På drift

Resan har börjat. Igår kom jag fram till Tokyo. Det är lätt att sugas in i och av staden när man flyter runt de första dagarna med jetlag i kroppen. Ömsom låter jag mig storögt imponeras av att förtätad urbanitet de facto kan fungera och faktiskt ha ett visst estetiskt värde. Ömsom irriteras jag av det "urban sprawl” som utgör stadslandskapet Tokyo med ett konstant flöde av (o)ljud, bilder, tecken, människoströmmar och blinkande ljus.

Allt började med en dryg timmes desorientad promenad igår middag på Harajukus och Aoyamas bakgator. För er som inte känner till de här områdena, kan jag tala om att det handlar om världens troligen mest trendiga plats, ett mecka för de nyaste subkulturerna och de dyraste klädmärkena där man känner sig ungefär 5 år efter sin tid. Här på en bakgata jobbar Junko åtskilliga timmar om dagen och vi hade bestämt träff utanför hennes firma klockan tolv för lunch och nyckelöverlämning. Problemet är bara det att i Tokyo finns det inte några egentliga gator och nummer utan adresserna är indelade efter andra mönster. Istället för rutnätsstrukturer och gatunamn består staden av labyrintiska bakgator och svårfunna fastighetsbeteckningar (typ Green Forest Mansion). Som tur var lyckades jag springa på Junko (som anat vart det barkat och givit sig ut på jakt efter mig) av en slump en bra bit från hennes arbetsplats ca en halvtimme försenad. Med samma övermod (att försöka memorera kartan i huvudet är ingen bra idé i Tokyo) försökte jag spåra upp lägenheten vi ska bo i första veckan utan större framgång.

Kaotisk (eller bristen på) stadsplanering har givit upphov till kvarterspoliser i polisboxar (kōban) som finns i de flesta kvarter i Tokyo och som gärna hjälper till när du inte hittar vägen. Det ska medges att de också fyller en social kontrollfunktion som ett ständigt vakande öga, något en stackas cyklande yngling fick erfara när han råkade välta omkull två cyklar utanför stationen där vi bor. Han blev genast bryskt uppläxad av polisen som ringde upp någon som verkade vara en förälder. Tokyo känns på många sätt mer som en gigantisk ansamling småbyar än den megapolis den i själva verket är.

En annan häftig (sub)urban upplevelse var den första resan till Chuo-universitetet som jag gjorde idag. Universitetet ligger i Tokyos utkanter och nås med monorail, dvs ett tåg som går på en skena istället för två. Stationerna liksom själva järnvägen ligger högt över marknivån och man bokstavligen svävar fram över den täta förortsbebyggelsen tills man kommer fram till universitetet som utgörs av ett stort sammanhållet campusområde utformat ungefär som en modern kunskapsfabrik i Stockholms universitets anda. Det lär nog bli att antal resor till hit.