Det lackar mot jul och även om det inte finns någon direkt tradition av julfirande i Japan, märks det ändå tydligt att något är på gång. Julen i Japan är rakt igenom kommersiell och det är handeln som pushar på. Affärer, promenadstråk och de få offentliga ytor som finns kvar i stan är smyckade och ljusbeklädda. Varuhusen har skyltat med julpynt, kulört belysning och tomteutstyrslar sedan i början av november.
Man stöter allt som oftast på små roliga saker i vardagen i Tokyo och häromdagen hände det igen. Jag gick en sväng på varuhuset Isetan i Shinjuku för att jag jaga rätt på en julklapp, när en bekant bild fångade mitt intresse. Ögonkakao. När jag gick lite närmare, visade det sig att varuhuset organiserat en hel utställning om den svenske designern Olle Eksell. En mängd kända gamla bokomslag, affischer, logotyper och porslinsföremål fanns utställda. Som alltid på de japanska varuhusen hade utställningen ett syfte: att sälja.
Runt om hörnet fanns det svenska prylar i mängder till salu. Ätpinnar med SJ-loggan (finns det ens i Sverige?), designböcker, tomtar, julpynt och, det mest fantastiska av allt, en stapel (!) begagnade 50-talskokböcker på svenska (!!) för 500 kr (!!!) boken. Det är svårt att upphöra att fascineras över japanernas till synes omättliga intresse för svensk 50-talsdesign. Ett par japanska kompisar till oss har exploaterat intresset och jobbar heltid med att importera och sälja svenska köksgeråd och inredningsdetaljer från just 50- och 60-talet till hugade japanska kunder. Det säljer som smör i solen för löjliga priser. Om trenden fortsätter är det bara en tidsfråga innan det finns fler Stig Lindberg-serviser i Japan än i Sverige.
Sedan någon vecka tillbaka sitter jag nu på Chuo-universitetet och jobbar med min avhandling. Jag har precis fått en egen arbetsplats och delar rum med ett gäng japanska och kinesiska doktorander. Just kinesiska studenter har blivit ett markant inslag på japanska universitet och bara på Chuo-universitetet finns det uppemot 350 studenter från Mittens rike. Hursomhelst är det skönt att ha en fast punkt i tillvaron igen och dessutom måste jag nu prata japanska hela tiden med mina kollegor vilket förhoppningsvis har en positiv effekt på språkutvecklingen.
Jag har också haft turen att få en bra och hjälpsam professor som handledare på Chuo-universitetet. Från början var tanken att jag skulle ha en annan handledare, professor Akihiro Ishikawa, som min handledare på Stockholms universitet hjälpt mig att förmedla. Professor Ishikawa hann dock gå i pension innan jag började på Chuo-universitetet och istället fick jag en professor vid namn Masamichi Sasaki. Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag kom hit, men när jag väl var här fick jag snart klart för mig att han var en auktoritet inom japansk sociologi. Sasaki-sensei har en doktorsexamen från Princeton (där bl.a. senaste nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har sin arbetsplats) och har arbetat och undervisat på flera andra kända amerikanska universitet. Han också publicerat flera böcker och otaliga artiklar på både engelska och japanska. Dessutom har han som ende japan hittills varit ordförande i the International Institute of Sociology (IIS).
En diger meritlista med andra ord. Det märks också att han är en handlingens man. Under några hektiska timmar under första veckan hann han med att introducera mig till halva universitetet, ordna fram ett arbetsrum samt bjuda på lunch. I veckan som gick bjöd han också in mig att närvara vid ett symposium om asiatisk sociologi i samband med att sociologiska institutionen på Rikkyo-universitetet i Tokyo fyllde 50 år. Jag var den ende närvarande doktoranden (utifrån) och så när som på två professorer från Australien också den ende icke-asiaten. Symposiet gav både en intressant inblick i den japanska universitetskulturen och sociologins ställning i Asien.
