Två dagar på Izu-halvön

Min dator har lagt ned sin verksamhet sedan snart två veckor tillbaka. Jag har därför lite svårt att rapportera om allt spännande som händer i Tokyo och Japan. Jag försöker för tillfället klara mig igenom livet med min minidator och det går väl hyfsat, men saknaden är stor efter min HP som har lagt ned verksamheten alldeles för tidigt. Jag har gjort upprepade försök att få den på bättre humör men inget verkar hjälpa. Nog talat och skrivet om detta. Roligare då att berätta om en korttripp söderut.



Simon och citroner från Izu-halvön

Junko har slitit och jobbat långa dagar och kvällar för att få senaste kollektionen klar i tid. För drygt två veckor sedan åkte hela teamet över med kollektionen till Paris för att låta modevärlden säga sitt. Det verkar ha gått bra. Och det är svårt att begripa att vi befinner oss mitt i en ekonomisk kris när jag får höra hur mycket sakerna kommer att kosta (det återstår förvisso att se om någon i slutändan är villig att köpa dem förstås). Hur som helst hade Junko samlat ihop till lite välförtjänt ledighet och vila efter två hårda månader och vi beslöt oss därför för att åka ned till Izu-halvön strax söder om Tokyo under två dagar.



Shimoda-bukten

Till Izu åker man främst för att löka sig i de varma källorna och njuta av god mat från havet. Men Izu har också vacker natur och välkomnande stränder som lockar folkmassorna från Tokyo under de olidligt varma sommarmånaderna. Vi begav oss ned till den södra änden av halvön där staden Shimoda ligger. Shimoda är numera en liten sömnig stad, men den har spelat en stor roll i den japanska historien. Staden kretsar än idag mycket kring fiske och båtar och just skepp av olika slag har spelat stor roll för stadens och i förlängningen också Japans utveckling.



Bordet är dukat för Junko

Det första skeppet, eller resterna av det skepp som förliste, tog engelsmannen Will Adams hela vägen hit i början på 1600-talet. Adams var lots på ett skepp som förliste utanför Shimoda och han räddade sig i land på Izu-halvöns kust. Han kom så småningom att bosätta sig här under resten av sitt liv och präglade sedermera den japanska politiken under denna epok på ett avgörande sätt. Alla som sett eller läst Shogun vet vad jag talar om. Den bygger på Adams öde.



Ett av de berömda svarta skeppen

Ungefär tvåhundrafemtio år senare dök ett några andra berömda skepp upp. Befälhavaren hette denna gång Matthew C. Perry och var utsänd på uppdrag av den amerikanske presidenten. Han kom, sågs och seglade tillsammans med en styrka på nio beryktade svarta skepp som Japan tidigare aldrig sett maken till. Efter att ha äntrat Tokyobukten 1853 och överlämnat ett krav till makthavarna på att öppna upp landet för resten av världen efter mer än tvåhundra års isolationistisk politik återkom Perry igen året efter för skriva under avtalet. Detta gjordes under högtidliga former i Shimoda och Shimoda var också den första hamnen som öppnades upp för amerikanerna innan Yokohama etablerades som Japans främsta hamnstad några år senare.




En stilstudie i konsten att äta med pinnar

Shimoda av idag domineras förutom av diverse minnesmärken och museer främst av spaanläggningar med varma onsen. Vi övernattade på ett ställe med utsikt över staden och den omgivande bukten. Eftersom det verkar vara lågsäsong för tillfället fick vi ha de varma källorna helt för oss själva. På kvällen serverades en omfattande meny av lokala läckerheter inklusive en mycket välsmakande hummer. Efter det var tanken att vi skulle njuta av solnedgången från balkongen. Men Junko slocknade med en gång utmattad som hon var av jobbet.



Danserskan från Izu och studenterna från Tokyo

Den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabata har skrivit en liten fin novell (the Dancing girl from Izu) om en students möte med en ung danserska från en ambulerande underhållningstrupp som utspelar sig i de skogsbeklädda bergstrakterna på Izu-halvöns inre delar. Jag läste novellen på vägen ned från Tokyo och vi beslöt oss för att följa huvudpersonernas resa genom vacker natur och dramatiska vattenfall under vår andra dag. Vi vandrade under någon timme och fick se en rad vackra vattenfall på vägen. Novellen tar, som så mycket annat i japanska kultur, fasta på tillvarons förgänglighet. Två dagar på Izu förflyter fort och nu är vi tillbaka i Tokyos hektiska vardag igen. Men ett bättre avbrott i stressen är svårt att finna.

