Det är lätt att bli överväldigad av alla positiva intryck efter några veckors vistelse i Tokyo. På ytan är Japan ett ytterst välfungerande samhälle och till vissa delar framstår det nästan som ett idealland. De flesta offentliga platser är kliniskt befriade från smuts och skräp. Människorna är vänliga och artiga i umgänget. Oräkneliga 12-våningsvaruhus och tiotusentals restauranger och uteställen skyltar med ett dignande utbud av varor, nöjen och mat. Bilarna är moderna och välputsade, tågen är punktliga och de flesta hus saknar både lås och portkod. För förstagångsbesökaren kan Japan i många fall framstå som paradiset på jorden.
Tränger man in lite under ytan finns det självklart en mängd saker som bekymrar och förargar även här. Etniska grupper som koreaner och sydostasiater upplever en omfattande diskriminering. Vardagsbrottsligheten är förvisso låg, men den organiserade brottsligheten är desto mer utbredd och kontrolleras med järnhand den hänsynslösa japanska maffian, yakuzan. Det politiska systemet framstår till stora delar som ogenomträngligt, korrupt och relativt odemokratiskt. Mycket av debatten i Japan handlar vidare om generationsproblem av olika slag. Låga födelsetal och en långlivad befolkning riskerar att leda till en demografisk snedfördelning och på sikt urholka välfärdssystemen. Kort sagt, inom en snar framtid kommer det finnas alltför många pensionärer och alltför få unga och medelålders i arbete.
Japan är ett land med tydliga generationsskillnader. Med en modern historia som uppvisat så häftiga skiftningar är det självklart att varje generation har präglats av väsentligen skilda upplevelser. Far- och morföräldrargenerationen, som numera är pensionärer, upplevde andra världskrigets fasor och den omedelbara efterkrigstidens utbredda fattigdom. Den påföljande efterkrigsgenerationen växte upp under en period med ett oöverträffat ekonomiskt uppsving och genom hårt jobb var de med om att lyfta upp både Japan och den egna familjen till ett välstånd i den absoluta världstoppen. För deras barn födda på 70-talet och under tidigt 80-tal har det varit tuffare tider och denna generation kallas ofta den förlorade generationen.
Det är inget helt okänt fenomen att skylla på den yngre generationen, dagens ungdom, när ett samhälle befinner sig i förändring och uppbrott. Det dock svårt att blunda för de problem som är förknippade med denna åldersgrupp i Japan och som uppmärksammats under senare år. Jag har precis läst en intressant bok om denna s.k. förlorade generationen, Shutting Out the Sun: How Japan Created Its Own Lost Generation skriven av Michael Zielenziger. I boken behandlas fenomenet hikokomori och som titeln antyder handlar det om en förhållandevis stor grupp unga människor som isolerar sig fullständigt från omvärlden genom att stänga in sig på sina rum och leva utanför det rådande samhället.
Det sociala trycket från omgivningen är massivt i Japan. Varje individ är en del av ett omfattande nätverk av familj, släktingar, skolkamrater, studentkamrater, arbetskamrater, lärare, grannar och chefer. För att fungera i det japanska samhället måste man ständigt vårda dessa relationer, leva upp till en mängd sociala förpliktelser samt underordna sig en rad auktoriteter i sin omgivning. Som ung gäller det att hålla en låg profil och inte ta för mycket plats. Ett av de kändaste talesätten i Japan handlar om att det är viktigt att hamra ned den spik som sticker upp. Individualism och självständigt tänkande ses i regel inte med blida ögon. Individer som inte finner sin plats i systemet (i skolan eller på arbetet) har det mycket tufft och många unga väljer att antingen gå i inre exil (hikokomori) eller yttre exil (flytta utomlands). Den första vägen domineras av unga män medan den senare vägen oftare utnyttjas av unga kvinnor som väljer att jobba utomlands eller i utländska företag i Japan.
Även om det inte alltid tar sig så extrema uttryck som i fallet med hikokomori, har många unga japaner stora problem att komma in i det rådande systemet. Det finns en stor grupp människor (s.k. freeters) som långt efter avslutad utbildning hoppar mellan det ena (oftast okvalificerade och lågbetalda) deltidsjobbet efter det andra. En osäker ställning på arbetsmarknaden har betydligt mer omfattande konsekvenser i Japan än i Sverige. Utan fast jobb är det svårt att komma in i samhället och starta eget liv med familj och eget boende. Det är dessutom ofta svårt att hitta ett bra arbete efter att man fyllt 30 i Japan eftersom rekrykteringen till de fasta jobben i regel sker direkt efter examen och senare jobbyten är förhållandevis ovanliga.
Det är inte helt uppenbart vad som är hönan och ägget här. Den mediala debatten lägger främst skulden på ”den förlorade generationen” som prioriterar ledighet, frihet och omedelbar behovsuppfyllelse. De sägs fly ansvar och förpliktelser och föredrar att hoppa från det ena enkla jobbet till det andra framför det långsamma, dagliga strävandet i de stora arbetsorganisationerna. Elaka tungor talar om parasite singles som bor kvar hemma hos föräldrarna och samtidigt spenderar sina pengar på lyxkonsumtion som utlandsresor, märkeskläder och uteliv. Detta är särskilt märkbart i Tokyo där många västerländska lyxmärken är representerade med flervåningsaffärer längs paradgatan Omotesando. Störst av alla är det franska lyxväsktillverkaren Louis Vuitton (ett marknadsundersökningsinstitut redovisar att 94 % av alla kvinnor mellan 20-29 i Tokyo äger minst en produkt av detta märke).
De andra sidan i debatten, främst anförd av ekonomen Yuji Genda, menar på att problemet snarast är det omvända. Efter den långa ekonomiska krisen under 90-talet har många företag blivit betydligt mer restriktiva vad det gäller att tillhandahålla trygghet och rimliga arbetsvillkor och många unga människor tvingas istället hålla till godo med otrygga och underbetalda jobb som ofta inte möjliggör att starta upp ett liv på egen hand (inte minst med tanke på att boendet är extremt dyrt i Japan). Många ungdomar som bor kvar hos föräldrarna gör det helt enkelt för de inte råd att bryta sig loss och bygga upp ett eget liv. Problemet kan inte skyllas på ungdomarna utan snarare på den långvariga ekonomiska krisen och det stelbenta systemet.
