Bilder från fjärde våningen

Eftersom boende i Tokyo har uppmärksammats i svenska media under den gångna veckan, tänkte jag spinna vidare på samma tema. Det är väl knappast en överraskning att Tokyo är extremt trångbott. Storstadsområdet Tokyo sträcker sig över en yta som motsvarar ungefär tre fjärdedelar av Skåne och har en befolkning på över 33 miljoner människor. I min del av Tokyo (Setagaya) är befolkningstätheten 14.224 invånare/kvkm, vilket kan jämföras med Malmö där motsvarande siffra är 1.739 invånare/kvkm. Det säger säger sig själv att varje kvadratmeter är guld värd och kostar därefter.


Compact living: kök...

Jag och Junko bor i en lägenhet på 35 kvm med integrerat kök och vardagsrum samt separat sovrum. Boendet motsvarar ungefär storleken och standarden för ett normalt par i 30-årsåldern där båda arbetar. Lägenheten ligger förhållandevis centralt ca tio minuter med tåg till Shibuya och 15-20 minuter till Shinjuku, men den närmsta omgivningen är väldigt lugn och bebyggelsen låg.


...matplats...

Tokyo skiljer sig från den allmänna bilden av en världstad. I princip finns det inga större ansamligar skyskrapor som på Manhattan (undantaget Shinjuku) eller ståtliga boulevarder och rutnätskvarter som i Paris. Tokyo är i stället ett enormt stadslandskap med hundratals mindre städer och byar som växt samman till en megapolis. Vart och ett av dessa har i sin tur mindre lokala centran ofta koncentrade kring en station dit alla pendlare söker sig i morgonrusningen.


...och TV-hörna, allt i samma rum.

Det innebär att stora delar av Tokyo nästan har en bykaraktär. Det gäller också för mina kvarter. Bebyggelsen är förvisso väldigt tät, men låg (beroende på jordbävningsrisken) och det mesta i granskapet är förhållandevis småskaligt och runt stationen (ca 5 minuters promenad från lägenheten) finns det en bank, ett postkontor, några snabbköp, ett tjugotal små matställen och en rad småhandlare (bagare, fiskhandlare etc.). Allt övervakas försäkerhets skull av del lokala polisboxen (se tidigare inlägg). Följden blir att stadsdelarna i många fall blir viktigare än helheten och de som bor där är i många fall högst lokalpatriotiska. Liknande fenomen finns väl förvisso i de flesta storstäder i världen (t.ex. Kiez i Berlin), men stadsdelskulturen har en ganska svag ställning i Sverige utom möjligen runt Möllan i Malmö och på vissa delar av söder i Stockholm.


Utsikt över skyskraporna i Shinjuku från takterassen en trappa upp

Vårt huvudsakliga ”Kiez” är Shimokitazawa som ligger en kort promenad från lägenheten. Shimokitazawa är en av Tokyos populäraste stadsdelar bland yngre människor och studenter. Området är relativt slitet och bohemiskt för att vara i Tokyo (men kan knappast jämföras med en berlinsk motsvarighet som Kreuzberg). Det består av ett virrvarr av gränder och smala gator med oräkneliga billiga caféer, klädaffärer, restauranger, teatrar och uteställen. Mark är dock en knapp resurs i Tokyo och Tokyos stadsplanerare (ja, det verkar finnas ett par sådana) har inte gjort sig kända för nostalgi och respekt för traditioner. Det ryktas därför om att staddelen ska rivas och omprojekteras till förmån för nya exklusiva bostäder och en ny motorled. En motrörelse har initierats och diskussionen lär väl fortsätta ett tag till.

IKEA i Yokohama

Det tog två och en halv vecka. Sedan var det första IKEA-besöket ett faktum. Besöket handlade dock inte så mycket om hemlängtan eller sug efter svenska produkter utan snarare om ett skriande behov av billiga möbler i en tom lägenhet. För en dryg vecka sedan flyttade vi till egen lägenhet i stadsdelen Matsubara i Setagaya i västra Tokyo (ca 10 minuter med tåg från Shibuya). När man flyttar till en lägenhet i Japan ingår i princip ingenting. Kylskåp och vitvaror måste införskaffas på egen hand liksom självklart alla möbler. I vårt fall har vi lyckats få tag på det mesta genom vänner och bekanta som köpt nytt (omloppshastigheten på bilar, elektronik och hemutrustning indikerar inte direkt någon ekonomisk kris i Japan). Resten har vi införskaffat på Muji och IKEA.