Japanerna och deras resekataloger

Jag vet inte vad det är med vädret i den här staden. För två veckor sedan hade vi mer än 20 grader varmt i Tokyo och jag runt på stan i en tunn tröja. Nu har det vänt fullständigt. Igår snöade för första gången under min tid i Tokyo. Inte konstigt då att man längtar bort till varmare breddgrader.

Junko är inne i slutspurten av en ny kollektion. Det innebär i princip inga lediga dagar alls för tillfället för hennes del. Nästa vecka är det tänkt att kollektionen ska vara färdig. Då åker hon till Paris för att vara med bakom kulisserna på den stora modeveckan och se på när chefsdesignern Tao tar emot modefolkets hyllningar. Efter några hårda veckors jobb har hon i alla fall blivit lovad ett par lediga dagar under våren. Och då tänkte vi åka bort till någon annan del av Asien. Just nu lutar det åt en kortare resa till Angkor Vat i Kambodja och Saigon i Vietnam.

Jag var och hämtade några resekataloger på en resebyrå för ett par dagar sedan och det är alltid en underhållande läsning. Till skillnad för de inbjudande glansiga resekatalogerna i Sverige är japanska resekataloger ganska torra och tekniska resespecifikationer med detaljrik information om alla tänkbara aspekter kring resan. De flesta av resorna är välpaketerade och fullmatade med kulturella och kulinariska höjdpunkter på resemålet. Reseprogammen består av långa listor på alla sevärdheter som täcks in inklusive angivelser på minuten om transfers, utflykter och upplevelser (19.45-20.15: Underhållning bestående av traditionell kambodjansk Apsara-dans). Ingenting lämnas åt slumpen och inga överraskningar är tillåtna. Japanerna vet vad de vill ha och kräver att få veta om just den aktuella resan erbjuder detta.



Kina runt på en långhelg

Att semestra på japanska innebär inte att ligga på latsidan eller ladda batterierna, som borde vara på uppehällningen när man betänker hur mycket japanen i gemen arbetar. Japaner intensivsemestrar i regel i ett sanslöst tempo. Det flesta har nog hört talas om de japanska veckoresorna till Europa där både London, Paris och Bayern täcks in under några välplanerade dagar. Men frågan är om inte den stora Kinaresan på tre dagar, som jag hittade i en katalog, ändå tar priset. Under en guidad långhelg täcks i princip alla väsentliga turistmål i Kina in. Avfart sker torsdag kväll från Narita-flygplatsen. Under fredagen gör man alla de viktigaste sevärdheterna Peking (t.ex. Himmelska fridens torg och den förbjudna staden) inklusive den kinesiska muren och pekinganka till kvällsmat. Klockan sju på lördag morgon bär det av inåt landet till Xian för en dag full av sightseeing i Ming-, Qin- och Tang-dynastiernas spår (inklusive den berömda terrakottaarmén). Klockan nio på söndag morgon bär det slutligen av till Shanghai och en späckad stadstur under eftermiddagen. Måndag morgon går sedan flyget tillbaka till Tokyo för en ny arbetsvecka.

Att beställa resa per vecka kommer inte på fråga. Här gäller är istället frågan om man vill vara borta 2, 3, 4 eller 5 dagar. Det sistnämnda alternativet gäller nog bara för pensionärer. De korta reseprogrammen speglar det hårda japanska arbetslivet och den utredda frånvaron av sammanhängde semestrar. Antalet semesterdagar i Japan beror i regel på tjänsteår och ålder. Vanligtvis har japanen runt två veckors betald semester, men ofta tar de bara ut en vecka eftersom man inte ser med blida ögon på folk som prioriterar sitt eget personliga nöje framför företagets välgång. En tjej i 25-årsåldern som jag brukar träffa på mitt lokala hak i kvarteret där jag bor berättade för mig att hon bara varit utanför Japan en gång (fyra dagar på Hawaii). Nu var hon upprymd eftersom hon och några kollegor tänkte ta en långhelg i Seoul framåt sommaren. Men bara någon vecka senare berättade hon en aning uppgivet att det inte verkar inte bli någonting av resan eftersom hon har svårt att få ledigt de tre dagar på raken som krävs för att hon ska kunna komma iväg.