Jag tror också mer på den senare förklaringen även också det första perspektivet säkert förklarar en del av problemet. Enligt mina erfarenheter har japaner i min ålder i regel en väldigt hög arbetsmoral och jobbar ofta betydligt hårdare än de flesta svenskar jag känner i samma ålder. Problemet är snarast att arbetet upptar all deras tid och det är svårt att hitta en plats för familj och barn. Många ambitiösa kvinnor i karriären tvingas välja mellan jobb och familj och eftersom familjeliv i Japan i regel innebär att stanna hem och serva barnen och maken väljer allt fler att förbli ensamstående och satsa på jobbet i stället. Att hitta en balans mellan familjeliv och arbete är troligen den största utmaningen för det japanska samhället under de närmaste åren. Lösningen brådskar dock. Om de nuvarande, låga födelsetalen håller i sig, riskerar befolkningen att halveras under de närmsta hundra åren.
lördag 31 maj 2008
måndag 19 maj 2008
Språkkurs på japanska
Det börjar väl bli dags att skriva några ord om det som just nu totalt dominerar mitt liv. Det är något som fascinerar och leder till ständiga aha-upplevelser. Samtidigt är det något som ständigt lägger krokben för mig i vardagen. Det (för)följer mig från morgon till kväll och gör att jag känner mig ungefär lika klar i skallen vid 10-tiden om kvällarna som ”Lillen” Eklund kände sig i rond 4 mot Frank Bruno 1985. Detta något handlar självklart om nyckeln till att få ut något vettigt av vistelsen i Japan, nämligen språket.
På många sätt är det säkert ett kamikaze-projekt. Att försöka lära sig ett fullständigt omöjligt språk sedan man fyllt trettio är på sitt sätt vansinnigt. Det borde finnas vettigare projekt att dra igång, t.ex. köpa en båt eller börja samla fjärilar. Säkert. Men japanskan har blivit som ett gift för mig. Jag har någonstans fått för mig att jag ska kunna dechiffrera det här språket. Helt nytt är det ju inte heller. Jag har brottats med det några år. Det är på många sätt också en väldigt stimulerande process att försöka förstå, behärska och använda ett så pass väsenskilt språk som japanska. Att det sedan öppnar upp en mängd dörrar till forskning, vänskaper, insikter och nöjen är självklart det som i slutändan (förhoppningsvis) gör mödan värd.
Att japanska är svårt är de flesta överens om. En del vill till och med hävda att det är ett av världens svåraste språk. Ligger det någon sanning i det? Det är självklart omöjligt att avgöra. Det baseras snarare på att japanskan är ett av de språk som ligger längst ifrån svenskan och andra närbesläktade språk (t.ex. engelska och tyska). Det är på så sätt också väldigt svårt för japaner att lära sig engelska och därmed är det ytterst orättvist att göra sig rolig över japaners problem att prata engelska (jämfört med t.ex. svenskar).
Å andra sidan skulle troligen inte koreaner och kineser hålla med om att japanska är världens svåraste språk. Japanskans ursprung är inte fullt klarlagt, men faktum är att det uppvisar stora grammatiska likheter med koreanskan. En av mina lärare (som ursprungligen kommer från Sydkorea) hävdar att grammatiken till 90% är likartad. Kineser som lär sig japanska har också en stor fördel. Förvisso skiljer sig språken radikalt åt, men eftersom det inte fanns något japanskt skriftspråk i begynnelsen har kinesiska tecken och ord lånats in och transformerats så att det passar det japanska språket. Det innebär att många tecken förvisso har ett radikalt annorlunda uttal, men ser likadana ut (och normalt representerar något likartat) i såväl Japan som Kina.
Det finns dock flera andra dimensioner i japanskan utöver avståndet som gör det komplicerat att förstå och använda. För det första är det en väldigt stor skillnad mellan talad japanska och den genomsnittsjapanska som lärs ut läroböcker, men som egentligen ingen pratar. Språket är i högsta grad sociologiskt och utmärker sig genom tydliga dialektskillnader, könsskillnader och åldersskillnader. Män och kvinnor använder i stor utsträckning olika ord och grammatiska former. För det andra förväntas man prata på olika sätt beroende på situationen man befinner sig i och människorna man kommunicerar med. Det är stor skillnad på att prata med chefen, kompisen och eller en okänd tant. I princip används helt olika språk med olika pronomen, verb och särskilda "artighetssubstantiv" i alla dessa fall. Vikten av artighet, form och hierarki i det japanska samhället återspeglas i språket.
En tredje och sista svårighet som avskräcker många från att lära sig japanska är det komplexa skriftspråket. Som jag redan nämnt är skriftspråket inlånat från kinesiskan och därmed i mångt och mycket högst olämpligt för den japanska språkstrukturen. Långt tillbaka i historien fungerade kinesiskan i Japan som latinet i Europa och alla skriftliga dokument författades på kinesiska. Med tiden utvecklades så småningom en japansk litteratur författad på ett nykomponerat rent japanskt alfabet kallat hiragana. Det utvecklades av de första skönlitterära författarna (ett gäng hovdamer som för ca 1000 år sedan författade världens första moderna roman) genom att komponenter ur kinesiska tecken som representerade en viss japansk stavelse bröts ut och konsekvent används för denna stavelse. Sammanlagt finns i japanska 46 grundläggande stavelser och var och en av dessa representeras av ett hiragana-tecken.
