Det har varit ett par ganska händelserika veckor så här i början av 2009. Första dagarna spenderades i Toyama (se förra bloggen). Därefter tillbringade jag en vecka med konferens och workshop i Kyoto. I anslutning till konferensen fick jag sedan besök av min vän och kollega Elias från Stockholms Universitet som tillbringade en långhelg hos oss i Tokyo. Mycket trevliga aktiviteter alla tre på olika sätt. Inte minst var det trevligt att ha folk på besök. Som vanligt när någon hälsar på får man en anledning att ta sig ur den inrutade vardagen och upptäcka nya sidor av den plats man befinner sig på (det finns en hel del sådana kvar). Dessutom med en ny blick. En uppmaning alltså: kom gärna hit och besök mig om ni har lust!
Veckan innan var jag i Kyoto på konferens. Det var tredje besöket i den gamla huvudstaden, men den här gången han jag inte med att se mig omkring så mycket utan mesta delen av tiden gick åt till att lyssna på sociologiska föredrag. Temat på konferensen var the Reconstruction of the Intimate and the Public Spheres in 21st Century Asia. Som framgår av namnet var det ganska stor spännvidd på konferensen både tematiskt och geografiskt. En del presentationer låg väl en bit bort från mitt intresseområde, men i stort var det intressant att ta del av sociologisk forskning från en annan, asiatisk, horisont. I synnerhet gällde det ett antal presentationer om Korea som är ett land som ligger inom Japans allra närmsta intressesfär, men som jag vet väldigt lite om. Det är frapperande att ta del av hur snabbt moderniseringsprocessen gått i detta land.
För egen del var jag främst på konferensen för att delta i något som kallades Next-Generation Global Workshop och var riktat till doktorander och andra relativt oetablerade forskare. Deltagarna kom från så skilda länder som Japan, Sydkorea, Kina, Taiwan, Thailand, Indien, Nepal, Finland, Sverige, Frankrike och Kanada. Även om det var förhållandevis lite arbetsmarknadsforskning företrädd så var det på ett socialt plan ett par lyckade dagar. Jag hann göra en rad intressanta bekantskaper och dessutom fick jag chansen att träffa ett gäng kollegor från Stockholm som jag inte sett på nästan ett år.
Bilder från yoseba
Den upplevelse från dagarna i Kyoto som kanske ändå gav starkast intryck var ett studiebesök som ett par av oss gjorde i stadsdelen Kamagasaki i Osaka. Kamagasaki är en sk. yoseba. Yoseba är per definition en uppsamlingssplats för daglönare. Yoseba utgör också en del i en större urban struktur som möjligen skulle kunna kallas slum på svenska. I Kamagasaki bor till stora delar människor från det glömda Japan. Runt 30.000 personer, mestadels medelålders män utan familj och de flesta också utan bostad, tros befolka detta parallella samhälle i Osaka. Både i Tokyo och Yokohama finns motsvarigheter som är nästa lika stora.
Det var en skakande upplevelse att se hur människor på samhällets botten tvingas jobba och hanka sig fram utan både skyddsnät och rimliga arbetsvillkor. Men samtidigt också någonstans stärkande att se hur de flesta kämpar på och skapar sig ett liv i misären. Till skillnad från den gängse bilden av hemlösa, där alkohol och droger ofta har en framträdande plats, är det bara en liten andel av befolkningen I Kamagasaki som är drog- eller alkoholberoende.
Förhållandena kan åtminstone på ytan snarare påminna om slavarbete eller fångarbete än organiserat lönearbete i världens näst största ekonomi. I gryningen varje morgon samlas tusentals (mestadels medelålders) män för att försöka få tag på något kneg för dagen. De som ser någorlunda friska och krya ut får napp som hantlangare och grovarbetare på byggen och anläggningsarbeten runt om i Kansai-regionen. När de återvänder efter en hård arbetsdag gäller det att börja köa (om man inte mot förmodan skulle ha pengar för ett pensionat) för en plats på härbärget (som snarast liknade ett koncentrationsläger med våningssängar på rad och utan antydan till privat utrymme). Att se tusentals utmärglade daglönare köa för en plats på dessa härbärgen var en rörande syn och får en att åtminstone delvis se på det japanska samhället med andra ögon.
