Japan för sex år sedan spelade något av en gyllene generation med en mängd stjärnor födda i slutet av 1970-talet. Namn som Shinji Ono, Junichi Inamoto och storstjärnan Hidetoshi Nakata dominerade i landslaget och lyckades också bra i sina europeiska klubbar. Idag har de flesta av dessa slutat (Nakata) eller dras med skadeproblem (Ono och Inamoto). Numera består landslaget nästan uteslutande av spelare från den inhemska ligan (J-league), så när som på ett briljant undantag – Shunsuke Nakamura.

Nakamura har precis återvänt från en lyckad säsong i skotska Celtic (med bl.a. ett briljant mål mot ManU i Champions league). Han var ständigt aktiv och nästan alla farliga anfall gick via hans fötter. Japan behärskade matchen fullständigt (Oman var i ärlighetens namn inte särskilt bra) och kunde till slut vinna med 3-0. Alla tre målen bar Nakamuras signatur. 1-0 kom på en hörna från Nakamura, 2-0 efter ett lysande uppspel och 3-0 efter en soloprestation. För att se målen, tryck här.


Shunsuke Nakamura i frisparksläge

Ansenliga 47.000 åskådare (mig inräknad) hade tagit sig till den mäktiga Nissan Stadium i Yokohama trots att matchen spelades en måndag kväll. Stadion i sig var bara den värd besöket. Nissan Stadium är en fantastisk, rymdskeppsliknande arena som sväljer dryga 72.000 åskådare och därmed är störst i Japan. Den stod klar strax före VM 2002 och finalen mellan Brasilien och Tyskland (2-0) spelades här. Under matchen igår eldade 10.000 ultras på ena kortsidan på sitt Nippon från första minuten och stämningen var på topp matchen igenom. Jag såg i övrigt inte en enda polis runt omkring eller på arenan. Inte heller några fylleskrålande fans, krossade ölflaskor eller hatramsor. Det går faktiskt fortfarande att ta med sig familjen på fotboll på vissa håll i världen.


En viktig seger

I och med hemmamatchen mot Oman är hälften av matcherna i omgång 3 spelade och redan i veckan bär det av till Oman för bortamatch. I slutet av juni spelar Japan en trolig gruppfinal på hemmaplan mot Bahrain. Det är inte alls omöjligt att jag är på plats.

En förlorad generation?

Det är lätt att bli överväldigad av alla positiva intryck efter några veckors vistelse i Tokyo. På ytan är Japan ett ytterst välfungerande samhälle och till vissa delar framstår det nästan som ett idealland. De flesta offentliga platser är kliniskt befriade från smuts och skräp. Människorna är vänliga och artiga i umgänget. Oräkneliga 12-våningsvaruhus och tiotusentals restauranger och uteställen skyltar med ett dignande utbud av varor, nöjen och mat. Bilarna är moderna och välputsade, tågen är punktliga och de flesta hus saknar både lås och portkod. För förstagångsbesökaren kan Japan i många fall framstå som paradiset på jorden.

Tränger man in lite under ytan finns det självklart en mängd saker som bekymrar och förargar även här. Etniska grupper som koreaner och sydostasiater upplever en omfattande diskriminering. Vardagsbrottsligheten är förvisso låg, men den organiserade brottsligheten är desto mer utbredd och kontrolleras med järnhand den hänsynslösa japanska maffian, yakuzan. Det politiska systemet framstår till stora delar som ogenomträngligt, korrupt och relativt odemokratiskt. Mycket av debatten i Japan handlar vidare om generationsproblem av olika slag. Låga födelsetal och en långlivad befolkning riskerar att leda till en demografisk snedfördelning och på sikt urholka välfärdssystemen. Kort sagt, inom en snar framtid kommer det finnas alltför många pensionärer och alltför få unga och medelålders i arbete.

