Rapport från två indokinesiska städer

Trots att jag tillbringat en hel del tid i Japan både nu och tidigare har jag faktiskt aldrig besökt något annat asiatiskt land. Förvisso är också frågan hur asiatiskt Japan de facto är. Japan är ett isolerat örike och har präglats av detta faktum genom hela sin historia. Geografiskt tillhör det definitivt den asiatiska intressesfären och därför är det inte helt felaktigt att kalla det asiatiskt. Kulturellt har det också delvis fått sin prägel från den asiatiska kontinenten, i synnerhet från den stora grannen i väster, Mittens rike. Den moderna historien och den industriella utvecklingen har vissa paralleller med asiatiska NIC-länder som Korea och Taiwan. Men i övrigt har det moderna Japan mer gemensamt med många europeiska länder än med Asien i stort. Med länderna i Sydostasien och Sydasien har Japan ganska lite gemensamt. Ändå tycker jag mig ständigt se en tendens på hemmaplan att Japan buntas ihop med allt från Kina till Thailand och Indonesien.

Hursomhelst har jag nu äntligen fått chansen att besöka en annan del av Asien. Junko fick en veckas välförtjänt semester och vi beslöt att ta en sväng till Sydostasien. Först bar det av till Siem Reap i Kambodja där vi tillbringade fyra dagar sedan åkte vi vidare till Saigon i Vietnam där vi tillbringade de sista två dagarna. Intensivsemester på traditionellt japanskt vis alltså. I både Vietnam och Kambodja verkade den överväldigande majoriteten av turisterna komma från Kina, Sydkorea och Japan. På sina håll fick man nästan uppfattningen att japanska pratas lika frekvent som engelska. Det är väl kanske lite överdrivet, men faktum är att ett stort antal guider var helt flytande på japanska och många andra människor vi träffade på marknader, restauranger och andra serviceinrättningar pratade japanska med oss.





Angkor Vat, Angkor Thom och Ta Prohm

Kambodja var trots höga förväntningar en positiv överraskning. Med en blodig nutidshistoria och det kanske mest bisarra samhällssystem världen skådat under de senaste hundra åren (och då är ändå konkurrensen förhållandevis hård) delar den kambodjanska befolkningen ett trauma som inte på långt när är bearbetat fullt ut. Det är ett mycket fattigt land som fortfarande präglas av sitt blodiga förgångna. Minor i djungeln, stympade människor och minnesmärken som påminner om de dödens fält som de röda khmererna lämnade efter sig möter en var man än rör sig i Kambodja.



Khmer food

Ändock håller området runtomkring Siem Reap och Angkor Vat på att utvecklas till ett av de stora turistmålen i världen. Med all rätt. Tempelområdet är storslaget, kulturen fascinerande, maten överraskande god och omgivningarna vackra. Angkor Vat och de andra omgivande templen var en del av ett för den tiden gigantiskt urbant centrum i det Khmer-rike som dominerade Sydostasien under ett antal århundraden för snart tusen år sedan. Runt en miljon människor tros ha bott här och templen vittnar om en storslagen kultur. Efter att imperiet fallit och khmererna förpassats till en mer blygsam position i världen, avfolkades området och templen lämnades åt sitt öde under hundratals år. Djungeln bredde ut sig och de gigantiska byggnadsverken växte igen och slukades av naturen. Inte förrän under mitten 1800-talet då ett grupp franska vetenskapsmän på jakt efter växter återupptäckte de storslagna byggnaderna fick omvärlden klart för sig vilken storslagen kultur som en gång blomstrat i norra Kambodja. Idag har de flesta tempel restaurerats och frigjorts från djungelns våld, men det kanske mest spektakulära templet Ta Prohm är fortfarande lämnat i det skick det befann sig i när det upptäcktes.




Phnom Kulen

Siem Rieap är en av Kambodjas största städer och det mesta kretsar kring tempelturismen. Staden i sig har lyckats behålla en viss charm trots att det byggs nya flådiga hotell överallt. Efter att vi gjort en rejäl tempelbesiktning gav vi oss iväg upp på de djungelklädda höjderna nordost om staden till Phnom Kulen som innehåller en buddistisk helgedom och ett storslaget vattenfall. Phnom Kulen är en aning ”off-the-beaten-track” som Lonely Planet brukar skriva. Det tar sin tid och kostar en slant att ta sig dit. Sista timmen färdas man en gropig grusväg som frestar njurarna. Men i slutändan är det ändå värt all möda. Både templet och omgivningarna har nästan en magisk prägel och det är nog bara en tidfråga innan det blir en av de allra populäraste begivenheterna för alla tempelturister i Angkor Vat.

Efter några dagars lugn i Kambodja förbyttes stämningen fullständigt när vi kom till Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon). Staden har runt 7 miljoner invånare och ingen som helst fungerande kollektivtrafik. I princip alla kör motorcykel. Från flygplatsen och in till de centrala delarna går det ett ständigt flöde av tvåhjulingar som förpestar luften och öronen. De centrala delarna är ständigt igenkorkade och varje gång man måste korsa en stor gata gäller det att ha hundra procent fokus.



I Ho Ho Ho Chi Minh-staden (aka Saigon)

Saigon är extremt dynamisk och staden är på fötter och hjul dygnet runt. Vietnam har liksom Kambodja genomgått enorma förändringar under senare. Man måste betänka att det handlar om två länder som hårdare de flesta andra länder i världen drabbats av krigets fasor. Under Vietnamkriget släpptes det mer bomber över dessa båda länder än vad det släpptes bomber under hela andra världskriget. Bara i Kambodja, som inte ens var direkt involverat i kriget, släppte amerikanskt flyg en bomblast som motsvarar 40 atombomber av den storlek som drabbade Hiroshima. På senare år har Vietnam följt en väg som liknar den kinesiska med en socialistisk regim och ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Vietnam har också haft en ekonomisk utveckling som ligger hack i häl med Kina.



”Going native” i Mekong-deltat

Det märks inte minst i dagens Saigon som är en blandning av lyxbutiker, traditionella marknader och kolonial arkitektur från den franska epoken. Det räcker dock att lämna Saigon och röra sig ned mot Mekong-deltat för att bilden ska förändras. Här är landet snarare präglat av traditionellt jordbruk och faktum är att både i Vietnam och Kambodja lever en stor majoritet av befolkningen fortfarande av risproduktion, fiske och fruktproduktion. Det är en värld långt från det moderna Japan, men samtidigt en väldigt fascinerande kontrast till allt jag upplevt i Tokyo under det senaste året.