Obon

Det har precis varit obon i Japan och liksom miljontals japaner tog vi chansen att vända hem till hembygden. Obon är något förenklat Japans motsvarighet till alla helgon och tillsammans med nyår den stora hemvändarhelgen i det här landet. Enligt buddhistisk tradition återvänder också förfädernas andar till familjealtarna i de japanska hemmen under denna helg. Obon varar i tre dagar men är egentligen ingen officiell helg. Det har likväl blivit en accepterad tradition att ta några dagar ledigt och återvända till hembygden för att återförenas med familjen (och förfäderna) vid denna högtid. Att vända hem innebär för Junko att åka till ”småstaden” Toyama på Japans västkust (med en befolkning så stor som Göteborgs).

Det behöver väl knappast tilläggas att obon innebär ett trafikkaos och en trängsel utan dess like. För att vara på den säkra sidan hade vi beställt bussbiljetter flera veckor i förväg, men eftersom vi fick en möjlighet att åka bil tillbaka avbeställde Junko returbiljetterna. Typiskt nog gick detta bara att göra per telefon och bekräftelser i pappersform eller per mejl var det ingen som ville höra talas om. För säkerhetsskull ringde vi för att få det bekräftat dagen efter också och, jovisst, allt skulle vara i sin ordning. Men när vi väl stod i busskön klockan elva på kvällen i Shinjuku fanns det inga platser till oss. Båda riktningarna var avbokade. Det blev något av en läxa/näsbränna som illustrerar hur underutvecklad den japanska servicesektorn i många fall är bakom alla leenden och bugningar. Som tur var fick vi i alla fall tag på (betydligt dyrare) tågbiljetter dagen efter och även om vi fick stå och trängas några timmar i tåget lyckades vi ta oss fram till Toyama en halv dag efter utsatt tid.



I Takayama

Väl framme i Toyama väntade ett intensivt program. Ledighet i Japan innebär inte nödvändigtvis att ta det lugnt. Junkos föräldrar hade gjort upp ett fullspäckat aktivitetsschema och inga förseningar i världen kunde rubba detta. Direkt från tåget bar det av upp i de japanska alperna till den traditionellt präglade småstaden Takayama. Resten av tiden (två dagar) han vi beta av både hårklippning, släktbesök, biofilm, onsen, sandstrand, fiskmarknad och en del annat. Första klippningen i Japan blev för övrigt ännu ett bevis på att Japan inte behöver vara särskilt dyrt. För 1000 yen (ca 60 kr) fick jag en alldeles utmärkt klippning. Å andra sidan finns det inga övre gränser om man väljer lite mer extravaganta alternativ. Junko betalade ungefär 15 gånger så mycket för sin klippning (inkl. permanent).

Med Junkos 7-åriga systerson som alibi tog vi också chansen att se Hayao Miyazakis nya alster Gake no Ue no Ponyo som haft premiär i dagarna. Miyazaki är Japans kanske mest kände regissör och animatör som är känd för filmer som Min granne Totoro, Princessan Mononoke och senast Spirited away. Miyazakis filmer är så långt ifrån Disneys förenklade världsbilder och pekpinnar man komma i den tecknade filmvärlden. Hans filmer är lika älskade av vuxna som barn och ofta relativt komplexa med referenser till japansk mytologi och politiska teman. Den nya filmen var liksom hans tidigare filmer till stora delar handtecknad och en njutning för ögat. Att sedan ledmotivet gick en på nerverna efter tag (hundratals barn nynnade på sången på väg ut från bion) var något man fick leva med.



På fredagkvällen bar det av till ett närliggande onsen (hotell med varma källor) med hela den hemmavarande familjen (jag, Junko, mamma, pappa, farmor, syster och systerson). En övernattning på ett onsen är ungefär en japansk motsvarighet till den numera ursvenska spaweekenden. Det innebär dels att späka sig i de heta källorna tillsammans med ett gäng okända nakna män (eller kvinnor beroende på vilket kön du tillhör) efter att man först tvagat kroppen ordentligt. Eftersom jag var den ende utlänningen på stället fick jag en del blickar på mig, men efter ett tag vågade någon till och med prata lite med mig. En onsen-övernattning innebär också en dignande buffet på det egna rummet (hela familjen delade ett rum) innehållande alltfrån grillat kött till pinfärsk sashimi (råa fiskfiléer). Efter att vi kommit hem från onsen vägde jag mig för första gången sedan jag kom till Japan och det visade sig att jag gått upp ett par kilo. Dagarna i Toyama har säkert gjort sitt till.