Japan är ett land med tydliga generationsskillnader. Med en modern historia som uppvisat så häftiga skiftningar är det självklart att varje generation har präglats av väsentligen skilda upplevelser. Far- och morföräldrargenerationen, som numera är pensionärer, upplevde andra världskrigets fasor och den omedelbara efterkrigstidens utbredda fattigdom. Den påföljande efterkrigsgenerationen växte upp under en period med ett oöverträffat ekonomiskt uppsving och genom hårt jobb var de med om att lyfta upp både Japan och den egna familjen till ett välstånd i den absoluta världstoppen. För deras barn födda på 70-talet och under tidigt 80-tal har det varit tuffare tider och denna generation kallas ofta den förlorade generationen.

Det är inget helt okänt fenomen att skylla på den yngre generationen, dagens ungdom, när ett samhälle befinner sig i förändring och uppbrott. Det dock svårt att blunda för de problem som är förknippade med denna åldersgrupp i Japan och som uppmärksammats under senare år. Jag har precis läst en intressant bok om denna s.k. förlorade generationen, Shutting Out the Sun: How Japan Created Its Own Lost Generation skriven av Michael Zielenziger. I boken behandlas fenomenet hikokomori och som titeln antyder handlar det om en förhållandevis stor grupp unga människor som isolerar sig fullständigt från omvärlden genom att stänga in sig på sina rum och leva utanför det rådande samhället.

Det sociala trycket från omgivningen är massivt i Japan. Varje individ är en del av ett omfattande nätverk av familj, släktingar, skolkamrater, studentkamrater, arbetskamrater, lärare, grannar och chefer. För att fungera i det japanska samhället måste man ständigt vårda dessa relationer, leva upp till en mängd sociala förpliktelser samt underordna sig en rad auktoriteter i sin omgivning. Som ung gäller det att hålla en låg profil och inte ta för mycket plats. Ett av de kändaste talesätten i Japan handlar om att det är viktigt att hamra ned den spik som sticker upp. Individualism och självständigt tänkande ses i regel inte med blida ögon. Individer som inte finner sin plats i systemet (i skolan eller på arbetet) har det mycket tufft och många unga väljer att antingen gå i inre exil (hikokomori) eller yttre exil (flytta utomlands). Den första vägen domineras av unga män medan den senare vägen oftare utnyttjas av unga kvinnor som väljer att jobba utomlands eller i utländska företag i Japan.

Även om det inte alltid tar sig så extrema uttryck som i fallet med hikokomori, har många unga japaner stora problem att komma in i det rådande systemet. Det finns en stor grupp människor (s.k. freeters) som långt efter avslutad utbildning hoppar mellan det ena (oftast okvalificerade och lågbetalda) deltidsjobbet efter det andra. En osäker ställning på arbetsmarknaden har betydligt mer omfattande konsekvenser i Japan än i Sverige. Utan fast jobb är det svårt att komma in i samhället och starta eget liv med familj och eget boende. Det är dessutom ofta svårt att hitta ett bra arbete efter att man fyllt 30 i Japan eftersom rekrykteringen till de fasta jobben i regel sker direkt efter examen och senare jobbyten är förhållandevis ovanliga.

Det är inte helt uppenbart vad som är hönan och ägget här. Den mediala debatten lägger främst skulden på ”den förlorade generationen” som prioriterar ledighet, frihet och omedelbar behovsuppfyllelse. De sägs fly ansvar och förpliktelser och föredrar att hoppa från det ena enkla jobbet till det andra framför det långsamma, dagliga strävandet i de stora arbetsorganisationerna. Elaka tungor talar om parasite singles som bor kvar hemma hos föräldrarna och samtidigt spenderar sina pengar på lyxkonsumtion som utlandsresor, märkeskläder och uteliv. Detta är särskilt märkbart i Tokyo där många västerländska lyxmärken är representerade med flervåningsaffärer längs paradgatan Omotesando. Störst av alla är det franska lyxväsktillverkaren Louis Vuitton (ett marknadsundersökningsinstitut redovisar att 94 % av alla kvinnor mellan 20-29 i Tokyo äger minst en produkt av detta märke).

