En förlorad generation?

Det är lätt att bli överväldigad av alla positiva intryck efter några veckors vistelse i Tokyo. På ytan är Japan ett ytterst välfungerande samhälle och till vissa delar framstår det nästan som ett idealland. De flesta offentliga platser är kliniskt befriade från smuts och skräp. Människorna är vänliga och artiga i umgänget. Oräkneliga 12-våningsvaruhus och tiotusentals restauranger och uteställen skyltar med ett dignande utbud av varor, nöjen och mat. Bilarna är moderna och välputsade, tågen är punktliga och de flesta hus saknar både lås och portkod. För förstagångsbesökaren kan Japan i många fall framstå som paradiset på jorden.

Tränger man in lite under ytan finns det självklart en mängd saker som bekymrar och förargar även här. Etniska grupper som koreaner och sydostasiater upplever en omfattande diskriminering. Vardagsbrottsligheten är förvisso låg, men den organiserade brottsligheten är desto mer utbredd och kontrolleras med järnhand den hänsynslösa japanska maffian, yakuzan. Det politiska systemet framstår till stora delar som ogenomträngligt, korrupt och relativt odemokratiskt. Mycket av debatten i Japan handlar vidare om generationsproblem av olika slag. Låga födelsetal och en långlivad befolkning riskerar att leda till en demografisk snedfördelning och på sikt urholka välfärdssystemen. Kort sagt, inom en snar framtid kommer det finnas alltför många pensionärer och alltför få unga och medelålders i arbete.

Japan är ett land med tydliga generationsskillnader. Med en modern historia som uppvisat så häftiga skiftningar är det självklart att varje generation har präglats av väsentligen skilda upplevelser. Far- och morföräldrargenerationen, som numera är pensionärer, upplevde andra världskrigets fasor och den omedelbara efterkrigstidens utbredda fattigdom. Den påföljande efterkrigsgenerationen växte upp under en period med ett oöverträffat ekonomiskt uppsving och genom hårt jobb var de med om att lyfta upp både Japan och den egna familjen till ett välstånd i den absoluta världstoppen. För deras barn födda på 70-talet och under tidigt 80-tal har det varit tuffare tider och denna generation kallas ofta den förlorade generationen.

Det är inget helt okänt fenomen att skylla på den yngre generationen, dagens ungdom, när ett samhälle befinner sig i förändring och uppbrott. Det dock svårt att blunda för de problem som är förknippade med denna åldersgrupp i Japan och som uppmärksammats under senare år. Jag har precis läst en intressant bok om denna s.k. förlorade generationen, Shutting Out the Sun: How Japan Created Its Own Lost Generation skriven av Michael Zielenziger. I boken behandlas fenomenet hikokomori och som titeln antyder handlar det om en förhållandevis stor grupp unga människor som isolerar sig fullständigt från omvärlden genom att stänga in sig på sina rum och leva utanför det rådande samhället.

Det sociala trycket från omgivningen är massivt i Japan. Varje individ är en del av ett omfattande nätverk av familj, släktingar, skolkamrater, studentkamrater, arbetskamrater, lärare, grannar och chefer. För att fungera i det japanska samhället måste man ständigt vårda dessa relationer, leva upp till en mängd sociala förpliktelser samt underordna sig en rad auktoriteter i sin omgivning. Som ung gäller det att hålla en låg profil och inte ta för mycket plats. Ett av de kändaste talesätten i Japan handlar om att det är viktigt att hamra ned den spik som sticker upp. Individualism och självständigt tänkande ses i regel inte med blida ögon. Individer som inte finner sin plats i systemet (i skolan eller på arbetet) har det mycket tufft och många unga väljer att antingen gå i inre exil (hikokomori) eller yttre exil (flytta utomlands). Den första vägen domineras av unga män medan den senare vägen oftare utnyttjas av unga kvinnor som väljer att jobba utomlands eller i utländska företag i Japan.

Även om det inte alltid tar sig så extrema uttryck som i fallet med hikokomori, har många unga japaner stora problem att komma in i det rådande systemet. Det finns en stor grupp människor (s.k. freeters) som långt efter avslutad utbildning hoppar mellan det ena (oftast okvalificerade och lågbetalda) deltidsjobbet efter det andra. En osäker ställning på arbetsmarknaden har betydligt mer omfattande konsekvenser i Japan än i Sverige. Utan fast jobb är det svårt att komma in i samhället och starta eget liv med familj och eget boende. Det är dessutom ofta svårt att hitta ett bra arbete efter att man fyllt 30 i Japan eftersom rekrykteringen till de fasta jobben i regel sker direkt efter examen och senare jobbyten är förhållandevis ovanliga.

Det är inte helt uppenbart vad som är hönan och ägget här. Den mediala debatten lägger främst skulden på ”den förlorade generationen” som prioriterar ledighet, frihet och omedelbar behovsuppfyllelse. De sägs fly ansvar och förpliktelser och föredrar att hoppa från det ena enkla jobbet till det andra framför det långsamma, dagliga strävandet i de stora arbetsorganisationerna. Elaka tungor talar om parasite singles som bor kvar hemma hos föräldrarna och samtidigt spenderar sina pengar på lyxkonsumtion som utlandsresor, märkeskläder och uteliv. Detta är särskilt märkbart i Tokyo där många västerländska lyxmärken är representerade med flervåningsaffärer längs paradgatan Omotesando. Störst av alla är det franska lyxväsktillverkaren Louis Vuitton (ett marknadsundersökningsinstitut redovisar att 94 % av alla kvinnor mellan 20-29 i Tokyo äger minst en produkt av detta märke).

De andra sidan i debatten, främst anförd av ekonomen Yuji Genda, menar på att problemet snarast är det omvända. Efter den långa ekonomiska krisen under 90-talet har många företag blivit betydligt mer restriktiva vad det gäller att tillhandahålla trygghet och rimliga arbetsvillkor och många unga människor tvingas istället hålla till godo med otrygga och underbetalda jobb som ofta inte möjliggör att starta upp ett liv på egen hand (inte minst med tanke på att boendet är extremt dyrt i Japan). Många ungdomar som bor kvar hos föräldrarna gör det helt enkelt för de inte råd att bryta sig loss och bygga upp ett eget liv. Problemet kan inte skyllas på ungdomarna utan snarare på den långvariga ekonomiska krisen och det stelbenta systemet.

Jag tror också mer på den senare förklaringen även också det första perspektivet säkert förklarar en del av problemet. Enligt mina erfarenheter har japaner i min ålder i regel en väldigt hög arbetsmoral och jobbar ofta betydligt hårdare än de flesta svenskar jag känner i samma ålder. Problemet är snarast att arbetet upptar all deras tid och det är svårt att hitta en plats för familj och barn. Många ambitiösa kvinnor i karriären tvingas välja mellan jobb och familj och eftersom familjeliv i Japan i regel innebär att stanna hem och serva barnen och maken väljer allt fler att förbli ensamstående och satsa på jobbet i stället. Att hitta en balans mellan familjeliv och arbete är troligen den största utmaningen för det japanska samhället under de närmaste åren. Lösningen brådskar dock. Om de nuvarande, låga födelsetalen håller i sig, riskerar befolkningen att halveras under de närmsta hundra åren.