Numera används hiragana främst som en grammatisk markör och för prepositioner. Det finns också ett spegel-alfabet till hiragana kallat katagana för samma teckenuppsättning. Detta används primärt för lånord i japanskan (t.ex. スウェーデン = Sueeden = Sverige). För att skriva substantiv, adjektiv och verb(stammen) används kinesiska tecken (kanji). Eftersom japanskan så att säga har blivit påtvingat kanji och egentligen inte är anpassad för dessa tecken, kan varje tecken (till skillnad från i kinesiskan) utläsas på ett flertal sätt beroende på sammanhang och kombination med andra tecken. Det räcker alltså inte att lära sig varje tecken som en glosa motsvarande ett visst ord, utan olika läsningar av tecknet samt olika teckenkombinationer måste memoreras för varje enskilt tecken. Om man betänker att det finns ca 2.000 officiella kanji (plus tusentals fler som används i fackspråk) och att ett tecken i regel kan läsas på åtminstone 2-3 olika sätt (ofta fler) så ger det sig själv att kombinationerna blir oändliga. På den positiva sidan medför ökad kanjikunskap bättre möjligheter att memorera nya ord (det är lättare att komma ihåg två sedan tidigare kända tecken än 5 stavelser som tillsammans inte liknar något ord du hört tidigare).
Att lära sig japanska är dock inte helt hopplöst. Uttalet är förhållandevis rakt och enkelt. Det finns 46 grundläggande stavelser (plus ytterligare 23 modifierade stavelser) och med dessa kan man bygga alla ord i det japanska språket. Japanskan är på så sätt både distinkt och konsekvent. Grammatiken är också förhållandevis enkel (även om den framstår som bakvänd i våra ögon). Det finns ingen plural eller bestämd form. Därmed finns det inte heller några artiklar eller deklinationer som ställer till det och försvårar inlärningen som i tyskan eller latinet.
Jag tillbringar just varje dag från måndag till fredag i skolbänken på Tokyo Gakugei University där jag går en intensivkurs i japanska. Från klockan 9 till 4 nöter vi in olika moment i språket på ett grannlaga japanskt vis. Det innebär att läraren (sensei) fungerar som en auktoritet och undervisningen består mestadels av envägskommunikation, vilket innebär att läraren förevisar/läser den korrekta formen och klassen upprepar (ofta unisont) exakta fraser från läroboken. Tanken är väl att språket ska nötas in i zenbuddhistisk anda genom att mästaren går före och eleven imiterar så gott hon kan. Först när man behärskar alla moment fullt ut, ges möjligheten att kreativt använda verktyget (i det här fallet språket).
Undervisningen skiljer sig mycket från den engelska- och tyskaundervisning jag stött på tidigare i olika sammanhang. Det gör att den muntliga dimensionen delvis släpar efter. Men eftersom vi är en ytterst liten klass (vi är bara fyra stycken: en tyska, en lettiska, en grek och jag) så får man ganska mycket uppmärksamhet och feedback i alla fall. Jag börjar kunna läsa en del enklare texter och förstå fragment från tv-sändningar, men har fortfarande svårt att följa en diskussion eller hänga med alla gånger när jag blir tilltalad. Jag har också en bit kvar innan jag kan läsa en japansk tidning (åtminstone utan att ständigt konsultera mitt elektroniska lexikon) eller redogöra för mina ståndpunkter angående den japanska utrikespolitiken . Gaman (tålamod) är nyckelordet. På måndag har vi första provet. Då lär jag väl få en fingervisning om jag befinner mig där jag bör vara.
På många sätt är det säkert ett kamikaze-projekt. Att försöka lära sig ett fullständigt omöjligt språk sedan man fyllt trettio är på sitt sätt vansinnigt. Det borde finnas vettigare projekt att dra igång, t.ex. köpa en båt eller börja samla fjärilar. Säkert. Men japanskan har blivit som ett gift för mig. Jag har någonstans fått för mig att jag ska kunna dechiffrera det här språket. Helt nytt är det ju inte heller. Jag har brottats med det några år. Det är på många sätt också en väldigt stimulerande process att försöka förstå, behärska och använda ett så pass väsenskilt språk som japanska. Att det sedan öppnar upp en mängd dörrar till forskning, vänskaper, insikter och nöjen är självklart det som i slutändan (förhoppningsvis) gör mödan värd.
Att japanska är svårt är de flesta överens om. En del vill till och med hävda att det är ett av världens svåraste språk. Ligger det någon sanning i det? Det är självklart omöjligt att avgöra. Det baseras snarare på att japanskan är ett av de språk som ligger längst ifrån svenskan och andra närbesläktade språk (t.ex. engelska och tyska). Det är på så sätt också väldigt svårt för japaner att lära sig engelska och därmed är det ytterst orättvist att göra sig rolig över japaners problem att prata engelska (jämfört med t.ex. svenskar).
Å andra sidan skulle troligen inte koreaner och kineser hålla med om att japanska är världens svåraste språk. Japanskans ursprung är inte fullt klarlagt, men faktum är att det uppvisar stora grammatiska likheter med koreanskan. En av mina lärare (som ursprungligen kommer från Sydkorea) hävdar att grammatiken till 90% är likartad. Kineser som lär sig japanska har också en stor fördel. Förvisso skiljer sig språken radikalt åt, men eftersom det inte fanns något japanskt skriftspråk i begynnelsen har kinesiska tecken och ord lånats in och transformerats så att det passar det japanska språket. Det innebär att många tecken förvisso har ett radikalt annorlunda uttal, men ser likadana ut (och normalt representerar något likartat) i såväl Japan som Kina.
Det finns dock flera andra dimensioner i japanskan utöver avståndet som gör det komplicerat att förstå och använda. För det första är det en väldigt stor skillnad mellan talad japanska och den genomsnittsjapanska som lärs ut läroböcker, men som egentligen ingen pratar. Språket är i högsta grad sociologiskt och utmärker sig genom tydliga dialektskillnader, könsskillnader och åldersskillnader. Män och kvinnor använder i stor utsträckning olika ord och grammatiska former. För det andra förväntas man prata på olika sätt beroende på situationen man befinner sig i och människorna man kommunicerar med. Det är stor skillnad på att prata med chefen, kompisen och eller en okänd tant. I princip används helt olika språk med olika pronomen, verb och särskilda "artighetssubstantiv" i alla dessa fall. Vikten av artighet, form och hierarki i det japanska samhället återspeglas i språket.