Professor Sasaki höll ett kritiskt anförande om sociologins roll i Asien. I föredraget beskrev han sociologins framväxt och utveckling i Japan, Kina och Korea. I synnerhet i Japan har sociologin haft problem att hävda sig internationellt och också delvis misslyckats med att utveckla originella teoriska perspektiv och metoder för beskriva och analysera det japanska samhället och hur det skiljer sig från europeiska och amerikanska diton. Under stora delar av 1900-talet har sociologin i Japan anammat utvecklingslinjer i Europa och USA och inte alltid förmått att hitta en egen linje i forskningen. Influenserna har dock främst gått i ena riktningen och mycket litet av den japanska sociologiska forskningen når utanför landets gränser. För det första råder det språkliga barriärer som gör japansk sociologi till stora delar exkluderat från den internationella, sociologiska diskussionen. För det andra råder det i Japan problem med att samla in data samt att få tillgång till sekundärdata från tidigare utförda undersökningar och diverse officiella kanaler (t.ex. departementen som kontinuerligt samlar in data om en mängd olika samhällsfenomen). Det har lett fram till en situation där sociologin i Japan till stora delar är deskriptiv snarare än analytisk. Ändock finns det ett relativt stort allmänintresse för sociologi i Japan och många sociologer säljer böcker i relativt stora upplagor. Detta har också en baksida genom att många sociologer därmed inte behöver hävda sig internationellt eller driva grundforskningen framåt.
Symposiet var som vanligt i Japan en mycket välregisserad föreställning. Hela arrangemanget simultantolkades av professionella tolkar i båda riktningarna mellan japanska och engelska. Doktorander och yngre forskare fungerade som organisatörer och såg till att allt flöt på som det skulle. Många tal, introduktioner och vackra ord genomsyrade symposiet. Efter symposiet var det dags för bankett med mingel och en generöst tilltagen buffé. Även här bjöds på välkomstord och avtackningstal på både japanska och engelska av diverse höga dignitärer. Jag blev introducerad till antal forskare av professor Sasaki och samlade på mig en mängd visitkort för framtida bruk. Mest intressant var det kanske ändå att träffa japanska doktorander och yngre forskare från Rikkyo-universitetet som berättade om situationen för unga forskare i Japan samt hur vardagen på universitetet ser ut. Sammantaget en mycket givande dag.
Nu i veckan börjar en ny termin här i Japan och då börjar jag också officiellt på Chuo-universitetet som kommer vara min bas här i Tokyo under de närmaste 18 månaderna. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja arbeta med avhandlingen under lite mer ordnade och strukturerade former. Eftersom jag räknar med att ha fullt upp från och med nu passade jag på att åka iväg på en kortsemester några dagar i förra veckan. Tillsammans med brorsan som varit på besök i Tokyo tog vi en inrikesjumbojet fullastad med japanska charterturister ned till den tropiska ökedjan Okinawa.
Okinawa omfattar cirka sjuttio öar som sträcker sig över 100 mil nästan hela vägen ned till Taiwan. Vi besökte huvudön där vi utgick från huvudstaden Naha och bilade sedan runt i princip hela ön. Okinawa är den fattigaste prefekturen i Japan, men samtidigt det ställe på jorden där människorna är mest långlivade. Orsakerna tycks vara en nyttig och varierad kosthållning samt en allmänt soft livsstil. Atmosfären och livet på ön skiljer sig mycket från övriga Japan. Shorts istället för kostym och mañana-attityd snarare än kadaverdisciplin präglar kulturen.
Shuri-borgen
Okinawa och dess invånare är inte heller helt igenom japanska. Även om dryga 100 års japansk närvaro satt sina spår är Okinawa i själva verket en blandkultur. Ursprungligen var Okinawa,eller Ryūkyū som det då kallades, ett eget kungarike med eget språk och egen kultur. Det geografiska läget gjorde att banden till och influenserna från Kina var starka. Senare växte det japanska inflytandet och 1879 införlivades öriket med Japan. Än idag är de kinesiska influenserna dock levande i hantverk och arkitektur. I minst gäller detta för det restaurerade världsarvet Shuri-borgen där Ryūkyūs härskare tidigare huserade.
Dagarna före vår ankomst hade det varnats för storm och oväder. Tyfonen Sinlaku var på väg in. Dess framfart över Taiwan hade lämnat dödsoffer och stora materiella skador efter sig. Uppmätta stormbyar på uppemot 60 sekundmeter gjorde att man inte direkt såg fram emot landningen. Men vi lyckades ta oss fram före tyfonen och spenderade första kvällen i ett regnigt Naha. Under andra dagen på väg norrut mötte vi slutligen tyfonen. Som tur var drog den inte rakt över ön utan vad vi fick uppleva var snarare tyfonens periferi.