De andra sidan i debatten, främst anförd av ekonomen Yuji Genda, menar på att problemet snarast är det omvända. Efter den långa ekonomiska krisen under 90-talet har många företag blivit betydligt mer restriktiva vad det gäller att tillhandahålla trygghet och rimliga arbetsvillkor och många unga människor tvingas istället hålla till godo med otrygga och underbetalda jobb som ofta inte möjliggör att starta upp ett liv på egen hand (inte minst med tanke på att boendet är extremt dyrt i Japan). Många ungdomar som bor kvar hos föräldrarna gör det helt enkelt för de inte råd att bryta sig loss och bygga upp ett eget liv. Problemet kan inte skyllas på ungdomarna utan snarare på den långvariga ekonomiska krisen och det stelbenta systemet.

Jag tror också mer på den senare förklaringen även också det första perspektivet säkert förklarar en del av problemet. Enligt mina erfarenheter har japaner i min ålder i regel en väldigt hög arbetsmoral och jobbar ofta betydligt hårdare än de flesta svenskar jag känner i samma ålder. Problemet är snarast att arbetet upptar all deras tid och det är svårt att hitta en plats för familj och barn. Många ambitiösa kvinnor i karriären tvingas välja mellan jobb och familj och eftersom familjeliv i Japan i regel innebär att stanna hem och serva barnen och maken väljer allt fler att förbli ensamstående och satsa på jobbet i stället. Att hitta en balans mellan familjeliv och arbete är troligen den största utmaningen för det japanska samhället under de närmaste åren. Lösningen brådskar dock. Om de nuvarande, låga födelsetalen håller i sig, riskerar befolkningen att halveras under de närmsta hundra åren.

Språkkurs på japanska

Det börjar väl bli dags att skriva några ord om det som just nu totalt dominerar mitt liv. Det är något som fascinerar och leder till ständiga aha-upplevelser. Samtidigt är det något som ständigt lägger krokben för mig i vardagen. Det (för)följer mig från morgon till kväll och gör att jag känner mig ungefär lika klar i skallen vid 10-tiden om kvällarna som ”Lillen” Eklund kände sig i rond 4 mot Frank Bruno 1985. Detta något handlar självklart om nyckeln till att få ut något vettigt av vistelsen i Japan, nämligen språket.

På många sätt är det säkert ett kamikaze-projekt. Att försöka lära sig ett fullständigt omöjligt språk sedan man fyllt trettio är på sitt sätt vansinnigt. Det borde finnas vettigare projekt att dra igång, t.ex. köpa en båt eller börja samla fjärilar. Säkert. Men japanskan har blivit som ett gift för mig. Jag har någonstans fått för mig att jag ska kunna dechiffrera det här språket. Helt nytt är det ju inte heller. Jag har brottats med det några år. Det är på många sätt också en väldigt stimulerande process att försöka förstå, behärska och använda ett så pass väsenskilt språk som japanska. Att det sedan öppnar upp en mängd dörrar till forskning, vänskaper, insikter och nöjen är självklart det som i slutändan (förhoppningsvis) gör mödan värd.

Att japanska är svårt är de flesta överens om. En del vill till och med hävda att det är ett av världens svåraste språk. Ligger det någon sanning i det? Det är självklart omöjligt att avgöra. Det baseras snarare på att japanskan är ett av de språk som ligger längst ifrån svenskan och andra närbesläktade språk (t.ex. engelska och tyska). Det är på så sätt också väldigt svårt för japaner att lära sig engelska och därmed är det ytterst orättvist att göra sig rolig över japaners problem att prata engelska (jämfört med t.ex. svenskar).