Färsk fisk

Själva obon då? I Toyama märkte man ganska lite av det. På andra håll i Japan uppmärksammas obon med festivaler och särskilda danser, men i vårt fall var det snarast en ganska stillsam tillställning. Vi besökte bara kort familjegravarna tillsammans med familjen och sedan Junkos mormors hus där familjealtaret finns. Kort därefter återvände vi till Tokyo med bil tillsammans med vår gamle vän Daichi från Berlin. Om det är dyrt att ta sig någonstans med tåg i Japan så gäller det i ännu högre utsträckning för bilkörning. Resan från Toyama till Tokyo som är ca 35 mil gick på motsvarande 700 kr om man bara räknar vägavgifterna. Om man sedan betänker att bensinpriset har skjutit i höjden under de senaste månaderna pga en ny miljöskatt (numera är priset runt 11 kr/litern) så är man ganska glad att Japan är ett litet land.

Ping-pong-diplomati

Det är OS-tider och Japan har fått sin första medalj. Judostjärnan Ryoko Tani lyckades förvisso inte försvara sitt guld från Aten men med tanke på att hon hunnit med att få barn sedan senast och dessutom visat upp sviktande form har hon ändå anledning att vara nöjd med sin bronspeng. I vanlig ordning startade OS med en bombastisk, uppblåst och evighetslång invigning igår (men fyrverkerierna var fantastiska). Den japanska truppen gjorde ett försök att tina upp relationerna med grannlandet genom att tåga in med både japanska och kinesiska flaggor. Förhållandet mellan länderna har varit frostigt i många år och detta har inte minst tagit sig uttryck på de idrottsliga arenorna. Det nådde en lägsta punkt under under de asiatiska mästerskapen i fotboll 2004 där finalen mellan mellan Japan och Kina omgärdades av hatkaskader och våldsamheter från den kinesiska publiken.

Relationerna på politisk nivå verkar nu vara på väg att förbättras något, men vägen är kantad av känsliga teman och intermezzon. Senast handlade det om en giftskandal där importerade gyoza (dumplings) från Kina visade sig innehålla spår av det giftiga ämnet methamidophos. Vad kan då vara bättre än att istället för att dela en fredspipa mötas i en bordtennismatch. När Kinas president Hu Jintao besökte Japans premiärminister Yasuo Fukuda tidigare i år försökte arrangörerna få båda parter till bordtennisbordet. Fukuda retirerade snabbare än ögat och tur var väl det annars hade han nog tappat ansiktet rejält. Hu briljerade vid bordet och visade sig nästan vara redo för OS när han spelade några bollar med den japanska OS-deltagaren Ai Fukuhara. Vi får se om han ser lika nöjd ut när det är dags att summera spelen om någon vecka.

Japans framtid

Det var ett tag sedan jag hade tid att skriva något senast. Det har varit några bråda veckor med tentering av japansk grammatik och japanska kanjitecken och en deadline för en text som kommer publiceras i Ryssland av alla ställen (en uppföljning till konferenspresentationen jag höll för några veckor sedan). Men den arbetsbelastning jag haft under de senaste veckorna är ändå ingenting mot den ständiga stress som nästan alla i det här landet verka uppleva. Junko har gått in i en period med långa arbetsdagar och kvällar och numera kommer hon mest hem för att sova. Ett späckat schema rutar också in vardagen för de allra flesta skolbarn i Japan. När de inte sitter i skolbänken är det intensiv läxläsning och diverse obligatoriska klubbaktiviteter som gäller. För mycket fritid är dåligt för hälsan (eller var det ordningen). Allra värst är det kanske för en grupp barn jag brukar stöta på på vägen hem från språkkursen.

Nära universitetet där jag går och läser japanska ligger en privatskola som drivs av det ansedda Waseda-universitetet. Waseda är ett av Japans absoluta toppuniversitet och de har i likhet med några av de övriga elituniversiten också privata grundskolor och högstadium för barn med ambitiösa och/eller rika föräldrar. De elever som går i dessa skolor har stora chanser att så småningom också antas till universiteten i fråga och därmed ta gräddfilen in i det översta samhällskiktet i Japan. Dessa privatskolor är alltså en form av plantskolor att jämföra med om Handelshögskolan eller KTH i Stockholm skulle ha egna elitskolor och elitdagis (ja det finns faktiskt sådana i Japan också).