Engrish på McDonalds

Till sist kan jag inte undvara er en skylt jag stötte på i veckan som gick. Jag gillar ju egentligen inte folk som gör sig lustiga över japaner och deras (o)förmåga att handskas med engelskan eftersom jag vet hur långt ifrån varandra språken ligger och hur svårt det är att tillägna sig japanska från västerländskt håll och vice versa. Men ibland kan man inte ändå inte låta bli, i synnerhet som man själv kämpar med att få till de enklaste satser på japanska. Jag menar om inte ens japanska McDonalds kan få rätt på engelskan alla gånger, så må man väl vara förlåten om inte inte hänger med på japanskan i alla sammanhang.

Konbinin i kvarteret där jag bor

Äntligen!!

I torsdags öppnade en konbini på andra sidan gatan från vår lägenhet. Ordet konbini kommer från engelskans convenience store och motsvarar ungefär en "upphottad" närbutik. Eftersom vår närmsta konbini tidigare låg åtminstone 5-7 minuters promenad bort är det här ett gigantiskt framsteg som ökar bekvämligheten i våra liv med stora mått. Plötsligt behöver vi bara springa över gatan för att köpa snask, snacks, o-bento (matlåda), onigiri (risbollar), öl, tidningar och toalettpapper, kort sagt det mesta man behöver för att överleva i storstadsdjungeln. Dessutom fungerar konbinin som sambandscentral där man kan
skicka paket, köpa biljetter till diverse evenemang, ta ut pengar och betala räkningarna. Som grädde på moset hyr Muji in sig och bjuder ut diverse smarta och snygga produkter.

Närbutikerna har poppat upp som svampar ur jorden runt om i Japan under de senaste två-tre decennierna. Idag finns det dryga 40.000 av dem. 7-eleven, Lawson och FamilyMart är de tre största aktörerna och det är den sistnämnda som precis har slagit upp dörrarna tvärs över gatan. Annars speglar 7-eleven utvecklingen ganska väl i Japan. 7-eleven grundades i USA på 1920-talet och introducerades i Japan på 1970-talet. Efter en trög inledning tog det fart ordentligt på 1980-talet och 1991 köpte det japanska dotterbolaget upp hela koncernen. 7-eleven är nu alltså i japansk ägo.



"FamilyMart, Where You Are One of the Family"

Närbutikerna är små, men har ett stort utbud. 1000-tals produkter trängs på hyllorna. Livslängden är ofta kort. Uppemot 70% av artiklarna försvinner ur sortimentet varje år och ersätts av nya. Lagren är obefintliga och nya varor levereras flera gånger om dagen. Det är just-in-time i dess ursprungliga bemärkelse. Bekvämlighet är A och O. Stressade storstadsbor ska inte behöva storhandla eller laga mat. Allt finns tillgängligt i princip överallt (nu även hos oss) hela tiden. Men konceptet har sina baksidor. Förutom att bekvämlighet också betyder försoffning och förslappning, är det tuffa pix som gäller för butiksinnehavarna.

I princip alla närbutiker drivs på franchising-basis, vilket innebär en färdig infrastruktur (reklam, leverans, varuutbud etc.) och stöd i uppstartsfasen, men också tightare marginaler och kraftiga restriktioner och påbud. Butiksinnehavarna ska vara mellan 20 och 50 år gamla och gifta. Butikerna måste hålla öppna dygnet runt, 7 dagar i veckan även om butiksägaren själv motsätter sig detta. Det ter sig absurt av flera skäl. Inte minst verkar det idiotiskt ur ett miljöperspektiv att låta 40.000 butiker (plus x antal livsmedelsbutiker etc.) hålla öppet nätterna igenom. Jag har svårt att tänka mig att det kommer några kunder alls mellan säg 1 och 6 på natten i våra lugna kvarter. Tilläggas bör i detta sammanhang att vi redan har åtminstone 5-7 dygnsöppna konbini och 2 dygnsöppna livsmedelbutiker på 5-10 minuters promenadavstånd. Det känns som marknaden borde mättas ganska snart.



Bäste kund, var snäll och låt bli att väsnas nattetid!