Det är alltid en smått bisarr upplevelse att handla på IKEA-varuhus på olika håll i världen. Varje nytt besök är en déjà vu-upplevelse där man följer samma utstakade stig genom kök, badrum, sovrum och vardagsrum (med de obligatoriska bokklubbsböckerna på svenska) för att slutligen landa med en tallrik köttbullar och lingonsylt i restaurangen. Jag och Junko har gjort samma vandring i både Berlin och Stockholm och minnena tenderar att flyta samman från de olika varuhusen. Många möbler som passerat revy på båda orterna finns kvar i sortimentet och säljs även i Japan. Något märkligt kan tyckas eftersom japanska bostäder i allmänhet och lägenheter i Tokyo i synnerhet är väldigt små och kräver smarta, kompakta lösningar för att fungera. Lädersoffan Kramfors och skrivbordet Gideå göre sig icke besvär.

IKEA har inte funnits särskilt länge i Japan. 2006 öppnade de två första varuhusen i Tokyo-området (Funabashi och Yokohama) för att följas av ännu ett i Kansai-området (Kobe) i år. I realiteten handlar det om ett andra försök. Det första försöket som gjordes i mitten på 1980-talet misslyckades kapitalt och IKEA drog sig tillbaka efter bara något år. Nu säger sig IKEA ha lärt sig av misstagen och det verkar gå relativt bra. Men japanska kunder är extremt kräsna och idén om att själva transportera hem och montera ihop sina möbler känns väldigt främmande i ett land där kunden är kung och konkurrensen är mördande.

Till sist en anekdot från söndagens Daily Yomiuri (som är en av Japans största landsomfattande tidningar). I Maebashi strax norr om Tokyo förstörde en marodör sammanlagt 65 tulpaner i en offentlig rabatt någon gång under natten till söndagen. Tidigare i april har tulpaner på annat håll i staden klippts av eller på annat sätt skadats. Polisen ser ett samband mellan händelserna och sätter in alla tänkbara insatser för att gripa den skyldige. Jag har svårt att tänka mig att något liknande ens hade kunnat bli en notis i Norra Skåne.

Början på ett nytt år

Japan har formellt anammat den västerländska tideräkningen. Åtminstone vad det gäller årscykeln. Årtal räknas fortfarande i många sammanhang i antal år sedan den senaste kejsaren tillträdde (i år Heisei 20). Formellt börjar alltså ett år i Japan den 1 januari, men i praktiken börjar det nya året i många sammanhang i samband med körsbärsblomningen i början av april. Företagen påbörjar ett nytt verksamhetsår och öppnar upp portarna för en ny generation lojala heltidsanställda ”salarymen”. I början av april varje år genomför japanska företag och statliga institutioner en massintagning av nyutexaminerade studenter som påbörjar sin anställning under högtidliga former.

Lika fort som blomningen börjar...

I media och populär debatt (åtminstone utanför Japan) får man ofta intrycket av att det japanska anställningssystemet med livstidsanställning, ömsesidig lojalitet och den omtalade formen av kollektiv rekrytering är på väg att dö ut. Den långa ekonomiska krisen under 90-talet och ständiga kommentarer om systemets otidsenlighet i globaliseringens tidevarv ligger till grund för denna diskurs. Likväl rapporterade japanska tidningar i förra veckan att 850.000 unga japaner välkomnades som nyanställda till företag, myndigheter och arbetsorganisationer över hela Japan under den första veckan i april.

En av dessa många nyanställda är min sambo Junko som påbörjade en fast anställning på Comme des Garçons i veckan som gick. Junko är en relativt ovanlig representant för denna grupp eftersom hon varken är nyutexaminerad eller särskilt ung utan redan hunnit jobba en del både på Comme des Garçons och på annat håll. Det är högst ovanligt med ”quereinsteiger” i Japan (dvs. att personer hoppar mellan olika heltidsanställningar eller att man blir heltidsanställd efter att ha varit tillfälligt eller deltidsanställd). De allra flesta nyanställda (dvs. de som får fasta heltidsanställningar i resursstarka arbetsorganisationer) är under 25 år och kommer direkt från en utbildning. Junko märkte direkt av att hon inte är ”freshman” per definition (eftersom hon först började jobba som deltidsanställd). När hon dök upp på den officiella "upptagningscermonin” blev hon vänligt men bestämt avvisad eftersom hon inte är helt ny i firman. Nåja, hon fick i alla fall vara med på festen efteråt.