En tredje och sista svårighet som avskräcker många från att lära sig japanska är det komplexa skriftspråket. Som jag redan nämnt är skriftspråket inlånat från kinesiskan och därmed i mångt och mycket högst olämpligt för den japanska språkstrukturen. Långt tillbaka i historien fungerade kinesiskan i Japan som latinet i Europa och alla skriftliga dokument författades på kinesiska. Med tiden utvecklades så småningom en japansk litteratur författad på ett nykomponerat rent japanskt alfabet kallat hiragana. Det utvecklades av de första skönlitterära författarna (ett gäng hovdamer som för ca 1000 år sedan författade världens första moderna roman) genom att komponenter ur kinesiska tecken som representerade en viss japansk stavelse bröts ut och konsekvent används för denna stavelse. Sammanlagt finns i japanska 46 grundläggande stavelser och var och en av dessa representeras av ett hiragana-tecken.
Numera används hiragana främst som en grammatisk markör och för prepositioner. Det finns också ett spegel-alfabet till hiragana kallat katagana för samma teckenuppsättning. Detta används primärt för lånord i japanskan (t.ex. スウェーデン = Sueeden = Sverige). För att skriva substantiv, adjektiv och verb(stammen) används kinesiska tecken (kanji). Eftersom japanskan så att säga har blivit påtvingat kanji och egentligen inte är anpassad för dessa tecken, kan varje tecken (till skillnad från i kinesiskan) utläsas på ett flertal sätt beroende på sammanhang och kombination med andra tecken. Det räcker alltså inte att lära sig varje tecken som en glosa motsvarande ett visst ord, utan olika läsningar av tecknet samt olika teckenkombinationer måste memoreras för varje enskilt tecken. Om man betänker att det finns ca 2.000 officiella kanji (plus tusentals fler som används i fackspråk) och att ett tecken i regel kan läsas på åtminstone 2-3 olika sätt (ofta fler) så ger det sig själv att kombinationerna blir oändliga. På den positiva sidan medför ökad kanjikunskap bättre möjligheter att memorera nya ord (det är lättare att komma ihåg två sedan tidigare kända tecken än 5 stavelser som tillsammans inte liknar något ord du hört tidigare).
Att lära sig japanska är dock inte helt hopplöst. Uttalet är förhållandevis rakt och enkelt. Det finns 46 grundläggande stavelser (plus ytterligare 23 modifierade stavelser) och med dessa kan man bygga alla ord i det japanska språket. Japanskan är på så sätt både distinkt och konsekvent. Grammatiken är också förhållandevis enkel (även om den framstår som bakvänd i våra ögon). Det finns ingen plural eller bestämd form. Därmed finns det inte heller några artiklar eller deklinationer som ställer till det och försvårar inlärningen som i tyskan eller latinet.
Jag tillbringar just varje dag från måndag till fredag i skolbänken på Tokyo Gakugei University där jag går en intensivkurs i japanska. Från klockan 9 till 4 nöter vi in olika moment i språket på ett grannlaga japanskt vis. Det innebär att läraren (sensei) fungerar som en auktoritet och undervisningen består mestadels av envägskommunikation, vilket innebär att läraren förevisar/läser den korrekta formen och klassen upprepar (ofta unisont) exakta fraser från läroboken. Tanken är väl att språket ska nötas in i zenbuddhistisk anda genom att mästaren går före och eleven imiterar så gott hon kan. Först när man behärskar alla moment fullt ut, ges möjligheten att kreativt använda verktyget (i det här fallet språket).
Undervisningen skiljer sig mycket från den engelska- och tyskaundervisning jag stött på tidigare i olika sammanhang. Det gör att den muntliga dimensionen delvis släpar efter. Men eftersom vi är en ytterst liten klass (vi är bara fyra stycken: en tyska, en lettiska, en grek och jag) så får man ganska mycket uppmärksamhet och feedback i alla fall. Jag börjar kunna läsa en del enklare texter och förstå fragment från tv-sändningar, men har fortfarande svårt att följa en diskussion eller hänga med alla gånger när jag blir tilltalad. Jag har också en bit kvar innan jag kan läsa en japansk tidning (åtminstone utan att ständigt konsultera mitt elektroniska lexikon) eller redogöra för mina ståndpunkter angående den japanska utrikespolitiken . Gaman (tålamod) är nyckelordet. På måndag har vi första provet. Då lär jag väl få en fingervisning om jag befinner mig där jag bör vara.
torsdag 8 maj 2008
Bröllop på japanska
Det har precis varit golden week i Japan. Golden week återkommer vid ungefär samma tid varje år och innebär att en rad helgdagar infaller nära inpå varandra. På så sätt ges många japaner en sällsynt och välkommen möjlighet att få en längre sammanhållande ledighet. Det märks inte minst i resebyråernas kataloger där resor under denna vecka ofta är dubbelt så dyra som under resten av året. Golden week innebär också bröllopstider och föregående helg är troligen årets populäraste bröllopshelg i Japan (även om 8/8-08 troligen kommer locka än flera, lätt vidskepliga japaner till altaret).
Bröllop är i Japan, liksom i många andra länder, en viktig övergångsrit. Bröllopen tenderar dock komma senare nuförtiden. För inte så länge sedan stigmatiserades japanska kvinnor som hunnit fylla 24 och ännu var ogifta som ”christmas cakes” eftersom de var ungefär lika eftertraktade som överbliven julmat under mellandagarna. Numera gifter sig japanerna oftast betydligt senare än så. Främst hänger detta samman med att kvinnor idag har större möjligheter till arbete och utbildning och därför skjuter upp eller väljer bort äktenskapet som fortfarande tvingar in dem i en väldigt trång struktur där de förväntas välja bort yrke och karriär för att ta hand om hem och barn. Genomsnittsåldern är numera strax över 30 för män och strax under 30 för kvinnor.
