Okinawa

Nu i veckan börjar en ny termin här i Japan och då börjar jag också officiellt på Chuo-universitetet som kommer vara min bas här i Tokyo under de närmaste 18 månaderna. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja arbeta med avhandlingen under lite mer ordnade och strukturerade former. Eftersom jag räknar med att ha fullt upp från och med nu passade jag på att åka iväg på en kortsemester några dagar i förra veckan. Tillsammans med brorsan som varit på besök i Tokyo tog vi en inrikesjumbojet fullastad med japanska charterturister ned till den tropiska ökedjan Okinawa.

Okinawa omfattar cirka sjuttio öar som sträcker sig över 100 mil nästan hela vägen ned till Taiwan. Vi besökte huvudön där vi utgick från huvudstaden Naha och bilade sedan runt i princip hela ön. Okinawa är den fattigaste prefekturen i Japan, men samtidigt det ställe på jorden där människorna är mest långlivade. Orsakerna tycks vara en nyttig och varierad kosthållning samt en allmänt soft livsstil. Atmosfären och livet på ön skiljer sig mycket från övriga Japan. Shorts istället för kostym och mañana-attityd snarare än kadaverdisciplin präglar kulturen.

Shuri-borgen

Okinawa och dess invånare är inte heller helt igenom japanska. Även om dryga 100 års japansk närvaro satt sina spår är Okinawa i själva verket en blandkultur. Ursprungligen var Okinawa, eller Ryūkyū som det då kallades, ett eget kungarike med eget språk och egen kultur. Det geografiska läget gjorde att banden till och influenserna från Kina var starka. Senare växte det japanska inflytandet och 1879 införlivades öriket med Japan. Än idag är de kinesiska influenserna dock levande i hantverk och arkitektur. I minst gäller detta för det restaurerade världsarvet Shuri-borgen där Ryūkyūs härskare tidigare huserade.

Dagarna före vår ankomst hade det varnats för storm och oväder. Tyfonen Sinlaku var på väg in. Dess framfart över Taiwan hade lämnat dödsoffer och stora materiella skador efter sig. Uppmätta stormbyar på uppemot 60 sekundmeter gjorde att man inte direkt såg fram emot landningen. Men vi lyckades ta oss fram före tyfonen och spenderade första kvällen i ett regnigt Naha. Under andra dagen på väg norrut mötte vi slutligen tyfonen. Som tur var drog den inte rakt över ön utan vad vi fick uppleva var snarare tyfonens periferi.

Sockerrörsodlingar och smaragdblått vatten

Vi lyckades således utan några blessyrer ta oss upp till Nago som var vår bas under dagarna på Okinawa. Kusten runtomkring Nago är relativt exploaterad och något av ett chartermekka för japanerna. I omgivningarna finns det en rad mer eller mindre krystade temaparker såsom Ocean Expo Park med ett gigantiskt akvarium (som vi besökte) och Ananasparken (som vi inte besökte).

Generellt är de södra delarna av ön mindre attraktiva än de norra. Områdena runt omkring Naha liknar mest en amerikansk surburbia med shopping malls, begagnat-bilhandlare och sunkiga hamburgerhak. Detta hänger samman med att 20% av Okinawas yta upptas av amerikanska militäranläggningar med den jättelika Kadena-flygbasen i centrum. Amerikanerna annekterade Okinawa efter andra världskriget och öarna återgick till Japan först 1972. Militäranläggningarna är dock kvar och de amerikanska soldaternas närvaro är tydligt märkbar i Naha med omnejd. Ett flertal incidenter, däribland en gruppvåldtäkt av en 13-årig flicka, har skapat upprörda känslor och gjort militärbasen till en dominerande politisk fråga på ön. Amerikanernas närvaro skapar dock jobb och är av stor ekonomisk betydelse för Okinawa. Det strategiska läget med närheten till det asiatiska fastlandet är också viktig för den amerikanska sidan och det finns egentligen inget som pekar mot ett snart avvecklande.

Okinawa minns krigets offer

Längre upp längs med vägen till Nago avtar det amerikanska inflytandet och kusten domineras här av gigantiska resortanläggningar dit japanerna åker för att intensivsemestra all-inclusive. Sedan händer det något. Någon mil norr om Nago lättar plötsligt trafiken bebyggelsen blir glesare. Efter ett tag möter man inga bilar alls och vägen börjar slingra sig fram med havet på ena sidan och djungelbeklädda berg på den andra. Här kan man fortfarande ana hur Okinawa såg för länge sedan innan japansk annektering, ett fasansfullt världskrig (som krävde 100.000 japanska soldaters och lika många civila öbors liv) och amerikanska militärbaser förändrade ön.

Hennes & Mauritz i Tokyo

Idag invigdes den första H&M-butiken i Japan. Japanerna har sett fram emot det här i flera år och idag stannade hela Japan upp i några timmar. Halva innerstan var avspärrad, NHK sände direkt hela eftermiddagen och på kejsarpalatset hissades den svenska flaggan. Nej, riktigt så stort var det kanske ändå inte. När man läser svenska tidningar verkar öppningen av den första HM-butiken i Tokyo överskugga alla andra händelser i staden och landet där solen går upp. Det är inte riktigt sant. Nyhetssändningarna domineras för tillfället snarare av en något abrupt, men inte helt oväntad premiärministeravgång, ryska sumobrottare som röker hasch och tyfonvindar över Okinawa.