Hemlösa i Japan
Problemet med ”working poor” (dvs. att arbete inte leder ut ur fattigdom) verkar vara ett växande problem i det japanska samhället. Daglönarna i Kamagasaki utgör troligen bara toppen på ett isberg. I takt med den ekonomiska krisen skriver tidningarna nästan dagligen om hur bekymmersamt läget är för många människor som jobbar i personaluthyrningssektorn. Uppemot 100.000 personer har förlorat sina jobb sedan krisen bröt ut i höstas. Även många unga japaner tenderar att fastna i tillfälliga anställningar med undermåliga villkor. Det finns antagligen ett stort mörkertal här eftersom många unga s.k. freeters bor kvar hemma hos sina föräldrar och därmed inte riskerar att hamna i en situation av fattigdom och hemlöshet. Men de som inte har den lyxen tvingas i regel ut på gatan eftersom det är svårt att få en lägenhet utan fast jobb och en hyresrätt kräver en insats på runt 6 månadslöner. De flesta ur denna grupp håller sig dock borta från stadsdelar som Kamagasaki och tillfälliga härbärgen. Istället väljer de att övernatta på billiga Internetcaféer. Risken är överhängande att det just är dessa grupper som kommer drabbas hårdast av den pågående ekonomiska nedgången. Tyvärr är det oftast de svagaste som får ta mest stryk när en kris slår till. Så även denna gång.
tisdag 27 januari 2009
söndag 4 januari 2009
Akemashite omedetou gozaimasu!
Nyår i Japan betyder för vår och de flesta andras del att åka tillbaka till familjen och rötterna. Som jag skrivit om i tidigare inlägg är nyårsfirandet japanernas motsvarighet till den svenska julen. Alltså tog vi ett packat tåg till Toyama på Japans västkust och sammanstrålade med Junkos syster Eiko med man från Tokyo och andra systern Yoko med åttaårige sonen Shun hemma hos familjen Kosaka i huset i Kosugi town i Toyama. För första gången sedan Eikos bröllop i april var hela familjen samlad.
Onsen-övernattning i ett snöigt bergslandskap
Väl framme i Toyama satte vi av mot bergen, dvs. de japanska alperna. Målet för kvällen var ett gemytligt onsen (japanskt spa med varma källor) där vi umgicks hela familjen i pittoreska omgivningar. Nyårsfirandet inleddes med välkomstord från Junkos pappa följt av en festmåltid. Under kvällen och natten snöade det ymnigt och när vi vaknade var bilarna på parkeringen insnöade. Med gemensamma krafter lyckades vi gräva ut bilarna och återvända tillbaka till Toyama.
Samlade runt nyårsbordet
Liksom julmaten står i centrum under det svenska julfirandet är nyårsmaten i Japan central för att komma i stämning. Under dagarna i Toyama fick jag ta del av alla möjliga och upptänkliga läckerheter. Förutom ostron, soppor, sötpotatis, färsk sashimi (rå fisk) och söta böner i överflöd är det främst två specialiteter som sticker ut, mest pga. av risken förknippad med intagandet. För det första har vi mochi, en form av klibbiga, sega riskakor som är svåra att tugga och har en tendens att fastna i halsen på gamla människor. Varje år rapporterar tidningarna om ett antal äldre japaner som råkat ut för just detta och avlidit. Likväl fortsätter man att äta mochi från år till år trots att de inte är någon större smaksensation. För det andra fick jag också äntligen chansen att äta de en mytomspunna blåsfisken, fugu, som innehåller fler giftiga än ätbara delar. Också inmundigandet av denna japanska traditionella rätt brukar leda till flera dödsfall varje år (framför när den tillagats av amatörkockar). För att vara på den säkra sidan bör den tillredas av mästerkockar som vet att skilja de giftiga delarna från de ätbara. Hur den smakade? Det var väl mer intressant som en form av rysk roulette i matform än någon större gastronomisk höjdare.
Perfume uppträder på "Kōhaku Uta Gassen"
Nyårsafton i sig är en ganska stillsam historia. Det japanska nyåret infaller sedan moderniseringen i samband med Meiji-restaurationen i slutet på 1800-talet enligt den gregorianska kalendern, dvs. den förste januari varje år. Nyårsfirandet var en en skön kontrast till den svenska nyårshysterin. Normalt samlas den närmaste familjen hemma och umgås och äter fram TV:n. Sedan mer än 50 år sänds på nyårsafton en helkvällsgala med en hitparad från det gångna året. Programmet som heter Kōhaku Uta Gassen fångar än i dag mer än hälften av TV-tittarna (det är dock ingenting jämfört med de tittarsiffror det hade under glansdagarna på 60-talet då uppemot 80% av japanerna såg programmet). Programmet går ut på att de manliga artisterna tävlar mot de kvinnliga artisterna och i år tog männen helt oförståeligt hem segern trots att oemotståndliga nykomlingen Perfume fanns i motståndarlaget.
