Japans framtid

Det var ett tag sedan jag hade tid att skriva något senast. Det har varit några bråda veckor med tentering av japansk grammatik och japanska kanjitecken och en deadline för en text som kommer publiceras i Ryssland av alla ställen (en uppföljning till konferenspresentationen jag höll för några veckor sedan). Men den arbetsbelastning jag haft under de senaste veckorna är ändå ingenting mot den ständiga stress som nästan alla i det här landet verka uppleva. Junko har gått in i en period med långa arbetsdagar och kvällar och numera kommer hon mest hem för att sova. Ett späckat schema rutar också in vardagen för de allra flesta skolbarn i Japan. När de inte sitter i skolbänken är det intensiv läxläsning och diverse obligatoriska klubbaktiviteter som gäller. För mycket fritid är dåligt för hälsan (eller var det ordningen). Allra värst är det kanske för en grupp barn jag brukar stöta på på vägen hem från språkkursen.

Nära universitetet där jag går och läser japanska ligger en privatskola som drivs av det ansedda Waseda-universitetet. Waseda är ett av Japans absoluta toppuniversitet och de har i likhet med några av de övriga elituniversiten också privata grundskolor och högstadium för barn med ambitiösa och/eller rika föräldrar. De elever som går i dessa skolor har stora chanser att så småningom också antas till universiteten i fråga och därmed ta gräddfilen in i det översta samhällskiktet i Japan. Dessa privatskolor är alltså en form av plantskolor att jämföra med om Handelshögskolan eller KTH i Stockholm skulle ha egna elitskolor och elitdagis (ja det finns faktiskt sådana i Japan också).



Japans blivande elit i antågande

Privatskolor är annars inte särskilt utbrett i Japan. Det är bara en liten grupp som går i dessa skolor. De allra flesta går i allmänna skolor som ofta anses hålla väl så hög klass som de privata (undantaget nämnda elitskolor). Skolan i Japan är strukturerad enligt samma stadiummodell som i Sverige. Dvs. 6 års grundskola (elementary school) och 3 års högstadium (junior high school). Därefter följer tre års påbyggnad (high school) som förvisso inte är obligatorisk men som de flesta ändå väljer att gå. Det japanska skolsystemet är vidare extremt centralstyrt. Utbildningsministeriet bestämmer vad som ska läras ut och vilka böcker som ska användas för detta ändamål. Det leder till ständiga politiska strider mellan det ganska radikala japanska lärarfacket och utbildningsministeriet, då böckerna och utbildningsmallarna förespråkar en ganska konservativ och nationalistisk hållning. Konflikten ställs på sin spets i historieundervisningen där det pågår en strid om hur vissa händelser under andra världskriget (t.ex. den våldsamma ockupationen (incidenten/massakern beroende på tolkning) av Nanking och tvångrekryteringen av prostituterade/tröstekvinnor från olika delar av Asien till de japanska trupperna) ska beskrivas i texterna och förmedlas till eleverna i undervisningen. Striden har också en politisk dimension och nya upplagor av böckerna leder ständigt till negativa reaktioner från och försämrade relationer till de asiatiska grannländerna.

Undervisningen i japanska skolor är i allmänhet relativt stelbent och består mestadels i att läraren går igenom ett aktuellt kapitel/avsnitt utan större utvikningar. Metoden bygger på att memorera detaljer, imitera läraren och lära sig utantill. Som internationella undersökningar har visat fungerar det fungerar bra i vissa ämnen (som naturvetenskap och matematik) och mindre bra i vissa andra (t.ex. språk och samhällsvetenskap) som bygger på kreativitet och kritiskt tänkande. Läs- och skrivkunnigheten är dock extremt hög (99%) – förbluffande med tanke på att man måste lära sig mer än 2000 tecken för att kunna läsa någotsånär. Det tar ca 9 år för eleverna att komma så långt.



Skoluniformerade flickor och pojkar

I övrigt är det ordning och reda som gäller (Jan Björklund skulle skina som en sol efter en dag på en japansk skola). Ordningen upprättshålls inte så mycket genom kadaverdisciplin som genom gruppsykologi. Klassen delas i regel upp i ett antal grupper med olika ansvarsuppgifter. Bl.a. ansvarar eleverna själva för städning och rengöring av klassrum och gemensamma utrymmen på skolan och ingen får gå hem innan ytorna blänker. Den potentiella skammen inför gruppen är viktigare för disciplinen än uttalad bestraffning. Precis som i övriga samhället domineras skolkulturen av vikten av att passa in. Ijime (mobbning av de som inte passar in/anpassar sig till systemet) är utbredd i den japanska skolan och det speglar väl egentligen bara den intolerans mot avvikelser som finns i det relativt konformistiska japanska samhälllet. Slå ned den spik som sticker ut är devisen som gäller. Disciplinen följer med elverna hem även under sommarlovet. Junko berättar om sommarlov fyllda med omfattande läxor och detaljerade motions-/uppstigningsprogram för att motverka att eleverna slösar bort sommarlovet på lek eller genom att bara lata sig.

Det japanska utbildningsssystemet är till stora delar meritokratiskt. Det finns ett starkt samband mellan positionen på arbetsmarknaden och statusfyllda utbildningar/universitet (och därmed studieresultaten). Den viktigaste vägen in på de prestigefyllda utbildningarna går via särskilda antagningsprov. Detsamma gäller för andra eftertraktade vidareutbildningar. Antagningsproven, som ofta består av flervalsfrågor ämnade att testa detaljkunskap, styr hela utbildningssystemet. Det blir viktigare att lära för provet än för livet. Under provveckorna står hela framtiden på spel och eleverna tvingas plugga dag och natt för att nå önskat resultat. Det finns skäl för att denna period av utbildningen benämns ”examination hell” i Japan.



Skolpojkar på väg hem – till läxläsning och kvällsklass?

Det finns inget komvux i Japan och man är extremt styrd av den bana man hamnar på från första början. Möjigheterna att ändra riktning (karriärsbyte eller firmabyte) senare i livet är kraftigt begränsade. Därför är skolåren i high school och de avslutande antagningsproven extremt viktiga. Så viktiga att många väljer att gå (läs sätta sina barn i) privata kvällskolor eller privat undervisning vid sidan av den ordinarie skolan (s.k. juku) där det ges möjlighet till undervisning anpassad efter individens behov. Eller om man har råd placerar man barnen som sagt i elitskolor med koppling till de mest ansedda universiteten. Mina skoluniformerade följeslagare kommer det med all sannolikhet gå bra för. Om de uthärdar pressen och stressen förstås. De har några hårda år framför sig innan de kan börja på universitetet och äntligen njuta livets glada dagar.