Japanerna och deras resekataloger

Jag vet inte vad det är med vädret i den här staden. För två veckor sedan hade vi mer än 20 grader varmt i Tokyo och jag runt på stan i en tunn tröja. Nu har det vänt fullständigt. Igår snöade för första gången under min tid i Tokyo. Inte konstigt då att man längtar bort till varmare breddgrader.

Junko är inne i slutspurten av en ny kollektion. Det innebär i princip inga lediga dagar alls för tillfället för hennes del. Nästa vecka är det tänkt att kollektionen ska vara färdig. Då åker hon till Paris för att vara med bakom kulisserna på den stora modeveckan och se på när chefsdesignern Tao tar emot modefolkets hyllningar. Efter några hårda veckors jobb har hon i alla fall blivit lovad ett par lediga dagar under våren. Och då tänkte vi åka bort till någon annan del av Asien. Just nu lutar det åt en kortare resa till Angkor Vat i Kambodja och Saigon i Vietnam.

Jag var och hämtade några resekataloger på en resebyrå för ett par dagar sedan och det är alltid en underhållande läsning. Till skillnad för de inbjudande glansiga resekatalogerna i Sverige är japanska resekataloger ganska torra och tekniska resespecifikationer med detaljrik information om alla tänkbara aspekter kring resan. De flesta av resorna är välpaketerade och fullmatade med kulturella och kulinariska höjdpunkter på resemålet. Reseprogammen består av långa listor på alla sevärdheter som täcks in inklusive angivelser på minuten om transfers, utflykter och upplevelser (19.45-20.15: Underhållning bestående av traditionell kambodjansk Apsara-dans). Ingenting lämnas åt slumpen och inga överraskningar är tillåtna. Japanerna vet vad de vill ha och kräver att få veta om just den aktuella resan erbjuder detta.



Kina runt på en långhelg

Att semestra på japanska innebär inte att ligga på latsidan eller ladda batterierna, som borde vara på uppehällningen när man betänker hur mycket japanen i gemen arbetar. Japaner intensivsemestrar i regel i ett sanslöst tempo. Det flesta har nog hört talas om de japanska veckoresorna till Europa där både London, Paris och Bayern täcks in under några välplanerade dagar. Men frågan är om inte den stora Kinaresan på tre dagar, som jag hittade i en katalog, ändå tar priset. Under en guidad långhelg täcks i princip alla väsentliga turistmål i Kina in. Avfart sker torsdag kväll från Narita-flygplatsen. Under fredagen gör man alla de viktigaste sevärdheterna Peking (t.ex. Himmelska fridens torg och den förbjudna staden) inklusive den kinesiska muren och pekinganka till kvällsmat. Klockan sju på lördag morgon bär det av inåt landet till Xian för en dag full av sightseeing i Ming-, Qin- och Tang-dynastiernas spår (inklusive den berömda terrakottaarmén). Klockan nio på söndag morgon bär det slutligen av till Shanghai och en späckad stadstur under eftermiddagen. Måndag morgon går sedan flyget tillbaka till Tokyo för en ny arbetsvecka.

Att beställa resa per vecka kommer inte på fråga. Här gäller är istället frågan om man vill vara borta 2, 3, 4 eller 5 dagar. Det sistnämnda alternativet gäller nog bara för pensionärer. De korta reseprogrammen speglar det hårda japanska arbetslivet och den utredda frånvaron av sammanhängde semestrar. Antalet semesterdagar i Japan beror i regel på tjänsteår och ålder. Vanligtvis har japanen runt två veckors betald semester, men ofta tar de bara ut en vecka eftersom man inte ser med blida ögon på folk som prioriterar sitt eget personliga nöje framför företagets välgång. En tjej i 25-årsåldern som jag brukar träffa på mitt lokala hak i kvarteret där jag bor berättade för mig att hon bara varit utanför Japan en gång (fyra dagar på Hawaii). Nu var hon upprymd eftersom hon och några kollegor tänkte ta en långhelg i Seoul framåt sommaren. Men bara någon vecka senare berättade hon en aning uppgivet att det inte verkar inte bli någonting av resan eftersom hon har svårt att få ledigt de tre dagar på raken som krävs för att hon ska kunna komma iväg.



Engrish på McDonalds

Till sist kan jag inte undvara er en skylt jag stötte på i veckan som gick. Jag gillar ju egentligen inte folk som gör sig lustiga över japaner och deras (o)förmåga att handskas med engelskan eftersom jag vet hur långt ifrån varandra språken ligger och hur svårt det är att tillägna sig japanska från västerländskt håll och vice versa. Men ibland kan man inte ändå inte låta bli, i synnerhet som man själv kämpar med att få till de enklaste satser på japanska. Jag menar om inte ens japanska McDonalds kan få rätt på engelskan alla gånger, så må man väl vara förlåten om inte inte hänger med på japanskan i alla sammanhang.

