Intresset för politik är i regel ganska ljummet i Japan. Det demokratiska systemet är inte framsprunget ur gräsrotsrörelser och maktkamp som i de flesta andra länder, utan implementerades av den amerikanska ockupationsmakten efter andra världskriget. Många menar därför att en demokratisk kultur aldrig riktigt fått fäste i Japan. Bland de flesta unga människor jag möter är misstron mot politiker ganska utbredd och en viss uppgivenhet över statens förmåga utgör en del av livshållningen. På senare tid har också förtroendet för arbetsgivarna och förväntningarna på ett stabilt och tryggt arbetsliv förbytts mot pessimism och osäkerhet. Resultatet har blivit att de flesta japaner främst förlitar sig på sig själva och möjligen den närmsta familjen. Eftersom man inte tror att politik är ett särskilt verkningsfullt instrument för att påverka ens livssituation är och förblir det politiska livet en ganska oviktig sfär för de flesta japaner.
En holländsk journalist, Karel van Wolferen, skrev för tjugo år sedan en mycket uppmärksammad bok (The Enigma of Japanese Power) om Japans maktstrukturer och det demokratiska underskottet. Boken riktade sig till förvirrade utländska toppolitiker och företagsledare som förgäves försökte förstå hur den framväxande ekonomiska supermakten fungerar och var besluten tas. Huvudtesen i boken är att makten i det japanska samhället inte ligger hos de folkvalda utan är utspridd i ett vagt korporativt nätverk bestående av byråkrati, storföretag, politiska organisationer och, till viss del även, brottssyndikat. Folkvalda politiker och ministrar är främst marionetter i händerna på denna maktstruktur.
Det japanska kommunistpartiet valtalar i Shibuya
Valets vinnare DPJ har gått till val på att ta tillbaka makten från just denna nebulösa maktapparat. Man lovar att ta strid mot politisk nepotism, den dominanta byråkratin samt bygga ut välfärd och social trygghet. Det ständigt återkommande nyckelordet hos segrarna igår kväll var kokumin, medborgarna. Makten och inflytandet ska tillbaka till medborgarna, till vanliga japaner. Men tuffa tider och höga förväntningar kommer att möta den nya regeringen och frågan är om de verkligen kan uppfylla alla dessa löften. Och om de inte skulle lyckas, kommer väljarna i så fall återvända till LDP igen?
Nästa fråga är hur pass revolutionär den här förändringen verkligen är. Japanska tidningar skriver idag visserligen om valet som en historisk vändpunkt för Japan, men om man gräver lite under ytan är det inte mycket som är nytt. DPJ bildades så sent som 1998 och många av medlemmarna kom från LDP. Även den blivande premiärministern Yukio Hatoyama började sin politiska karriär i LDP och är liksom de senaste årens premiärministrar barn eller barnbarn till en före detta premiärminister. Han är därmed precis som många andra politiker från DPJ djupt insyltad i Japans politiska aristokrati. Ideologiskt står inte heller partierna så särdeles långt ifrån varandra. Båda partierna är att betrakta som borgerliga partier där LDP har slagsida åt det konservativa hållet medan DPJ rör sig mer i en socialliberal riktning.
Radikala förändringar ser med andra ord annorlunda ut. Valresultatet är väl snarast att betrakta som en massiv missnöjesyttring mot den rådande politiska ordningen och hur de senaste årens samhällsproblem har bemötts av sittande regeringar. Det man kan hoppas på är väl att väljarnas missnöje når ut till andra sfärer i samhället. För att en verklig förändring skall äga rum krävs det att även Japans byråkrater och företagsledare tar budskapet till sig och långsamt försöker hjälpa till att hitta nya vägar att komma till rätta med de rådande ekonomiska och social problemen i landet.