Japaner som köar för att få köpa billiga svenska kläder

Men visst, det har varit svårt att undgå att H&M är på väg och intresset har varit ganska stort på sina håll, men Japan har en stor befolkning och det är ibland lätt att förväxla dessa två fenomen. När Eggstone sålde tiotusentals plattor här i landet betydde det inte att de på något sätt var rikskändisar utan snarare att det i Japan finns utrymme för allt från obskyr jamaicansk rocksteady till svensk indiepop från Lomma. Det tog också ganska lång tid innan jag hörde talas om att det var dags för H&M-invigning. Häromdagen råkade jag se några gigantiska H&M-plakat i Shibuya och i veckan som gått har varit någon snutt i morgon-tv samt en notis i Daily Yomiuri om öppningen.



David och Rolf Eriksen gläds åt H&Ms initiala framgångar på den japanska marknaden

Av en slump råkade jag och lillebror David (som är på besök för tillfället) dock befinna oss i Ginza just idag och plötsligt stod vi öga mot öga med VDn Rolf Eriksen och arvtagaren Karl-Johan Persson utanför butiken. Gigantiska köer avskräckte oss från att gå in, men japanerna stod tålmodigt kvar och väntade i timmar. Alla fick påsar med H&M-paraplyer och verkade nöjda och glada. Rolf talade vitt och brett om den bästa öppningsdagen i H&Ms historia. Solen sken i kapp med H&M-representanterna och nu är det bara att hålla tummarna för att hajpen ska hålla i sig. Det som är bra för H&M är bra för Sverige. Det är väl så man brukar säga?

Korrupta lärare

När vi var i Toyama över obon häromveckan passade vi på att träffa Junkos gamla bildlärare och mentor. Han driver sedan några år tillbaka en privat konstskola för elever som vill ta sig in på högre konstutbildningar av olika slag. I avsaknad av komvux finns det en stor mängd privata alternativ, s.k. yobiko, där personer som inte kommer in på den önskade utbildningen i första omgången kan utveckla sina färdigheter och kunskaper och därmed stå bättre rustade inför nästa antagningsomgång. Som jag varit inne på tidigare är det viktigt att hamna rätt på ett tidigt stadium eftersom det är relativt svårt att byta bana senare i livet. Lärosätets eller universitetets status är direkt avgörande för framtida karriär och välstånd.

Många ungdomar väljer därför att vänta både ett och två år innan de påbörjar sina universitetsutbildningar och söker ofta in på den önskade utbildningen flera gånger innan de slutligen antas. Studenter som misslyckas med att komma in med en gång och som väljer att driva runt ett år innan de försöker igen kallas i Japan för ronin. Ronin var ursprungligen en benämning på herrelösa samurajer som drev runt i landet på jakt efter sysselsättning och en ny herre att tjäna under den feodala eran. Junko hamnade som ronin på den nämnda konstskolan under en period efter gymnasiet innan hon lyckades bli antagen till den statliga konsthögskolan i Kanazawa. Statliga universitet och konsthögskolor är regel mer eftertraktade i Japan eftersom utbildningarna där är betydligt billigare (och ofta bättre) än på de privata universiteten.

Junkos gamle lärare tillhör en falang av ganska radikala lärare och samhällskritiska röster som är förhållandevis fåtaliga i det konformistiska japanska samhället. Han är en mycket pratsam man och vi avhandlade en rad olika ämnen över några koppar te. Det är anmärkningsvärt hur mycket lättare det är att förstå japanska när man sitter ned en stund och pratar om välbekanta teman. Jag förklarade för honom på bräcklig japanska att jag är intresserad av den japanska arbetsmarknadens struktur och funktionssätt samt olika gruppers status i arbetslivet.

Efter det fick jag en timmes föreläsning på temat. Mycket kände jag förvisso till sedan tidigare, t.ex. att det råder stora skillnader mellan att vara anställd i stora och små företag i Japan. Anställda i storföretag har i regel bättre löneutveckling, anställningstrygghet och extraförmåner än anställda i småföretag. Detsamma gäller för personer med olika anställningsstatus (heltidsanställda kontra deltidsanställda, temporära och inhyrda arbetare).

En grupp som jag inte funderat så mycket på men som bildläraren särskilt framhöll som privilegierad i det japanska samhället är offentliganställda som åtnjuter hög status och goda arbetsvillkor. Byråkrater har historiskt haft ett väldigt högt anseende (även om en rad skandaler på senare tid har solkat ned det en aning). Det samma gäller för lärare som är välbetalda med generösa förmåner (t.ex. en föräldraförsäkring motsvarande den svenska) och anställning på livstid. I stora drag påminner det en del om tyska Beamter. Junkos bildlärare har för övrigt själv tidigare varit offentliganställd lärare men valde för ett antal år sedan att ta ut ett saftigt avgångsvederlag/pension och öppna eget.

Offentliganställdas privilegierade ställning förklarar också en av de mest omskrivna händelserna i Japan under de senaste veckorna. I Oita (där Sverige en gång var en stolpträff i från en VM-kvartsfinal) har ett antal lärarstudenter mutat skolbyråkrater för att kunna ta sig in på den offentliganställda banan och få anställning som lärare i prefekturen. De hostade upp med ansenliga summor för att resultaten på deras intagningsprov skulle sockras så att de passerade gränsen för att komma in. Eftersom statliga tjänster är så pass eftertraktade är konkurrensen ofta hård och antagningen bygger på de nämnda intagningsproven. De som inte tas in får söka sig till mindre lukrativa och osäkra alternativ, t.ex. som privatlärare.

Lärarna lyckades hur som helst ta sig in, men efter ett tag avslöjades bluffen. Kontentan blev att 21 lärare nu fått sparken för att de försökt muta sig in och många misstänker att detta bara är toppen på ett isberg. Fascinerande är det ändock från en svensk horisont. Jag undrar när (om) den dagen ska komma då studenter från lärarhögskolan betalar under bordet för att få börja jobba i den svenska kommunala skolan.