En stad i staden

I söndags var jag och Junko ute för att utforska en Tokyos mest omtalade platser under senare år – Roppongi Hills. Det är en helt nybyggd stadsdel mitt i centrala Tokyo bestående av ett flertal byggnader med lyxlägenheter och kontor, men framförallt hundratals affärer och matställen samlade i en enorm labyrintisk galleria. Bakom projektet ligger en av Tokyos stora fastighetsmagnater Mori Minoru som köpt upp mark i området kontinuerligt under 17 års tid för att kunna genomföra sin vision om en stad i staden. Resultatet måste, åtminstone om ser till statistiken, betraktas som lyckat. Roppongi Hills som stod färdigt i april 2003 frekventeras dagligen av ca 100.000 personer och under helgerna tredubblas besökarantalet.



Mori Tower

Projektet kan lätt föra tankarna till andra gigantiska stadsutvecklingsprojekt, som t.ex. Potsdamer Platz i Berlin. Den stora skillnaden är dock att i fallet med Berlin fanns det stora tomma arealer mitt i staden, medan i Tokyo har kvarter efter kvarter rivits för att ge plats åt Roppongi Hills. Potsdamer Platz var under 1920-talet Europas mest trafikerade plats, men hamnade mitt i skarven (dvs. där muren gick) mellan öst och väst efter kriget. Under 1990-talet blev området fullständigt omvandlat i en stadsutvecklingsprocess som snarare påminde om en lekplats för världens ledande arkitekter (och med motsvarande egon). Stadsdelen som stod klar en bit in på 2000-talet har utsatts för hård kritik eftersom den i mångt och mycket saknar egentlig koppling till resten av staden. Den har blivit en stad i staden som främst lockar till sig turister och många lägenheter och kontorsutrymmen har varit svåra att hyra ut.



Köpcenter Roppongi Hills

I fallet med Roppongi Hills är känslan lite densamma, dvs som en stad i staden, även om det här projektet kan sägas ha fallit betydligt bättre ut. Inte minst estetiskt är Roppongi Hills betydligt mer sammanhållet och bättre integrerat i staden. Stadsdelen Roppongi är annars en ganska dekandent del av Tokyo som man kanske gör bäst i att undvika. Det är främst ett tillhåll för vilsna utlänningar och expats samt tveksamma klubbar och uteställen med energiska inkastare. Men med Roppongi Hills och andra närliggande projekt som Tokyo Midtown har stadsdelen fått nytt liv.



Jag och Junko vänder Tokyo ryggen

Mitt i smeten står Mori Tower (54 våningar / 238 m) som är en av relativt få skyskrapor värd namnet i Tokyo. Högst upp i byggnaden finns ett av Tokyos mest intressanta konstmuseer – Mori Art Museum. Vi såg en utställning med modern brittisk konst där verk från samtliga Turner-pristagare samlats, inklusive kända verk som Damien Hirsts halverade kossor i formaldehyd och Gilbert och Georges massiva ”Death after life”. På toppen av Mori Tower finns också en utsiktsplattform som ger de bästa vyerna av Tokyo från ovan. Härifrån ser man bland annat Tokyo Tower som är en röd-vit kopia en kändare förlaga i Paris (och faktiskt ca 10 meter högre).



Urban sprawl från toppen av Mori Tower

När vi kom ut från Mori Tower blev det också ett kärt och överraskande återseende av en gammal bekant. Jättespindeln Maman hade tagit sig hela vägen från en bokskog i nordöstra Skåne till Roppongi Hills. Sist vi såg den höll den till i konstparken i Wanås, men nu verkar den alltså på något sätt ha hittat hit.



Jättespindeln Maman i Wanås



Junko och jättespindeln Maman i Roppongi Hills

Även om jämförelser med Sverige möjligen haltar något med tanke på Tokyos storlek väckte Roppongi Hills en del kritiska frågor om varför urbant liv inte kan ses som någonting positivt som hör framtiden till i Sverige. Till skillnad från den till stora delar havererade stadsutvecklingen i de flesta svenska storstäder (nåja, alla tre för att vara exakt) i modern tid, handlar det här om att skapa förutsättningar för livets alla dimensioner (äta, handla, sova, jobba och ha kul) i innerstaden snarare än utanför den och på så sätt motverka ett ökat bilberonde. I Sverige verkar trenden (åtminstone i handelssektorn) snarare vara den motsatta. Inte bara runt omkring Stockholm utan också på behörigt avstånd från bostadsområdena i ett flertal svenska städer byggs det ena köpcentret efter det andra och det som finns kvar av innerstadsliv och affärsverksamhet blir allt mer marginaliserat. Är det verkligen en utveckling att eftersträva?