Generellt sett verkar närbutiken vara en sista utväg för många butiksinnehavare. Men butiksinnehavarna verkar gå att dela in i två grupper. Den första gruppen består av före detta småhandlare och mindre affärsidkare (t.ex. fiskhandlare, tobakshandlare) som har svårt att överleva i konkurrensen (även om vi har förvånansvärt många små specialbutiker i vårt kvarter jämför med hur det ser ut i Sverige). Butiksinnehavare från denna grupp lyckas i regel göra en liten förtjänst när de säljer sin rörelse och kan satsa eget kapital i butiken. De har också i regel råd att anställa folk och själva primärt koncentrera sig på det administrativa. Den andra gruppen har det tuffare. Den består av arbetslösa män som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden igen efter att ha förlorat sina jobb. För dessa blir närbutiken ett sista halmstrå undan utanförskap och fattigdom. De tvingas för det mesta låna stora summor pengar för att kunna köpa in sig i franchising-konceptet och tvingas själva (ofta tillsammans med resten av familjen) jobba dygnets alla vakna timmar i butiken. Arbetsdagarna är långa, ofta 16 timmar i sträck och det finns inget utrymme för semester eller lediga helger.

Hursomhelst, när man väl vant sig vid att ha en dygnsöppen konbini om hörnet är det svårt att tänka sig ett liv utan den. Man blir hungrig av att skriva blogg. Det är nog dags att springa över gatan och köpa sig en portion kvällsmat...

Konferens i Kyoto och studiebesök i ett bortglömt hörn av Japan

Det har varit ett par ganska händelserika veckor så här i början av 2009. Första dagarna spenderades i Toyama (se förra bloggen). Därefter tillbringade jag en vecka med konferens och workshop i Kyoto. I anslutning till konferensen fick jag sedan besök av min vän och kollega Elias från Stockholms Universitet som tillbringade en långhelg hos oss i Tokyo. Mycket trevliga aktiviteter alla tre på olika sätt. Inte minst var det trevligt att ha folk på besök. Som vanligt när någon hälsar på får man en anledning att ta sig ur den inrutade vardagen och upptäcka nya sidor av den plats man befinner sig på (det finns en hel del sådana kvar). Dessutom med en ny blick. En uppmaning alltså: kom gärna hit och besök mig om ni har lust!

Veckan innan var jag i Kyoto på konferens. Det var tredje besöket i den gamla huvudstaden, men den här gången han jag inte med att se mig omkring så mycket utan mesta delen av tiden gick åt till att lyssna på sociologiska föredrag. Temat på konferensen var the Reconstruction of the Intimate and the Public Spheres in 21st Century Asia. Som framgår av namnet var det ganska stor spännvidd på konferensen både tematiskt och geografiskt. En del presentationer låg väl en bit bort från mitt intresseområde, men i stort var det intressant att ta del av sociologisk forskning från en annan, asiatisk, horisont. I synnerhet gällde det ett antal presentationer om Korea som är ett land som ligger inom Japans allra närmsta intressesfär, men som jag vet väldigt lite om. Det är frapperande att ta del av hur snabbt moderniseringsprocessen gått i detta land.

För egen del var jag främst på konferensen för att delta i något som kallades Next-Generation Global Workshop och var riktat till doktorander och andra relativt oetablerade forskare. Deltagarna kom från så skilda länder som Japan, Sydkorea, Kina, Taiwan, Thailand, Indien, Nepal, Finland, Sverige, Frankrike och Kanada. Även om det var förhållandevis lite arbetsmarknadsforskning företrädd så var det på ett socialt plan ett par lyckade dagar. Jag hann göra en rad intressanta bekantskaper och dessutom fick jag chansen att träffa ett gäng kollegor från Stockholm som jag inte sett på nästan ett år.



Bilder från yoseba

Den upplevelse från dagarna i Kyoto som kanske ändå gav starkast intryck var ett studiebesök som ett par av oss gjorde i stadsdelen Kamagasaki i Osaka. Kamagasaki är en sk. yoseba. Yoseba är per definition en uppsamlingssplats för daglönare. Yoseba utgör också en del i en större urban struktur som möjligen skulle kunna kallas slum på svenska. I Kamagasaki bor till stora delar människor från det glömda Japan. Runt 30.000 personer, mestadels medelålders män utan familj och de flesta också utan bostad, tros befolka detta parallella samhälle i Osaka. Både i Tokyo och Yokohama finns motsvarigheter som är nästa lika stora.