Å andra sidan skulle troligen inte koreaner och kineser hålla med om att japanska är världens svåraste språk. Japanskans ursprung är inte fullt klarlagt, men faktum är att det uppvisar stora grammatiska likheter med koreanskan. En av mina lärare (som ursprungligen kommer från Sydkorea) hävdar att grammatiken till 90% är likartad. Kineser som lär sig japanska har också en stor fördel. Förvisso skiljer sig språken radikalt åt, men eftersom det inte fanns något japanskt skriftspråk i begynnelsen har kinesiska tecken och ord lånats in och transformerats så att det passar det japanska språket. Det innebär att många tecken förvisso har ett radikalt annorlunda uttal, men ser likadana ut (och normalt representerar något likartat) i såväl Japan som Kina.

Det finns dock flera andra dimensioner i japanskan utöver avståndet som gör det komplicerat att förstå och använda. För det första är det en väldigt stor skillnad mellan talad japanska och den genomsnittsjapanska som lärs ut läroböcker, men som egentligen ingen pratar. Språket är i högsta grad sociologiskt och utmärker sig genom tydliga dialektskillnader, könsskillnader och åldersskillnader. Män och kvinnor använder i stor utsträckning olika ord och grammatiska former. För det andra förväntas man prata på olika sätt beroende på situationen man befinner sig i och människorna man kommunicerar med. Det är stor skillnad på att prata med chefen, kompisen och eller en okänd tant. I princip används helt olika språk med olika pronomen, verb och särskilda "artighetssubstantiv" i alla dessa fall. Vikten av artighet, form och hierarki i det japanska samhället återspeglas i språket.

En tredje och sista svårighet som avskräcker många från att lära sig japanska är det komplexa skriftspråket. Som jag redan nämnt är skriftspråket inlånat från kinesiskan och därmed i mångt och mycket högst olämpligt för den japanska språkstrukturen. Långt tillbaka i historien fungerade kinesiskan i Japan som latinet i Europa och alla skriftliga dokument författades på kinesiska. Med tiden utvecklades så småningom en japansk litteratur författad på ett nykomponerat rent japanskt alfabet kallat hiragana. Det utvecklades av de första skönlitterära författarna (ett gäng hovdamer som för ca 1000 år sedan författade världens första moderna roman) genom att komponenter ur kinesiska tecken som representerade en viss japansk stavelse bröts ut och konsekvent används för denna stavelse. Sammanlagt finns i japanska 46 grundläggande stavelser och var och en av dessa representeras av ett hiragana-tecken.

Numera används hiragana främst som en grammatisk markör och för prepositioner. Det finns också ett spegel-alfabet till hiragana kallat katagana för samma teckenuppsättning. Detta används primärt för lånord i japanskan (t.ex. スウェーデン = Sueeden = Sverige). För att skriva substantiv, adjektiv och verb(stammen) används kinesiska tecken (kanji). Eftersom japanskan så att säga har blivit påtvingat kanji och egentligen inte är anpassad för dessa tecken, kan varje tecken (till skillnad från i kinesiskan) utläsas på ett flertal sätt beroende på sammanhang och kombination med andra tecken. Det räcker alltså inte att lära sig varje tecken som en glosa motsvarande ett visst ord, utan olika läsningar av tecknet samt olika teckenkombinationer måste memoreras för varje enskilt tecken. Om man betänker att det finns ca 2.000 officiella kanji (plus tusentals fler som används i fackspråk) och att ett tecken i regel kan läsas på åtminstone 2-3 olika sätt (ofta fler) så ger det sig själv att kombinationerna blir oändliga. På den positiva sidan medför ökad kanjikunskap bättre möjligheter att memorera nya ord (det är lättare att komma ihåg två sedan tidigare kända tecken än 5 stavelser som tillsammans inte liknar något ord du hört tidigare).