Junko, Naohiro-kun, Eiko och jag
Junkos syster Eiko var en av många kvinnor som stod brud under förra helgen. Det var i sanning en upplevelse att få vara med om ett dylikt välregisserat, japanskt bröllop. Det var bokstavligen ett sagobröllop i Disneys anda (det ägde rum på ett gigantiskt hotell i anslutning till Tokyo Disney Resort). Alla praktikaliter under och runt omkring bröllopet organiserades av ett bröllopsföretag som stod för allt från musik, präst, mat, inbjudningar, fotografering och kläder (vit frack/bröllopsklänning, kimono och balklänning). Hela spektaklet filmades av ett professionellt kamerateam.
Framför prästen
Att gifta sig är som sagt viktigare i Japan än i vår del av världen och bröllop är big business. För bara några decennier sedan var det kutym med mottagning hos brudgummens föräldrar, men i takt med urbaniseringen och den ökade trångboddheten väljer alltfler att förlägga bröllopen till stora hotell eller andra anpassade utrymmen. Ett genomsnittsbröllop i Japan går loss på 2.800.000 yen (ca 165.000 kr) och väljer man ett komplett bröllopspaket (som var fallet i lördags) blir det troligen än dyrare.
Bröllopet i lördags var annars ett ganska typiskt japanskt bröllop. Både Eiko och Naohiro jobbar som "salarymen" i ett större personalförmedlingsföretag i centrala Tokyo. Trots att de bjudit ca 100 gäster var bara en handfull släktingar från varje sida inkluderade i denna skara. I övrigt handlade det om vänner från studenttiden och kolleger från firman. Det verkar till synes förväntas att man bjuder in viktiga personer från dessa båda världar för att vårda kontakterna inför framtiden. Utan sina "senpais" (äldre kolleger och studiekamrater) har man mycket svårt att ta sig fram i det japanska samhället och dess stora organisationer.
Tårtcermoni i kimono
Universiteten och företagen är väl antagligen också de två viktigaste platserna för att hitta en framtida partner. Eiko och Naohiro träffades, liksom många andra japanska par, på jobbet och tillhör därmed den numera överväldigande majoriteten som själva väljer sin partner. Men många (vissa källor menar uppemot hälften) av Japans äktenskap är arrangerade ("o-miai"), dvs. partnern har förmedlats via en "äktenskapsbyrå" eller nätverket runt om familjen. Bland dagens unga som gifter sig är det dock bara en liten minoritet som tagit/fått hjälp att hitta sin partner.
Själva bröllopet var en väloljad, genomorganiserad och ganska kort affär. Det inleddes med en kort kristen ceremoni i ett kapell i hotellets trädgård. Det är annars vanligast med en shintoistisk ceremoni (ca 70% av bröllopen), men många bröllopsföretag erbjuder en kristen dito för att ge bröllopet en västerländsk touch. Ceremonin ägde som sagt inte rum i någon riktig kyrka och prästen var nog snarare skådespelare än teologiskt utbildad präst. Hursomhelst ledde han ceremonin på utmärkt japanska och vi sjöng "Vilken vän vi har i Jesus" (på japanska). Sedan följde den klassiska frågestunden och ringpåsättning varefter ceremonin avslutades med ett ”you may now kiss the bride” på bred amerikanska. Själva festen började kort efter cermonin med anmälan och "betalning” (alla gäster lämnar pengar i ett kuvert som åtminstone ska täcka matkostnaderna). Väl till bords bjöds det på en fransk 7-rätters middag ackompanjerad av diverse underhållning, klädombyten och tal (förste talare ut var självklart chefen på företaget). Exakt kl. 17.30 tog Eikos svärfar till orda och tackade alla som tagit sig tid att komma. Sedan var det abrupt slut.
Avslutning i aftondräkt
Bröllopet följdes förvisso av en efterfest för vänner och kollegor, men familjerna drog sig tillbaka på varsitt håll och brudparet försvann iväg på sitt håll. Jag och Junko valde att följa med Junkos mamma och systerson till Tokyo Disneyland. Det var en upplevelse i sig och det finns säkert anledning att återkomma till det någon annan gång. Tokyo Disney Resort har mer än 25 miljoner besökare årligen (96 procent av dem kommer från Japan). Lördagen under Golden week är säkert en av året mest hektiska dagar. Jag behöver väl knappast tillägga att det var ganska trångt.
Bröllop är i Japan, liksom i många andra länder, en viktig övergångsrit. Bröllopen tenderar dock komma senare nuförtiden. För inte så länge sedan stigmatiserades japanska kvinnor som hunnit fylla 24 och ännu var ogifta som ”christmas cakes” eftersom de var ungefär lika eftertraktade som överbliven julmat under mellandagarna. Numera gifter sig japanerna oftast betydligt senare än så. Främst hänger detta samman med att kvinnor idag har större möjligheter till arbete och utbildning och därför skjuter upp eller väljer bort äktenskapet som fortfarande tvingar in dem i en väldigt trång struktur där de förväntas välja bort yrke och karriär för att ta hand om hem och barn. Genomsnittsåldern är numera strax över 30 för män och strax under 30 för kvinnor.
Junko, Naohiro-kun, Eiko och jag
Junkos syster Eiko var en av många kvinnor som stod brud under förra helgen. Det var i sanning en upplevelse att få vara med om ett dylikt välregisserat, japanskt bröllop. Det var bokstavligen ett sagobröllop i Disneys anda (det ägde rum på ett gigantiskt hotell i anslutning till Tokyo Disney Resort). Alla praktikaliter under och runt omkring bröllopet organiserades av ett bröllopsföretag som stod för allt från musik, präst, mat, inbjudningar, fotografering och kläder (vit frack/bröllopsklänning, kimono och balklänning). Hela spektaklet filmades av ett professionellt kamerateam.