Det var en skakande upplevelse att se hur människor på samhällets botten tvingas jobba och hanka sig fram utan både skyddsnät och rimliga arbetsvillkor. Men samtidigt också någonstans stärkande att se hur de flesta kämpar på och skapar sig ett liv i misären. Till skillnad från den gängse bilden av hemlösa, där alkohol och droger ofta har en framträdande plats, är det bara en liten andel av befolkningen I Kamagasaki som är drog- eller alkoholberoende.

Förhållandena kan åtminstone på ytan snarare påminna om slavarbete eller fångarbete än organiserat lönearbete i världens näst största ekonomi. I gryningen varje morgon samlas tusentals (mestadels medelålders) män för att försöka få tag på något kneg för dagen. De som ser någorlunda friska och krya ut får napp som hantlangare och grovarbetare på byggen och anläggningsarbeten runt om i Kansai-regionen. När de återvänder efter en hård arbetsdag gäller det att börja köa (om man inte mot förmodan skulle ha pengar för ett pensionat) för en plats på härbärget (som snarast liknade ett koncentrationsläger med våningssängar på rad och utan antydan till privat utrymme). Att se tusentals utmärglade daglönare köa för en plats på dessa härbärgen var en rörande syn och får en att åtminstone delvis se på det japanska samhället med andra ögon.



Hemlösa i Japan

Problemet med ”working poor” (dvs. att arbete inte leder ut ur fattigdom) verkar vara ett växande problem i det japanska samhället. Daglönarna i Kamagasaki utgör troligen bara toppen på ett isberg. I takt med den ekonomiska krisen skriver tidningarna nästan dagligen om hur bekymmersamt läget är för många människor som jobbar i personaluthyrningssektorn. Uppemot 100.000 personer har förlorat sina jobb sedan krisen bröt ut i höstas. Även många unga japaner tenderar att fastna i tillfälliga anställningar med undermåliga villkor. Det finns antagligen ett stort mörkertal här eftersom många unga s.k. freeters bor kvar hemma hos sina föräldrar och därmed inte riskerar att hamna i en situation av fattigdom och hemlöshet. Men de som inte har den lyxen tvingas i regel ut på gatan eftersom det är svårt att få en lägenhet utan fast jobb och en hyresrätt kräver en insats på runt 6 månadslöner. De flesta ur denna grupp håller sig dock borta från stadsdelar som Kamagasaki och tillfälliga härbärgen. Istället väljer de att övernatta på billiga Internetcaféer. Risken är överhängande att det just är dessa grupper som kommer drabbas hårdast av den pågående ekonomiska nedgången. Tyvärr är det oftast de svagaste som får ta mest stryk när en kris slår till. Så även denna gång.

Akemashite omedetou gozaimasu!

Nyår i Japan betyder för vår och de flesta andras del att åka tillbaka till familjen och rötterna. Som jag skrivit om i tidigare inlägg är nyårsfirandet japanernas motsvarighet till den svenska julen. Alltså tog vi ett packat tåg till Toyama på Japans västkust och sammanstrålade med Junkos syster Eiko med man från Tokyo och andra systern Yoko med åttaårige sonen Shun hemma hos familjen Kosaka i huset i Kosugi town i Toyama. För första gången sedan Eikos bröllop i april var hela familjen samlad.




Onsen-övernattning i ett snöigt bergslandskap

Väl framme i Toyama satte vi av mot bergen, dvs. de japanska alperna. Målet för kvällen var ett gemytligt onsen (japanskt spa med varma källor) där vi umgicks hela familjen i pittoreska omgivningar. Nyårsfirandet inleddes med välkomstord från Junkos pappa följt av en festmåltid. Under kvällen och natten snöade det ymnigt och när vi vaknade var bilarna på parkeringen insnöade. Med gemensamma krafter lyckades vi gräva ut bilarna och återvända tillbaka till Toyama.



Samlade runt nyårsbordet

Liksom julmaten står i centrum under det svenska julfirandet är nyårsmaten i Japan central för att komma i stämning. Under dagarna i Toyama fick jag ta del av alla möjliga och upptänkliga läckerheter. Förutom ostron, soppor, sötpotatis, färsk sashimi (rå fisk) och söta böner i överflöd är det främst två specialiteter som sticker ut, mest pga. av risken förknippad med intagandet. För det första har vi mochi, en form av klibbiga, sega riskakor som är svåra att tugga och har en tendens att fastna i halsen på gamla människor. Varje år rapporterar tidningarna om ett antal äldre japaner som råkat ut för just detta och avlidit. Likväl fortsätter man att äta mochi från år till år trots att de inte är någon större smaksensation. För det andra fick jag också äntligen chansen att äta de en mytomspunna blåsfisken, fugu, som innehåller fler giftiga än ätbara delar. Också inmundigandet av denna japanska traditionella rätt brukar leda till flera dödsfall varje år (framför när den tillagats av amatörkockar). För att vara på den säkra sidan bör den tillredas av mästerkockar som vet att skilja de giftiga delarna från de ätbara. Hur den smakade? Det var väl mer intressant som en form av rysk roulette i matform än någon större gastronomisk höjdare.