Sockerrörsodlingar och smaragdblått vatten
Vi lyckades således utan några blessyrer ta oss upp till Nago som var vår bas under dagarna på Okinawa. Kusten runtomkring Nago är relativt exploaterad och något av ett chartermekka för japanerna. I omgivningarna finns det en rad mer eller mindre krystade temaparker såsom Ocean Expo Park med ett gigantiskt akvarium (som vi besökte) och Ananasparken (som vi inte besökte).
Generellt är de södra delarna av ön mindre attraktiva än de norra. Områdena runt omkring Naha liknar mest en amerikansk surburbia med shopping malls, begagnat-bilhandlare och sunkiga hamburgerhak. Detta hänger samman med att 20% av Okinawas yta upptas av amerikanska militäranläggningar med den jättelika Kadena-flygbasen i centrum. Amerikanerna annekterade Okinawa efter andra världskriget och öarna återgick till Japan först 1972. Militäranläggningarna är dock kvar och de amerikanska soldaternas närvaro är tydligt märkbar i Naha med omnejd. Ett flertal incidenter, däribland en gruppvåldtäkt av en 13-årig flicka, har skapat upprörda känslor och gjort militärbasen till en dominerande politisk fråga på ön. Amerikanernas närvaro skapar dock jobb och är av stor ekonomisk betydelse för Okinawa. Det strategiska läget med närheten till det asiatiska fastlandet är också viktig för den amerikanska sidan och det finns egentligen inget som pekar mot ett snart avvecklande.
Okinawa minns krigets offer
Längre upp längs med vägen till Nago avtar det amerikanska inflytandet och kusten domineras här av gigantiska resortanläggningar dit japanerna åker för att intensivsemestra all-inclusive. Sedan händer det något. Någon mil norr om Nago lättar plötsligt trafiken bebyggelsen blir glesare. Efter ett tag möter man inga bilar alls och vägen börjar slingra sig fram med havet på ena sidan och djungelbeklädda berg på den andra. Här kan man fortfarande ana hur Okinawa såg för länge sedan innan japansk annektering, ett fasansfullt världskrig (som krävde 100.000 japanska soldaters och lika många civila öbors liv) och amerikanska militärbaser förändrade ön.
Idag invigdes den första H&M-butiken i Japan. Japanerna har sett fram emot det här i flera år och idag stannade hela Japan upp i några timmar. Halva innerstan var avspärrad, NHK sände direkt hela eftermiddagen och på kejsarpalatset hissades den svenska flaggan. Nej, riktigt så stort var det kanske ändå inte. När man läser svenska tidningar verkar öppningen av den första HM-butiken i Tokyo överskugga alla andra händelser i staden och landet där solen går upp. Det är inte riktigt sant. Nyhetssändningarna domineras för tillfället snarare av en något abrupt, men inte helt oväntad premiärministeravgång, ryska sumobrottare som röker hasch och tyfonvindar över Okinawa.
Japaner som köar för att få köpa billiga svenska kläder
Men visst, det har varit svårt att undgå att H&M är på väg och intresset har varit ganska stort på sina håll, men Japan har en stor befolkning och det är ibland lätt att förväxla dessa två fenomen. När Eggstone sålde tiotusentals plattor här i landet betydde det inte att de på något sätt var rikskändisar utan snarare att det i Japan finns utrymme för allt från obskyr jamaicansk rocksteady till svensk indiepop från Lomma. Det tog också ganska lång tid innan jag hörde talas om att det var dags för H&M-invigning. Häromdagen råkade jag se några gigantiska H&M-plakat i Shibuya och i veckan som gått har varit någon snutt i morgon-tv samt en notis i Daily Yomiuri om öppningen.