Konbinin i kvarteret där jag bor

Äntligen!!

I torsdags öppnade en konbini på andra sidan gatan från vår lägenhet. Ordet konbini kommer från engelskans convenience store och motsvarar ungefär en "upphottad" närbutik. Eftersom vår närmsta konbini tidigare låg åtminstone 5-7 minuters promenad bort är det här ett gigantiskt framsteg som ökar bekvämligheten i våra liv med stora mått. Plötsligt behöver vi bara springa över gatan för att köpa snask, snacks, o-bento (matlåda), onigiri (risbollar), öl, tidningar och toalettpapper, kort sagt det mesta man behöver för att överleva i storstadsdjungeln. Dessutom fungerar konbinin som sambandscentral där man kan
skicka paket, köpa biljetter till diverse evenemang, ta ut pengar och betala räkningarna. Som grädde på moset hyr Muji in sig och bjuder ut diverse smarta och snygga produkter.

Närbutikerna har poppat upp som svampar ur jorden runt om i Japan under de senaste två-tre decennierna. Idag finns det dryga 40.000 av dem. 7-eleven, Lawson och FamilyMart är de tre största aktörerna och det är den sistnämnda som precis har slagit upp dörrarna tvärs över gatan. Annars speglar 7-eleven utvecklingen ganska väl i Japan. 7-eleven grundades i USA på 1920-talet och introducerades i Japan på 1970-talet. Efter en trög inledning tog det fart ordentligt på 1980-talet och 1991 köpte det japanska dotterbolaget upp hela koncernen. 7-eleven är nu alltså i japansk ägo.



"FamilyMart, Where You Are One of the Family"

Närbutikerna är små, men har ett stort utbud. 1000-tals produkter trängs på hyllorna. Livslängden är ofta kort. Uppemot 70% av artiklarna försvinner ur sortimentet varje år och ersätts av nya. Lagren är obefintliga och nya varor levereras flera gånger om dagen. Det är just-in-time i dess ursprungliga bemärkelse. Bekvämlighet är A och O. Stressade storstadsbor ska inte behöva storhandla eller laga mat. Allt finns tillgängligt i princip överallt (nu även hos oss) hela tiden. Men konceptet har sina baksidor. Förutom att bekvämlighet också betyder försoffning och förslappning, är det tuffa pix som gäller för butiksinnehavarna.

I princip alla närbutiker drivs på franchising-basis, vilket innebär en färdig infrastruktur (reklam, leverans, varuutbud etc.) och stöd i uppstartsfasen, men också tightare marginaler och kraftiga restriktioner och påbud. Butiksinnehavarna ska vara mellan 20 och 50 år gamla och gifta. Butikerna måste hålla öppna dygnet runt, 7 dagar i veckan även om butiksägaren själv motsätter sig detta. Det ter sig absurt av flera skäl. Inte minst verkar det idiotiskt ur ett miljöperspektiv att låta 40.000 butiker (plus x antal livsmedelsbutiker etc.) hålla öppet nätterna igenom. Jag har svårt att tänka mig att det kommer några kunder alls mellan säg 1 och 6 på natten i våra lugna kvarter. Tilläggas bör i detta sammanhang att vi redan har åtminstone 5-7 dygnsöppna konbini och 2 dygnsöppna livsmedelbutiker på 5-10 minuters promenadavstånd. Det känns som marknaden borde mättas ganska snart.



Bäste kund, var snäll och låt bli att väsnas nattetid!

Generellt sett verkar närbutiken vara en sista utväg för många butiksinnehavare. Men butiksinnehavarna verkar gå att dela in i två grupper. Den första gruppen består av före detta småhandlare och mindre affärsidkare (t.ex. fiskhandlare, tobakshandlare) som har svårt att överleva i konkurrensen (även om vi har förvånansvärt många små specialbutiker i vårt kvarter jämför med hur det ser ut i Sverige). Butiksinnehavare från denna grupp lyckas i regel göra en liten förtjänst när de säljer sin rörelse och kan satsa eget kapital i butiken. De har också i regel råd att anställa folk och själva primärt koncentrera sig på det administrativa. Den andra gruppen har det tuffare. Den består av arbetslösa män som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden igen efter att ha förlorat sina jobb. För dessa blir närbutiken ett sista halmstrå undan utanförskap och fattigdom. De tvingas för det mesta låna stora summor pengar för att kunna köpa in sig i franchising-konceptet och tvingas själva (ofta tillsammans med resten av familjen) jobba dygnets alla vakna timmar i butiken. Arbetsdagarna är långa, ofta 16 timmar i sträck och det finns inget utrymme för semester eller lediga helger.

Hursomhelst, när man väl vant sig vid att ha en dygnsöppen konbini om hörnet är det svårt att tänka sig ett liv utan den. Man blir hungrig av att skriva blogg. Det är nog dags att springa över gatan och köpa sig en portion kvällsmat...