Några reflektioner från en konferens

Efter ett antal veckors heltidsstudier i japanska, trillade jag i veckan som gick kort tillbaka i det som är tänkt att vara min huvudsysselsättning här, nämligen sociologi och arbetsmarknadsforskning. Jag blev tillfrågad av min professor i Japan för någon vecka sedan om jag skulle kunna tänka mig att hålla ett kortare föredrag om aktuella tendenser i det svenska arbetslivet. Egentligen upptar språkkursen all min tid för tillfället, men när man blir tillfrågad av en äldre japansk auktoritet (i egenskap av professor) som dessutom hjälpt mig att komma till Japan, så kan man helt enkelt inte svara nej. Jag har varit i Japan tillräckligt länge för att förstå begreppet giri (betyder ungefär social förpliktelse, men är inte helt lätt att översätta till svenska eftersom begreppet är så djupt rotad i den japanska kulturen) och insåg ganska snart att det snarare var en order än en fråga.



Professor Ishikawa, doktorand Flyman och professor Sasaki

Nåja, jag lyckades få ihop en kort powerpoint-presentation om partsrelationer på arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitik i Sverige, dvs. det som brukar kallas den svenska modellen. Konferensen i sig var en internationell konferens baserad på en komparativ studie av organisationskultur och arbetsliv utförd i en brokig samling länder (Japan, Kina, Ryssland, Finland, Estland, Tjeckien, Slovakien för att nämna några). Tanken var från början att vi också skulle vara med från svenskt håll, men av olika anledningar blev det inte så. I vilket fall som helst ägnades den andra dagen av konferensen åt allmänna presentationer av samtida arbetsliv i olika länder och det var där jag kom in i bilden.

Hälften av åhörarna var deltagare från den internationella konferensen och hälften kom från olika forskningsinstitut och andra intresseorganisationer i Tokyo. Flertalet från den senare gruppen förstod ingen engelska och därför var hälften av seminariet på engelska och hälften på japanska. Professor Ishikawa som arrangerade konferensen fungerade som tolk och länk under hela dagen. Det tog sig emellanåt ganska komiska uttryck, i synnerhet under en presentation av en ung forskare från Slovakien (landet är något av Ishikawas expertområde). Efter att hon sagt ett par korta meningar följde en översättning som varade i flera minuter (ofta med referenser som inte alls fanns med i orignalet). Så fortsätte det igenom hela presentationen, som var både dagens kortaste och längsta beroende på hur man mäter. Eftersom tjejen inte kunde någon japanska blev det en ganska förvirrad presentation. Det påminde inte så lite om Lost in translation (fast tvärtom).

Episoden speglar också några av de problem som jag reflekterade över när jag satt och lyssnade på det ena föredraget efter det andra. Det är inte självklart att kommunicera forskningsmässigt på internationell nivå. Forskningsmiljöer skiljer sig åt radikalt inte bara mellan länder och världsdelar utan även mellan universitet och institut inom Sverige. Det kanske gäller i synnerhet för sociologin som rymmer en mångfald av världsbilder, kunskapsbegrepp, metoder och studieobjekt. På en global nivå blir dessa spänningar och klyftor än mer markanta. I många fall får man en känsla att man talar förbi varandra och överlappningarna känns ibland väldigt forcerade. Konferenser är kanske inte heller det allra mest effektiva forumet för kunskapförmedling. Att sitta och lyssa på (ofta ganska trista och opedagogiska) presentationer dagar i sträck är inte särskilt effektivt. Å andra sidan är det ett överlägset socialt forum och något som känns helt nödvändigt enbart av den anledningen eftersom arbetet som forskare (eller doktorand) kan vara extremt ensamt och isolerat emellanåt. Det är också detta som jag framför allt tar med mig från den första konferensen i Japan. Det var en intressant erfarenhet och en möjlighet att knyta kontakter som jag kan ha nytta av framöver. Inte minst var det kul att äntligen ha lite nytta av alla visitkort jag släpat med mig.