David och Rolf Eriksen gläds åt H&Ms initiala framgångar på den japanska marknaden
Av en slump råkade jag och lillebror David (som är på besök för tillfället) dock befinna oss i Ginza just idag och plötsligt stod vi öga mot öga med VDn Rolf Eriksen och arvtagaren Karl-Johan Persson utanför butiken. Gigantiska köer avskräckte oss från att gå in, men japanerna stod tålmodigt kvar och väntade i timmar. Alla fick påsar med H&M-paraplyer och verkade nöjda och glada. Rolf talade vitt och brett om den bästa öppningsdagen i H&Ms historia. Solen sken i kapp med H&M-representanterna och nu är det bara att hålla tummarna för att hajpen ska hålla i sig. Det som är bra för H&M är bra för Sverige. Det är väl så man brukar säga?
När vi var i Toyama över obon häromveckan passade vi på att träffa Junkos gamla bildlärare och mentor. Han driver sedan några år tillbaka en privat konstskola för elever som vill ta sig in på högre konstutbildningar av olika slag. I avsaknad av komvux finns det en stor mängd privata alternativ, s.k. yobiko, där personer som inte kommer in på den önskade utbildningen i första omgången kan utveckla sina färdigheter och kunskaper och därmed stå bättre rustade inför nästa antagningsomgång. Som jag varit inne på tidigare är det viktigt att hamna rätt på ett tidigt stadium eftersom det är relativt svårt att byta bana senare i livet. Lärosätets eller universitetets status är direkt avgörande för framtida karriär och välstånd.
Många ungdomar väljer därför att vänta både ett och två år innan de påbörjar sina universitetsutbildningar och söker ofta in på den önskade utbildningen flera gånger innan de slutligen antas. Studenter som misslyckas med att komma in med en gång och som väljer att driva runt ett år innan de försöker igen kallas i Japan för ronin. Ronin var ursprungligen en benämning på herrelösa samurajer som drev runt i landet på jakt efter sysselsättning och en ny herre att tjäna under den feodala eran. Junko hamnade som ronin på den nämnda konstskolan under en period efter gymnasiet innan hon lyckades bli antagen till den statliga konsthögskolan i Kanazawa. Statliga universitet och konsthögskolor är regel mer eftertraktade i Japan eftersom utbildningarna där är betydligt billigare (och ofta bättre) än på de privata universiteten.
Junkos gamle lärare tillhör en falang av ganska radikala lärare och samhällskritiska röster som är förhållandevis fåtaliga i det konformistiska japanska samhället. Han är en mycket pratsam man och vi avhandlade en rad olika ämnen över några koppar te. Det är anmärkningsvärt hur mycket lättare det är att förstå japanska när man sitter ned en stund och pratar om välbekanta teman. Jag förklarade för honom på bräcklig japanska att jag är intresserad av den japanska arbetsmarknadens struktur och funktionssätt samt olika gruppers status i arbetslivet.
Efter det fick jag en timmes föreläsning på temat. Mycket kände jag förvisso till sedan tidigare, t.ex. att det råder stora skillnader mellan att vara anställd i stora och små företag i Japan. Anställda i storföretag har i regel bättre löneutveckling, anställningstrygghet och extraförmåner än anställda i småföretag. Detsamma gäller för personer med olika anställningsstatus (heltidsanställda kontra deltidsanställda, temporära och inhyrda arbetare).
En grupp som jag inte funderat så mycket på men som bildläraren särskilt framhöll som privilegierad i det japanska samhället är offentliganställda som åtnjuter hög status och goda arbetsvillkor. Byråkrater har historiskt haft ett väldigt högt anseende (även om en rad skandaler på senare tid har solkat ned det en aning). Det samma gäller för lärare som är välbetalda med generösa förmåner (t.ex. en föräldraförsäkring motsvarande den svenska) och anställning på livstid. I stora drag påminner det en del om tyska Beamter. Junkos bildlärare har för övrigt själv tidigare varit offentliganställd lärare men valde för ett antal år sedan att ta ut ett saftigt avgångsvederlag/pension och öppna eget.