...lika fort är den också förbi

Även skolor och universitet påbörjade en ny termin i förra veckan. Terminen börjar alltså inte som i Sverige i augusti, utan istället i april när våren kommer. Detta märktes väldigt tydligt på
Chuo-universitetet som var fyllt av nyantagna studenter, i många fall med en överbeskyddande mamma i släptåg. På universitetscampuset konkurrerade en stor mängd ”studentklubbar” om de nya studenternas medlemskap genom att erbjuda vitt skilda aktiviter som sträckte sig från lacrosse till tradjazz. Klubbarnas närvaro är signifikant för det japanska studentlivet som handlar mer om sociala kontakter och bonding, än intellektuell verksamhet och bildning. Studenttiden är en kort och intensiv övergångsfas från den kravfyllda grundskolan till det hårda arbetslivet som liksom körsbärsblomningen betraktas med en smula vemod i Japan för sin påminnelse om livets och i synnerhet ungdomens förgänglighet.

På drift

Resan har börjat. Igår kom jag fram till Tokyo. Det är lätt att sugas in i och av staden när man flyter runt de första dagarna med jetlag i kroppen. Ömsom låter jag mig storögt imponeras av att förtätad urbanitet de facto kan fungera och faktiskt ha ett visst estetiskt värde. Ömsom irriteras jag av det "urban sprawl” som utgör stadslandskapet Tokyo med ett konstant flöde av (o)ljud, bilder, tecken, människoströmmar och blinkande ljus.

Allt började med en dryg timmes desorientad promenad igår middag på Harajukus och Aoyamas bakgator. För er som inte känner till de här områdena, kan jag tala om att det handlar om världens troligen mest trendiga plats, ett mecka för de nyaste subkulturerna och de dyraste klädmärkena där man känner sig ungefär 5 år efter sin tid. Här på en bakgata jobbar Junko åtskilliga timmar om dagen och vi hade bestämt träff utanför hennes firma klockan tolv för lunch och nyckelöverlämning. Problemet är bara det att i Tokyo finns det inte några egentliga gator och nummer utan adresserna är indelade efter andra mönster. Istället för rutnätsstrukturer och gatunamn består staden av labyrintiska bakgator och svårfunna fastighetsbeteckningar (typ Green Forest Mansion). Som tur var lyckades jag springa på Junko (som anat vart det barkat och givit sig ut på jakt efter mig) av en slump en bra bit från hennes arbetsplats ca en halvtimme försenad. Med samma övermod (att försöka memorera kartan i huvudet är ingen bra idé i Tokyo) försökte jag spåra upp lägenheten vi ska bo i första veckan utan större framgång.

Kaotisk (eller bristen på) stadsplanering har givit upphov till kvarterspoliser i polisboxar (kōban) som finns i de flesta kvarter i Tokyo och som gärna hjälper till när du inte hittar vägen. Det ska medges att de också fyller en social kontrollfunktion som ett ständigt vakande öga, något en stackas cyklande yngling fick erfara när han råkade välta omkull två cyklar utanför stationen där vi bor. Han blev genast bryskt uppläxad av polisen som ringde upp någon som verkade vara en förälder. Tokyo känns på många sätt mer som en gigantisk ansamling småbyar än den megapolis den i själva verket är.

En annan häftig (sub)urban upplevelse var den första resan till Chuo-universitetet som jag gjorde idag. Universitetet ligger i Tokyos utkanter och nås med monorail, dvs ett tåg som går på en skena istället för två. Stationerna liksom själva järnvägen ligger högt över marknivån och man bokstavligen svävar fram över den täta förortsbebyggelsen tills man kommer fram till universitetet som utgörs av ett stort sammanhållet campusområde utformat ungefär som en modern kunskapsfabrik i Stockholms universitets anda. Det lär nog bli att antal resor till hit.