Att lära sig japanska är dock inte helt hopplöst. Uttalet är förhållandevis rakt och enkelt. Det finns 46 grundläggande stavelser (plus ytterligare 23 modifierade stavelser) och med dessa kan man bygga alla ord i det japanska språket. Japanskan är på så sätt både distinkt och konsekvent. Grammatiken är också förhållandevis enkel (även om den framstår som bakvänd i våra ögon). Det finns ingen plural eller bestämd form. Därmed finns det inte heller några artiklar eller deklinationer som ställer till det och försvårar inlärningen som i tyskan eller latinet.

Jag tillbringar just varje dag från måndag till fredag i skolbänken på Tokyo Gakugei University där jag går en intensivkurs i japanska. Från klockan 9 till 4 nöter vi in olika moment i språket på ett grannlaga japanskt vis. Det innebär att läraren (sensei) fungerar som en auktoritet och undervisningen består mestadels av envägskommunikation, vilket innebär att läraren förevisar/läser den korrekta formen och klassen upprepar (ofta unisont) exakta fraser från läroboken. Tanken är väl att språket ska nötas in i zenbuddhistisk anda genom att mästaren går före och eleven imiterar så gott hon kan. Först när man behärskar alla moment fullt ut, ges möjligheten att kreativt använda verktyget (i det här fallet språket).

Undervisningen skiljer sig mycket från den engelska- och tyskaundervisning jag stött på tidigare i olika sammanhang. Det gör att den muntliga dimensionen delvis släpar efter. Men eftersom vi är en ytterst liten klass (vi är bara fyra stycken: en tyska, en lettiska, en grek och jag) så får man ganska mycket uppmärksamhet och feedback i alla fall. Jag börjar kunna läsa en del enklare texter och förstå fragment från tv-sändningar, men har fortfarande svårt att följa en diskussion eller hänga med alla gånger när jag blir tilltalad. Jag har också en bit kvar innan jag kan läsa en japansk tidning (åtminstone utan att ständigt konsultera mitt elektroniska lexikon) eller redogöra för mina ståndpunkter angående den japanska utrikespolitiken . Gaman (tålamod) är nyckelordet. På måndag har vi första provet. Då lär jag väl få en fingervisning om jag befinner mig där jag bör vara.

Bröllop på japanska

Det har precis varit golden week i Japan. Golden week återkommer vid ungefär samma tid varje år och innebär att en rad helgdagar infaller nära inpå varandra. På så sätt ges många japaner en sällsynt och välkommen möjlighet att få en längre sammanhållande ledighet. Det märks inte minst i resebyråernas kataloger där resor under denna vecka ofta är dubbelt så dyra som under resten av året. Golden week innebär också bröllopstider och föregående helg är troligen årets populäraste bröllopshelg i Japan (även om 8/8-08 troligen kommer locka än flera, lätt vidskepliga japaner till altaret).

Bröllop är i Japan, liksom i många andra länder, en viktig övergångsrit. Bröllopen tenderar dock komma senare nuförtiden. För inte så länge sedan stigmatiserades japanska kvinnor som hunnit fylla 24 och ännu var ogifta som ”christmas cakes” eftersom de var ungefär lika eftertraktade som överbliven julmat under mellandagarna. Numera gifter sig japanerna oftast betydligt senare än så. Främst hänger detta samman med att kvinnor idag har större möjligheter till arbete och utbildning och därför skjuter upp eller väljer bort äktenskapet som fortfarande tvingar in dem i en väldigt trång struktur där de förväntas välja bort yrke och karriär för att ta hand om hem och barn. Genomsnittsåldern är numera strax över 30 för män och strax under 30 för kvinnor.


Junko, Naohiro-kun, Eiko och jag

Junkos syster Eiko var en av många kvinnor som stod brud under förra helgen. Det var i sanning en upplevelse att få vara med om ett dylikt välregisserat, japanskt bröllop. Det var bokstavligen ett sagobröllop i Disneys anda (det ägde rum på ett gigantiskt hotell i anslutning till Tokyo Disney Resort). Alla praktikaliter under och runt omkring bröllopet organiserades av ett bröllopsföretag som stod för allt från musik, präst, mat, inbjudningar, fotografering och kläder (vit frack/bröllopsklänning, kimono och balklänning). Hela spektaklet filmades av ett professionellt kamerateam.