Offentliganställdas privilegierade ställning förklarar också en av de mest omskrivna händelserna i Japan under de senaste veckorna. I Oita (där Sverige en gång var en stolpträff i från en VM-kvartsfinal) har ett antal lärarstudenter mutat skolbyråkrater för att kunna ta sig in på den offentliganställda banan och få anställning som lärare i prefekturen. De hostade upp med ansenliga summor för att resultaten på deras intagningsprov skulle sockras så att de passerade gränsen för att komma in. Eftersom statliga tjänster är så pass eftertraktade är konkurrensen ofta hård och antagningen bygger på de nämnda intagningsproven. De som inte tas in får söka sig till mindre lukrativa och osäkra alternativ, t.ex. som privatlärare.
Lärarna lyckades hur som helst ta sig in, men efter ett tag avslöjades bluffen. Kontentan blev att 21 lärare nu fått sparken för att de försökt muta sig in och många misstänker att detta bara är toppen på ett isberg. Fascinerande är det ändock från en svensk horisont. Jag undrar när (om) den dagen ska komma då studenter från lärarhögskolan betalar under bordet för att få börja jobba i den svenska kommunala skolan.
Det har precis varit obon i Japan och liksom miljontals japaner tog vi chansen att vända hem till hembygden. Obon är något förenklat Japans motsvarighet till alla helgon och tillsammans med nyår den stora hemvändarhelgen i det här landet. Enligt buddhistisk tradition återvänder också förfädernas andar till familjealtarna i de japanska hemmen under denna helg. Obon varar i tre dagar men är egentligen ingen officiell helg. Det har likväl blivit en accepterad tradition att ta några dagar ledigt och återvända till hembygden för att återförenas med familjen (och förfäderna) vid denna högtid. Att vända hem innebär för Junko att åka till ”småstaden” Toyama på Japans västkust (med en befolkning så stor som Göteborgs).
Det behöver väl knappast tilläggas att obon innebär ett trafikkaos och en trängsel utan dess like. För att vara på den säkra sidan hade vi beställt bussbiljetter flera veckor i förväg, men eftersom vi fick en möjlighet att åka bil tillbaka avbeställde Junko returbiljetterna. Typiskt nog gick detta bara att göra per telefon och bekräftelser i pappersform eller per mejl var det ingen som ville höra talas om. För säkerhetsskull ringde vi för att få det bekräftat dagen efter också och, jovisst, allt skulle vara i sin ordning. Men när vi väl stod i busskön klockan elva på kvällen i Shinjuku fanns det inga platser till oss. Båda riktningarna var avbokade. Det blev något av en läxa/näsbränna som illustrerar hur underutvecklad den japanska servicesektorn i många fall är bakom alla leenden och bugningar. Som tur var fick vi i alla fall tag på (betydligt dyrare) tågbiljetter dagen efter och även om vi fick stå och trängas några timmar i tåget lyckades vi ta oss fram till Toyama en halv dag efter utsatt tid.
I Takayama
Väl framme i Toyama väntade ett intensivt program. Ledighet i Japan innebär inte nödvändigtvis att ta det lugnt. Junkos föräldrar hade gjort upp ett fullspäckat aktivitetsschema och inga förseningar i världen kunde rubba detta. Direkt från tåget bar det av upp i de japanska alperna till den traditionellt präglade småstaden Takayama. Resten av tiden (två dagar) han vi beta av både hårklippning, släktbesök, biofilm, onsen, sandstrand, fiskmarknad och en del annat. Första klippningen i Japan blev för övrigt ännu ett bevis på att Japan inte behöver vara särskilt dyrt. För 1000 yen (ca 60 kr) fick jag en alldeles utmärkt klippning. Å andra sidan finns det inga övre gränser om man väljer lite mer extravaganta alternativ. Junko betalade ungefär 15 gånger så mycket för sin klippning (inkl. permanent).
Med Junkos 7-åriga systerson som alibi tog vi också chansen att se Hayao Miyazakis nya alster Gake no Ue no Ponyosom haft premiär i dagarna. Miyazaki är Japans kanske mest kände regissör och animatör som är känd för filmer som Min granne Totoro, Princessan Mononoke och senast Spirited away. Miyazakis filmer är så långt ifrån Disneys förenklade världsbilder och pekpinnar man komma i den tecknade filmvärlden. Hans filmer är lika älskade av vuxna som barn och ofta relativt komplexa med referenser till japansk mytologi och politiska teman. Den nya filmen var liksom hans tidigare filmer till stora delar handtecknad och en njutning för ögat. Att sedan ledmotivet gick en på nerverna efter tag (hundratals barn nynnade på sången på väg ut från bion) var något man fick leva med.