Perfume uppträder på "Kōhaku Uta Gassen"

Nyårsafton i sig är en ganska stillsam historia. Det japanska nyåret infaller sedan moderniseringen i samband med Meiji-restaurationen i slutet på 1800-talet enligt den gregorianska kalendern, dvs. den förste januari varje år. Nyårsfirandet var en en skön kontrast till den svenska nyårshysterin. Normalt samlas den närmaste familjen hemma och umgås och äter fram TV:n. Sedan mer än 50 år sänds på nyårsafton en helkvällsgala med en hitparad från det gångna året. Programmet som heter Kōhaku Uta Gassen fångar än i dag mer än hälften av TV-tittarna (det är dock ingenting jämfört med de tittarsiffror det hade under glansdagarna på 60-talet då uppemot 80% av japanerna såg programmet). Programmet går ut på att de manliga artisterna tävlar mot de kvinnliga artisterna och i år tog männen helt oförståeligt hem segern trots att oemotståndliga nykomlingen Perfume fanns i motståndarlaget.



Shun och Yoko framför templet i Toyama

Under nyårsdagen fortsätter aktiviteterna. Huvudsakligen består de i att man besöker det lokala templet för att be om om lycka och välgång under det kommande året både i det stora och det lilla. I vårt fall bar det först av till ett mindre tempel i Kosugi och sedan till det stora templet i Toyama. Jag behöver nog knappast tillägga att jag var ensam icke-japan på plats. I övrigt är det väldigt få västerlänningar i Toyama. Dock har de ryska besökarna blivit allt fler på senare år eftersom Toyama har en båtförbindelse med Vladivostok. Till Toyama kommer ryssarna för att köpa de begagnade bilar japanerna har en tendens att byta in efter bara något år och skeppa över dem till Ryssland mot en hyfsad förtjänst. Både bilhandlare och myndigheter skyltar numera på ryska i Toyama.



Skyltat på ryska

Olle Eksell och den japanska julen

Det lackar mot jul och även om det inte finns någon direkt tradition av julfirande i Japan, märks det ändå tydligt att något är på gång. Julen i Japan är rakt igenom kommersiell och det är handeln som pushar på. Affärer, promenadstråk och de få offentliga ytor som finns kvar i stan är smyckade och ljusbeklädda. Varuhusen har skyltat med julpynt, kulört belysning och tomteutstyrslar sedan i början av november.




Man stöter allt som oftast på små roliga saker i vardagen i Tokyo och häromdagen hände det igen. Jag gick en sväng på varuhuset Isetan i Shinjuku för att jag jaga rätt på en julklapp, när en bekant bild fångade mitt intresse. Ögonkakao. När jag gick lite närmare, visade det sig att varuhuset organiserat en hel utställning om den svenske designern Olle Eksell. En mängd kända gamla bokomslag, affischer, logotyper och porslinsföremål fanns utställda. Som alltid på de japanska varuhusen hade utställningen ett syfte: att sälja.



Runt om hörnet fanns det svenska prylar i mängder till salu. Ätpinnar med SJ-loggan (finns det ens i Sverige?), designböcker, tomtar, julpynt och, det mest fantastiska av allt, en stapel (!) begagnade 50-talskokböcker på svenska (!!) för 500 kr (!!!) boken. Det är svårt att upphöra att fascineras över japanernas till synes omättliga intresse för svensk 50-talsdesign. Ett par japanska kompisar till oss har exploaterat intresset och jobbar heltid med att importera och sälja svenska köksgeråd och inredningsdetaljer från just 50- och 60-talet till hugade japanska kunder. Det säljer som smör i solen för löjliga priser. Om trenden fortsätter är det bara en tidsfråga innan det finns fler Stig Lindberg-serviser i Japan än i Sverige.