Shun och Yoko framför templet i Toyama
Under nyårsdagen fortsätter aktiviteterna. Huvudsakligen består de i att man besöker det lokala templet för att be om om lycka och välgång under det kommande året både i det stora och det lilla. I vårt fall bar det först av till ett mindre tempel i Kosugi och sedan till det stora templet i Toyama. Jag behöver nog knappast tillägga att jag var ensam icke-japan på plats. I övrigt är det väldigt få västerlänningar i Toyama. Dock har de ryska besökarna blivit allt fler på senare år eftersom Toyama har en båtförbindelse med Vladivostok. Till Toyama kommer ryssarna för att köpa de begagnade bilar japanerna har en tendens att byta in efter bara något år och skeppa över dem till Ryssland mot en hyfsad förtjänst. Både bilhandlare och myndigheter skyltar numera på ryska i Toyama.
Skyltat på ryska
Onsen-övernattning i ett snöigt bergslandskap
Väl framme i Toyama satte vi av mot bergen, dvs. de japanska alperna. Målet för kvällen var ett gemytligt onsen (japanskt spa med varma källor) där vi umgicks hela familjen i pittoreska omgivningar. Nyårsfirandet inleddes med välkomstord från Junkos pappa följt av en festmåltid. Under kvällen och natten snöade det ymnigt och när vi vaknade var bilarna på parkeringen insnöade. Med gemensamma krafter lyckades vi gräva ut bilarna och återvända tillbaka till Toyama.
Samlade runt nyårsbordet
Liksom julmaten står i centrum under det svenska julfirandet är nyårsmaten i Japan central för att komma i stämning. Under dagarna i Toyama fick jag ta del av alla möjliga och upptänkliga läckerheter. Förutom ostron, soppor, sötpotatis, färsk sashimi (rå fisk) och söta böner i överflöd är det främst två specialiteter som sticker ut, mest pga. av risken förknippad med intagandet. För det första har vi mochi, en form av klibbiga, sega riskakor som är svåra att tugga och har en tendens att fastna i halsen på gamla människor. Varje år rapporterar tidningarna om ett antal äldre japaner som råkat ut för just detta och avlidit. Likväl fortsätter man att äta mochi från år till år trots att de inte är någon större smaksensation. För det andra fick jag också äntligen chansen att äta de en mytomspunna blåsfisken, fugu, som innehåller fler giftiga än ätbara delar. Också inmundigandet av denna japanska traditionella rätt brukar leda till flera dödsfall varje år (framför när den tillagats av amatörkockar). För att vara på den säkra sidan bör den tillredas av mästerkockar som vet att skilja de giftiga delarna från de ätbara. Hur den smakade? Det var väl mer intressant som en form av rysk roulette i matform än någon större gastronomisk höjdare.
Perfume uppträder på "Kōhaku Uta Gassen"
Nyårsafton i sig är en ganska stillsam historia. Det japanska nyåret infaller sedan moderniseringen i samband med Meiji-restaurationen i slutet på 1800-talet enligt den gregorianska kalendern, dvs. den förste januari varje år. Nyårsfirandet var en en skön kontrast till den svenska nyårshysterin. Normalt samlas den närmaste familjen hemma och umgås och äter fram TV:n. Sedan mer än 50 år sänds på nyårsafton en helkvällsgala med en hitparad från det gångna året. Programmet som heter Kōhaku Uta Gassen fångar än i dag mer än hälften av TV-tittarna (det är dock ingenting jämfört med de tittarsiffror det hade under glansdagarna på 60-talet då uppemot 80% av japanerna såg programmet). Programmet går ut på att de manliga artisterna tävlar mot de kvinnliga artisterna och i år tog männen helt oförståeligt hem segern trots att oemotståndliga nykomlingen Perfume fanns i motståndarlaget.
Shun och Yoko framför templet i Toyama
Under nyårsdagen fortsätter aktiviteterna. Huvudsakligen består de i att man besöker det lokala templet för att be om om lycka och välgång under det kommande året både i det stora och det lilla. I vårt fall bar det först av till ett mindre tempel i Kosugi och sedan till det stora templet i Toyama. Jag behöver nog knappast tillägga att jag var ensam icke-japan på plats. I övrigt är det väldigt få västerlänningar i Toyama. Dock har de ryska besökarna blivit allt fler på senare år eftersom Toyama har en båtförbindelse med Vladivostok. Till Toyama kommer ryssarna för att köpa de begagnade bilar japanerna har en tendens att byta in efter bara något år och skeppa över dem till Ryssland mot en hyfsad förtjänst. Både bilhandlare och myndigheter skyltar numera på ryska i Toyama.
Skyltat på ryska
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)