Japans blivande elit i antågande

Privatskolor är annars inte särskilt utbrett i Japan. Det är bara en liten grupp som går i dessa skolor. De allra flesta går i allmänna skolor som ofta anses hålla väl så hög klass som de privata (undantaget nämnda elitskolor). Skolan i Japan är strukturerad enligt samma stadiummodell som i Sverige. Dvs. 6 års grundskola (elementary school) och 3 års högstadium (junior high school). Därefter följer tre års påbyggnad (high school) som förvisso inte är obligatorisk men som de flesta ändå väljer att gå. Det japanska skolsystemet är vidare extremt centralstyrt. Utbildningsministeriet bestämmer vad som ska läras ut och vilka böcker som ska användas för detta ändamål. Det leder till ständiga politiska strider mellan det ganska radikala japanska lärarfacket och utbildningsministeriet, då böckerna och utbildningsmallarna förespråkar en ganska konservativ och nationalistisk hållning. Konflikten ställs på sin spets i historieundervisningen där det pågår en strid om hur vissa händelser under andra världskriget (t.ex. den våldsamma ockupationen (incidenten/massakern beroende på tolkning) av Nanking och tvångrekryteringen av prostituterade/tröstekvinnor från olika delar av Asien till de japanska trupperna) ska beskrivas i texterna och förmedlas till eleverna i undervisningen. Striden har också en politisk dimension och nya upplagor av böckerna leder ständigt till negativa reaktioner från och försämrade relationer till de asiatiska grannländerna.

Undervisningen i japanska skolor är i allmänhet relativt stelbent och består mestadels i att läraren går igenom ett aktuellt kapitel/avsnitt utan större utvikningar. Metoden bygger på att memorera detaljer, imitera läraren och lära sig utantill. Som internationella undersökningar har visat fungerar det fungerar bra i vissa ämnen (som naturvetenskap och matematik) och mindre bra i vissa andra (t.ex. språk och samhällsvetenskap) som bygger på kreativitet och kritiskt tänkande. Läs- och skrivkunnigheten är dock extremt hög (99%) – förbluffande med tanke på att man måste lära sig mer än 2000 tecken för att kunna läsa någotsånär. Det tar ca 9 år för eleverna att komma så långt.



Skoluniformerade flickor och pojkar

I övrigt är det ordning och reda som gäller (Jan Björklund skulle skina som en sol efter en dag på en japansk skola). Ordningen upprättshålls inte så mycket genom kadaverdisciplin som genom gruppsykologi. Klassen delas i regel upp i ett antal grupper med olika ansvarsuppgifter. Bl.a. ansvarar eleverna själva för städning och rengöring av klassrum och gemensamma utrymmen på skolan och ingen får gå hem innan ytorna blänker. Den potentiella skammen inför gruppen är viktigare för disciplinen än uttalad bestraffning. Precis som i övriga samhället domineras skolkulturen av vikten av att passa in. Ijime (mobbning av de som inte passar in/anpassar sig till systemet) är utbredd i den japanska skolan och det speglar väl egentligen bara den intolerans mot avvikelser som finns i det relativt konformistiska japanska samhälllet. Slå ned den spik som sticker ut är devisen som gäller. Disciplinen följer med elverna hem även under sommarlovet. Junko berättar om sommarlov fyllda med omfattande läxor och detaljerade motions-/uppstigningsprogram för att motverka att eleverna slösar bort sommarlovet på lek eller genom att bara lata sig.

Det japanska utbildningsssystemet är till stora delar meritokratiskt. Det finns ett starkt samband mellan positionen på arbetsmarknaden och statusfyllda utbildningar/universitet (och därmed studieresultaten). Den viktigaste vägen in på de prestigefyllda utbildningarna går via särskilda antagningsprov. Detsamma gäller för andra eftertraktade vidareutbildningar. Antagningsproven, som ofta består av flervalsfrågor ämnade att testa detaljkunskap, styr hela utbildningssystemet. Det blir viktigare att lära för provet än för livet. Under provveckorna står hela framtiden på spel och eleverna tvingas plugga dag och natt för att nå önskat resultat. Det finns skäl för att denna period av utbildningen benämns ”examination hell” i Japan.



Skolpojkar på väg hem – till läxläsning och kvällsklass?

Det finns inget komvux i Japan och man är extremt styrd av den bana man hamnar på från första början. Möjigheterna att ändra riktning (karriärsbyte eller firmabyte) senare i livet är kraftigt begränsade. Därför är skolåren i high school och de avslutande antagningsproven extremt viktiga. Så viktiga att många väljer att gå (läs sätta sina barn i) privata kvällskolor eller privat undervisning vid sidan av den ordinarie skolan (s.k. juku) där det ges möjlighet till undervisning anpassad efter individens behov. Eller om man har råd placerar man barnen som sagt i elitskolor med koppling till de mest ansedda universiteten. Mina skoluniformerade följeslagare kommer det med all sannolikhet gå bra för. Om de uthärdar pressen och stressen förstås. De har några hårda år framför sig innan de kan börja på universitetet och äntligen njuta livets glada dagar.