Framför prästen

Att gifta sig är som sagt viktigare i Japan än i vår del av världen och bröllop är big business. För bara några decennier sedan var det kutym med mottagning hos brudgummens föräldrar, men i takt med urbaniseringen och den ökade trångboddheten väljer alltfler att förlägga bröllopen till stora hotell eller andra anpassade utrymmen. Ett genomsnittsbröllop i Japan går loss på 2.800.000 yen (ca 165.000 kr) och väljer man ett komplett bröllopspaket (som var fallet i lördags) blir det troligen än dyrare.

Bröllopet i lördags var annars ett ganska typiskt japanskt bröllop. Både Eiko och Naohiro jobbar som "salarymen" i ett större personalförmedlingsföretag i centrala Tokyo. Trots att de bjudit ca 100 gäster var bara en handfull släktingar från varje sida inkluderade i denna skara. I övrigt handlade det om vänner från studenttiden och kolleger från firman. Det verkar till synes förväntas att man bjuder in viktiga personer från dessa båda världar för att vårda kontakterna inför framtiden. Utan sina "senpais" (äldre kolleger och studiekamrater) har man mycket svårt att ta sig fram i det japanska samhället och dess stora organisationer.


Tårtcermoni i kimono

Universiteten och företagen är väl antagligen också de två viktigaste platserna för att hitta en framtida partner. Eiko och Naohiro träffades, liksom många andra japanska par, på jobbet och tillhör därmed den numera överväldigande majoriteten som själva väljer sin partner. Men många (vissa källor menar uppemot hälften) av Japans äktenskap är arrangerade ("o-miai"), dvs. partnern har förmedlats via en "äktenskapsbyrå" eller nätverket runt om familjen. Bland dagens unga som gifter sig är det dock bara en liten minoritet som tagit/fått hjälp att hitta sin partner.

Själva bröllopet var en väloljad, genomorganiserad och ganska kort affär. Det inleddes med en kort kristen ceremoni i ett kapell i hotellets trädgård. Det är annars vanligast med en shintoistisk ceremoni (ca 70% av bröllopen), men många bröllopsföretag erbjuder en kristen dito för att ge bröllopet en västerländsk touch. Ceremonin ägde som sagt inte rum i någon riktig kyrka och prästen var nog snarare skådespelare än teologiskt utbildad präst. Hursomhelst ledde han ceremonin på utmärkt japanska och vi sjöng "Vilken vän vi har i Jesus" (på japanska). Sedan följde den klassiska frågestunden och ringpåsättning varefter ceremonin avslutades med ett ”you may now kiss the bride” på bred amerikanska. Själva festen började kort efter cermonin med anmälan och "betalning” (alla gäster lämnar pengar i ett kuvert som åtminstone ska täcka matkostnaderna). Väl till bords bjöds det på en fransk 7-rätters middag ackompanjerad av diverse underhållning, klädombyten och tal (förste talare ut var självklart chefen på företaget). Exakt kl. 17.30 tog Eikos svärfar till orda och tackade alla som tagit sig tid att komma. Sedan var det abrupt slut.


Avslutning i aftondräkt

Bröllopet följdes förvisso av en efterfest för vänner och kollegor, men familjerna drog sig tillbaka på varsitt håll och brudparet försvann iväg på sitt håll. Jag och Junko valde att följa med Junkos mamma och systerson till Tokyo Disneyland. Det var en upplevelse i sig och det finns säkert anledning att återkomma till det någon annan gång. Tokyo Disney Resort har mer än 25 miljoner besökare årligen (96 procent av dem kommer från Japan). Lördagen under Golden week är säkert en av året mest hektiska dagar. Jag behöver väl knappast tillägga att det var ganska trångt.