Framför prästen
Att gifta sig är som sagt viktigare i Japan än i vår del av världen och bröllop är big business. För bara några decennier sedan var det kutym med mottagning hos brudgummens föräldrar, men i takt med urbaniseringen och den ökade trångboddheten väljer alltfler att förlägga bröllopen till stora hotell eller andra anpassade utrymmen. Ett genomsnittsbröllop i Japan går loss på 2.800.000 yen (ca 165.000 kr) och väljer man ett komplett bröllopspaket (som var fallet i lördags) blir det troligen än dyrare.
Bröllopet i lördags var annars ett ganska typiskt japanskt bröllop. Både Eiko och Naohiro jobbar som "salarymen" i ett större personalförmedlingsföretag i centrala Tokyo. Trots att de bjudit ca 100 gäster var bara en handfull släktingar från varje sida inkluderade i denna skara. I övrigt handlade det om vänner från studenttiden och kolleger från firman. Det verkar till synes förväntas att man bjuder in viktiga personer från dessa båda världar för att vårda kontakterna inför framtiden. Utan sina "senpais" (äldre kolleger och studiekamrater) har man mycket svårt att ta sig fram i det japanska samhället och dess stora organisationer.
Tårtcermoni i kimono
Universiteten och företagen är väl antagligen också de två viktigaste platserna för att hitta en framtida partner. Eiko och Naohiro träffades, liksom många andra japanska par, på jobbet och tillhör därmed den numera överväldigande majoriteten som själva väljer sin partner. Men många (vissa källor menar uppemot hälften) av Japans äktenskap är arrangerade ("o-miai"), dvs. partnern har förmedlats via en "äktenskapsbyrå" eller nätverket runt om familjen. Bland dagens unga som gifter sig är det dock bara en liten minoritet som tagit/fått hjälp att hitta sin partner.
Själva bröllopet var en väloljad, genomorganiserad och ganska kort affär. Det inleddes med en kort kristen ceremoni i ett kapell i hotellets trädgård. Det är annars vanligast med en shintoistisk ceremoni (ca 70% av bröllopen), men många bröllopsföretag erbjuder en kristen dito för att ge bröllopet en västerländsk touch. Ceremonin ägde som sagt inte rum i någon riktig kyrka och prästen var nog snarare skådespelare än teologiskt utbildad präst. Hursomhelst ledde han ceremonin på utmärkt japanska och vi sjöng "Vilken vän vi har i Jesus" (på japanska). Sedan följde den klassiska frågestunden och ringpåsättning varefter ceremonin avslutades med ett ”you may now kiss the bride” på bred amerikanska. Själva festen började kort efter cermonin med anmälan och "betalning” (alla gäster lämnar pengar i ett kuvert som åtminstone ska täcka matkostnaderna). Väl till bords bjöds det på en fransk 7-rätters middag ackompanjerad av diverse underhållning, klädombyten och tal (förste talare ut var självklart chefen på företaget). Exakt kl. 17.30 tog Eikos svärfar till orda och tackade alla som tagit sig tid att komma. Sedan var det abrupt slut.
Avslutning i aftondräkt
Bröllopet följdes förvisso av en efterfest för vänner och kollegor, men familjerna drog sig tillbaka på varsitt håll och brudparet försvann iväg på sitt håll. Jag och Junko valde att följa med Junkos mamma och systerson till Tokyo Disneyland. Det var en upplevelse i sig och det finns säkert anledning att återkomma till det någon annan gång. Tokyo Disney Resort har mer än 25 miljoner besökare årligen (96 procent av dem kommer från Japan). Lördagen under Golden week är säkert en av året mest hektiska dagar. Jag behöver väl knappast tillägga att det var ganska trångt.
måndag 28 april 2008
Bilder från fjärde våningen
Eftersom boende i Tokyo har uppmärksammats i svenska media under den gångna veckan, tänkte jag spinna vidare på samma tema. Det är väl knappast en överraskning att Tokyo är extremt trångbott. Storstadsområdet Tokyo sträcker sig över en yta som motsvarar ungefär tre fjärdedelar av Skåne och har en befolkning på över 33 miljoner människor. I min del av Tokyo (Setagaya) är befolkningstätheten 14.224 invånare/kvkm, vilket kan jämföras med Malmö där motsvarande siffra är 1.739 invånare/kvkm. Det säger säger sig själv att varje kvadratmeter är guld värd och kostar därefter.
Compact living: kök...
Jag och Junko bor i en lägenhet på 35 kvm med integrerat kök och vardagsrum samt separat sovrum. Boendet motsvarar ungefär storleken och standarden för ett normalt par i 30-årsåldern där båda arbetar. Lägenheten ligger förhållandevis centralt ca tio minuter med tåg till Shibuya och 15-20 minuter till Shinjuku, men den närmsta omgivningen är väldigt lugn och bebyggelsen låg.
...matplats...
Tokyo skiljer sig från den allmänna bilden av en världstad. I princip finns det inga större ansamligar skyskrapor som på Manhattan (undantaget Shinjuku) eller ståtliga boulevarder och rutnätskvarter som i Paris. Tokyo är i stället ett enormt stadslandskap med hundratals mindre städer och byar som växt samman till en megapolis. Vart och ett av dessa har i sin tur mindre lokala centran ofta koncentrade kring en station dit alla pendlare söker sig i morgonrusningen.
...och TV-hörna, allt i samma rum.
Det innebär att stora delar av Tokyo nästan har en bykaraktär. Det gäller också för mina kvarter. Bebyggelsen är förvisso väldigt tät, men låg (beroende på jordbävningsrisken) och det mesta i granskapet är förhållandevis småskaligt och runt stationen (ca 5 minuters promenad från lägenheten) finns det en bank, ett postkontor, några snabbköp, ett tjugotal små matställen och en rad småhandlare (bagare, fiskhandlare etc.). Allt övervakas försäkerhets skull av del lokala polisboxen (se tidigare inlägg). Följden blir att stadsdelarna i många fall blir viktigare än helheten och de som bor där är i många fall högst lokalpatriotiska. Liknande fenomen finns väl förvisso i de flesta storstäder i världen (t.ex. Kiez i Berlin), men stadsdelskulturen har en ganska svag ställning i Sverige utom möjligen runt Möllan i Malmö och på vissa delar av söder i Stockholm.