På fredagkvällen bar det av till ett närliggande onsen (hotell med varma källor) med hela den hemmavarande familjen (jag, Junko, mamma, pappa, farmor, syster och systerson). En övernattning på ett onsen är ungefär en japansk motsvarighet till den numera ursvenska spaweekenden. Det innebär dels att späka sig i de heta källorna tillsammans med ett gäng okända nakna män (eller kvinnor beroende på vilket kön du tillhör) efter att man först tvagat kroppen ordentligt. Eftersom jag var den ende utlänningen på stället fick jag en del blickar på mig, men efter ett tag vågade någon till och med prata lite med mig. En onsen-övernattning innebär också en dignande buffet på det egna rummet (hela familjen delade ett rum) innehållande alltfrån grillat kött till pinfärsk sashimi (råa fiskfiléer). Efter att vi kommit hem från onsen vägde jag mig för första gången sedan jag kom till Japan och det visade sig att jag gått upp ett par kilo. Dagarna i Toyama har säkert gjort sitt till.
Färsk fisk
Själva obon då? I Toyama märkte man ganska lite av det. På andra håll i Japan uppmärksammas obon med festivaler och särskilda danser, men i vårt fall var det snarast en ganska stillsam tillställning. Vi besökte bara kort familjegravarna tillsammans med familjen och sedan Junkos mormors hus där familjealtaret finns. Kort därefter återvände vi till Tokyo med bil tillsammans med vår gamle vän Daichi från Berlin. Om det är dyrt att ta sig någonstans med tåg i Japan så gäller det i ännu högre utsträckning för bilkörning. Resan från Toyama till Tokyo som är ca 35 mil gick på motsvarande 700 kr om man bara räknar vägavgifterna. Om man sedan betänker att bensinpriset har skjutit i höjden under de senaste månaderna pga en ny miljöskatt (numera är priset runt 11 kr/litern) så är man ganska glad att Japan är ett litet land.
Det är OS-tider och Japan har fått sin första medalj. Judostjärnan Ryoko Tani lyckades förvisso inte försvara sitt guld från Aten men med tanke på att hon hunnit med att få barn sedan senast och dessutom visat upp sviktande form har hon ändå anledning att vara nöjd med sin bronspeng. I vanlig ordning startade OS med en bombastisk, uppblåst och evighetslång invigning igår (men fyrverkerierna var fantastiska). Den japanska truppen gjorde ett försök att tina upp relationerna med grannlandet genom att tåga in med både japanska och kinesiska flaggor. Förhållandet mellan länderna har varit frostigt i många år och detta har inte minst tagit sig uttryck på de idrottsliga arenorna. Det nådde en lägsta punkt under under de asiatiska mästerskapen i fotboll 2004 där finalen mellan mellan Japan och Kina omgärdades av hatkaskader och våldsamheter från den kinesiska publiken.
Relationerna på politisk nivå verkar nu vara på väg att förbättras något, men vägen är kantad av känsliga teman och intermezzon. Senast handlade det om en giftskandal där importerade gyoza (dumplings) från Kina visade sig innehålla spår av det giftiga ämnet methamidophos. Vad kan då vara bättre än att istället för att dela en fredspipa mötas i en bordtennismatch. När Kinas president Hu Jintao besökte Japans premiärminister Yasuo Fukuda tidigare i år försökte arrangörerna få båda parter till bordtennisbordet. Fukuda retirerade snabbare än ögat och tur var väl det annars hade han nog tappat ansiktet rejält. Hu briljerade vid bordet och visade sig nästan vara redo för OS när han spelade några bollar med den japanska OS-deltagaren Ai Fukuhara. Vi får se om han ser lika nöjd ut när det är dags att summera spelen om någon vecka.
Under perioden april 2008 till mars 2010 kommer jag vara Monbukagakusho-stipendiat på Chuo-universitetet i Tokyo. I denna blogg kommer jag dela med mig av personliga erfarenheter av livet i Tokyo samt kommentera japanskt samhällsliv och dagspolitiska händelser.