Asiatisk sociologi

Sedan någon vecka tillbaka sitter jag nu på Chuo-universitetet och jobbar med min avhandling. Jag har precis fått en egen arbetsplats och delar rum med ett gäng japanska och kinesiska doktorander. Just kinesiska studenter har blivit ett markant inslag på japanska universitet och bara på Chuo-universitetet finns det uppemot 350 studenter från Mittens rike. Hursomhelst är det skönt att ha en fast punkt i tillvaron igen och dessutom måste jag nu prata japanska hela tiden med mina kollegor vilket förhoppningsvis har en positiv effekt på språkutvecklingen.

Jag har också haft turen att få en bra och hjälpsam professor som handledare på Chuo-universitetet. Från början var tanken att jag skulle ha en annan handledare, professor Akihiro Ishikawa, som min handledare på Stockholms universitet hjälpt mig att förmedla. Professor Ishikawa hann dock gå i pension innan jag började på Chuo-universitetet och istället fick jag en professor vid namn Masamichi Sasaki. Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag kom hit, men när jag väl var här fick jag snart klart för mig att han var en auktoritet inom japansk sociologi. Sasaki-sensei har en doktorsexamen från Princeton (där bl.a. senaste nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har sin arbetsplats) och har arbetat och undervisat på flera andra kända amerikanska universitet. Han också publicerat flera böcker och otaliga artiklar på både engelska och japanska. Dessutom har han som ende japan hittills varit ordförande i the International Institute of Sociology (IIS).

En diger meritlista med andra ord. Det märks också att han är en handlingens man. Under några hektiska timmar under första veckan hann han med att introducera mig till halva universitetet, ordna fram ett arbetsrum samt bjuda på lunch. I veckan som gick bjöd han också in mig att närvara vid ett symposium om asiatisk sociologi i samband med att sociologiska institutionen på Rikkyo-universitetet i Tokyo fyllde 50 år. Jag var den ende närvarande doktoranden (utifrån) och så när som på två professorer från Australien också den ende icke-asiaten. Symposiet gav både en intressant inblick i den japanska universitetskulturen och sociologins ställning i Asien.

Professor Sasaki höll ett kritiskt anförande om sociologins roll i Asien. I föredraget beskrev han sociologins framväxt och utveckling i Japan, Kina och Korea. I synnerhet i Japan har sociologin haft problem att hävda sig internationellt och också delvis misslyckats med att utveckla originella teoriska perspektiv och metoder för beskriva och analysera det japanska samhället och hur det skiljer sig från europeiska och amerikanska diton. Under stora delar av 1900-talet har sociologin i Japan anammat utvecklingslinjer i Europa och USA och inte alltid förmått att hitta en egen linje i forskningen. Influenserna har dock främst gått i ena riktningen och mycket litet av den japanska sociologiska forskningen når utanför landets gränser. För det första råder det språkliga barriärer som gör japansk sociologi till stora delar exkluderat från den internationella, sociologiska diskussionen. För det andra råder det i Japan problem med att samla in data samt att få tillgång till sekundärdata från tidigare utförda undersökningar och diverse officiella kanaler (t.ex. departementen som kontinuerligt samlar in data om en mängd olika samhällsfenomen). Det har lett fram till en situation där sociologin i Japan till stora delar är deskriptiv snarare än analytisk. Ändock finns det ett relativt stort allmänintresse för sociologi i Japan och många sociologer säljer böcker i relativt stora upplagor. Detta har också en baksida genom att många sociologer därmed inte behöver hävda sig internationellt eller driva grundforskningen framåt.

Symposiet var som vanligt i Japan en mycket välregisserad föreställning. Hela arrangemanget simultantolkades av professionella tolkar i båda riktningarna mellan japanska och engelska. Doktorander och yngre forskare fungerade som organisatörer och såg till att allt flöt på som det skulle. Många tal, introduktioner och vackra ord genomsyrade symposiet. Efter symposiet var det dags för bankett med mingel och en generöst tilltagen buffé. Även här bjöds på välkomstord och avtackningstal på både japanska och engelska av diverse höga dignitärer. Jag blev introducerad till antal forskare av professor Sasaki och samlade på mig en mängd visitkort för framtida bruk. Mest intressant var det kanske ändå att träffa japanska doktorander och yngre forskare från Rikkyo-universitetet som berättade om situationen för unga forskare i Japan samt hur vardagen på universitetet ser ut. Sammantaget en mycket givande dag.