Utsikt över skyskraporna i Shinjuku från takterassen en trappa upp
Vårt huvudsakliga ”Kiez” är Shimokitazawa som ligger en kort promenad från lägenheten. Shimokitazawa är en av Tokyos populäraste stadsdelar bland yngre människor och studenter. Området är relativt slitet och bohemiskt för att vara i Tokyo (men kan knappast jämföras med en berlinsk motsvarighet som Kreuzberg). Det består av ett virrvarr av gränder och smala gator med oräkneliga billiga caféer, klädaffärer, restauranger, teatrar och uteställen. Mark är dock en knapp resurs i Tokyo och Tokyos stadsplanerare (ja, det verkar finnas ett par sådana) har inte gjort sig kända för nostalgi och respekt för traditioner. Det ryktas därför om att staddelen ska rivas och omprojekteras till förmån för nya exklusiva bostäder och en ny motorled. En motrörelse har initierats och diskussionen lär väl fortsätta ett tag till.
Compact living: kök...
Jag och Junko bor i en lägenhet på 35 kvm med integrerat kök och vardagsrum samt separat sovrum. Boendet motsvarar ungefär storleken och standarden för ett normalt par i 30-årsåldern där båda arbetar. Lägenheten ligger förhållandevis centralt ca tio minuter med tåg till Shibuya och 15-20 minuter till Shinjuku, men den närmsta omgivningen är väldigt lugn och bebyggelsen låg.
...matplats...
Tokyo skiljer sig från den allmänna bilden av en världstad. I princip finns det inga större ansamligar skyskrapor som på Manhattan (undantaget Shinjuku) eller ståtliga boulevarder och rutnätskvarter som i Paris. Tokyo är i stället ett enormt stadslandskap med hundratals mindre städer och byar som växt samman till en megapolis. Vart och ett av dessa har i sin tur mindre lokala centran ofta koncentrade kring en station dit alla pendlare söker sig i morgonrusningen.
...och TV-hörna, allt i samma rum.
Det innebär att stora delar av Tokyo nästan har en bykaraktär. Det gäller också för mina kvarter. Bebyggelsen är förvisso väldigt tät, men låg (beroende på jordbävningsrisken) och det mesta i granskapet är förhållandevis småskaligt och runt stationen (ca 5 minuters promenad från lägenheten) finns det en bank, ett postkontor, några snabbköp, ett tjugotal små matställen och en rad småhandlare (bagare, fiskhandlare etc.). Allt övervakas försäkerhets skull av del lokala polisboxen (se tidigare inlägg). Följden blir att stadsdelarna i många fall blir viktigare än helheten och de som bor där är i många fall högst lokalpatriotiska. Liknande fenomen finns väl förvisso i de flesta storstäder i världen (t.ex. Kiez i Berlin), men stadsdelskulturen har en ganska svag ställning i Sverige utom möjligen runt Möllan i Malmö och på vissa delar av söder i Stockholm.
Utsikt över skyskraporna i Shinjuku från takterassen en trappa upp
Vårt huvudsakliga ”Kiez” är Shimokitazawa som ligger en kort promenad från lägenheten. Shimokitazawa är en av Tokyos populäraste stadsdelar bland yngre människor och studenter. Området är relativt slitet och bohemiskt för att vara i Tokyo (men kan knappast jämföras med en berlinsk motsvarighet som Kreuzberg). Det består av ett virrvarr av gränder och smala gator med oräkneliga billiga caféer, klädaffärer, restauranger, teatrar och uteställen. Mark är dock en knapp resurs i Tokyo och Tokyos stadsplanerare (ja, det verkar finnas ett par sådana) har inte gjort sig kända för nostalgi och respekt för traditioner. Det ryktas därför om att staddelen ska rivas och omprojekteras till förmån för nya exklusiva bostäder och en ny motorled. En motrörelse har initierats och diskussionen lär väl fortsätta ett tag till.
måndag 21 april 2008
IKEA i Yokohama
Det tog två och en halv vecka. Sedan var det första IKEA-besöket ett faktum. Besöket handlade dock inte så mycket om hemlängtan eller sug efter svenska produkter utan snarare om ett skriande behov av billiga möbler i en tom lägenhet. För en dryg vecka sedan flyttade vi till egen lägenhet i stadsdelen Matsubara i Setagaya i västra Tokyo (ca 10 minuter med tåg från Shibuya). När man flyttar till en lägenhet i Japan ingår i princip ingenting. Kylskåp och vitvaror måste införskaffas på egen hand liksom självklart alla möbler. I vårt fall har vi lyckats få tag på det mesta genom vänner och bekanta som köpt nytt (omloppshastigheten på bilar, elektronik och hemutrustning indikerar inte direkt någon ekonomisk kris i Japan). Resten har vi införskaffat på Muji och IKEA.
Det är alltid en smått bisarr upplevelse att handla på IKEA-varuhus på olika håll i världen. Varje nytt besök är en déjà vu-upplevelse där man följer samma utstakade stig genom kök, badrum, sovrum och vardagsrum (med de obligatoriska bokklubbsböckerna på svenska) för att slutligen landa med en tallrik köttbullar och lingonsylt i restaurangen. Jag och Junko har gjort samma vandring i både Berlin och Stockholm och minnena tenderar att flyta samman från de olika varuhusen. Många möbler som passerat revy på båda orterna finns kvar i sortimentet och säljs även i Japan. Något märkligt kan tyckas eftersom japanska bostäder i allmänhet och lägenheter i Tokyo i synnerhet är väldigt små och kräver smarta, kompakta lösningar för att fungera. Lädersoffan Kramfors och skrivbordet Gideå göre sig icke besvär.
IKEA har inte funnits särskilt länge i Japan. 2006 öppnade de två första varuhusen i Tokyo-området (Funabashi och Yokohama) för att följas av ännu ett i Kansai-området (Kobe) i år. I realiteten handlar det om ett andra försök. Det första försöket som gjordes i mitten på 1980-talet misslyckades kapitalt och IKEA drog sig tillbaka efter bara något år. Nu säger sig IKEA ha lärt sig av misstagen och det verkar gå relativt bra. Men japanska kunder är extremt kräsna och idén om att själva transportera hem och montera ihop sina möbler känns väldigt främmande i ett land där kunden är kung och konkurrensen är mördande.
Till sist en anekdot från söndagens Daily Yomiuri (som är en av Japans största landsomfattande tidningar). I Maebashi strax norr om Tokyo förstörde en marodör sammanlagt 65 tulpaner i en offentlig rabatt någon gång under natten till söndagen. Tidigare i april har tulpaner på annat håll i staden klippts av eller på annat sätt skadats. Polisen ser ett samband mellan händelserna och sätter in alla tänkbara insatser för att gripa den skyldige. Jag har svårt att tänka mig att något liknande ens hade kunnat bli en notis i Norra Skåne.
Det är alltid en smått bisarr upplevelse att handla på IKEA-varuhus på olika håll i världen. Varje nytt besök är en déjà vu-upplevelse där man följer samma utstakade stig genom kök, badrum, sovrum och vardagsrum (med de obligatoriska bokklubbsböckerna på svenska) för att slutligen landa med en tallrik köttbullar och lingonsylt i restaurangen. Jag och Junko har gjort samma vandring i både Berlin och Stockholm och minnena tenderar att flyta samman från de olika varuhusen. Många möbler som passerat revy på båda orterna finns kvar i sortimentet och säljs även i Japan. Något märkligt kan tyckas eftersom japanska bostäder i allmänhet och lägenheter i Tokyo i synnerhet är väldigt små och kräver smarta, kompakta lösningar för att fungera. Lädersoffan Kramfors och skrivbordet Gideå göre sig icke besvär.
IKEA har inte funnits särskilt länge i Japan. 2006 öppnade de två första varuhusen i Tokyo-området (Funabashi och Yokohama) för att följas av ännu ett i Kansai-området (Kobe) i år. I realiteten handlar det om ett andra försök. Det första försöket som gjordes i mitten på 1980-talet misslyckades kapitalt och IKEA drog sig tillbaka efter bara något år. Nu säger sig IKEA ha lärt sig av misstagen och det verkar gå relativt bra. Men japanska kunder är extremt kräsna och idén om att själva transportera hem och montera ihop sina möbler känns väldigt främmande i ett land där kunden är kung och konkurrensen är mördande.
Till sist en anekdot från söndagens Daily Yomiuri (som är en av Japans största landsomfattande tidningar). I Maebashi strax norr om Tokyo förstörde en marodör sammanlagt 65 tulpaner i en offentlig rabatt någon gång under natten till söndagen. Tidigare i april har tulpaner på annat håll i staden klippts av eller på annat sätt skadats. Polisen ser ett samband mellan händelserna och sätter in alla tänkbara insatser för att gripa den skyldige. Jag har svårt att tänka mig att något liknande ens hade kunnat bli en notis i Norra Skåne.
lördag 12 april 2008
Början på ett nytt år
Japan har formellt anammat den västerländska tideräkningen. Åtminstone vad det gäller årscykeln. Årtal räknas fortfarande i många sammanhang i antal år sedan den senaste kejsaren tillträdde (i år Heisei 20). Formellt börjar alltså ett år i Japan den 1 januari, men i praktiken börjar det nya året i många sammanhang i samband med körsbärsblomningen i början av april. Företagen påbörjar ett nytt verksamhetsår och öppnar upp portarna för en ny generation lojala heltidsanställda ”salarymen”. I början av april varje år genomför japanska företag och statliga institutioner en massintagning av nyutexaminerade studenter som påbörjar sin anställning under högtidliga former.
Lika fort som blomningen börjar...
I media och populär debatt (åtminstone utanför Japan) får man ofta intrycket av att det japanska anställningssystemet med livstidsanställning, ömsesidig lojalitet och den omtalade formen av kollektiv rekrytering är på väg att dö ut. Den långa ekonomiska krisen under 90-talet och ständiga kommentarer om systemets otidsenlighet i globaliseringens tidevarv ligger till grund för denna diskurs. Likväl rapporterade japanska tidningar i förra veckan att 850.000 unga japaner välkomnades som nyanställda till företag, myndigheter och arbetsorganisationer över hela Japan under den första veckan i april.
En av dessa många nyanställda är min sambo Junko som påbörjade en fast anställning på Comme des Garçons i veckan som gick. Junko är en relativt ovanlig representant för denna grupp eftersom hon varken är nyutexaminerad eller särskilt ung utan redan hunnit jobba en del både på Comme des Garçons och på annat håll. Det är högst ovanligt med ”quereinsteiger” i Japan (dvs. att personer hoppar mellan olika heltidsanställningar eller att man blir heltidsanställd efter att ha varit tillfälligt eller deltidsanställd). De allra flesta nyanställda (dvs. de som får fasta heltidsanställningar i resursstarka arbetsorganisationer) är under 25 år och kommer direkt från en utbildning. Junko märkte direkt av att hon inte är ”freshman” per definition (eftersom hon först började jobba som deltidsanställd). När hon dök upp på den officiella "upptagningscermonin” blev hon vänligt men bestämt avvisad eftersom hon inte är helt ny i firman. Nåja, hon fick i alla fall vara med på festen efteråt.
...lika fort är den också förbi
Även skolor och universitet påbörjade en ny termin i förra veckan. Terminen börjar alltså inte som i Sverige i augusti, utan istället i april när våren kommer. Detta märktes väldigt tydligt på
Chuo-universitetet som var fyllt av nyantagna studenter, i många fall med en överbeskyddande mamma i släptåg. På universitetscampuset konkurrerade en stor mängd ”studentklubbar” om de nya studenternas medlemskap genom att erbjuda vitt skilda aktiviter som sträckte sig från lacrosse till tradjazz. Klubbarnas närvaro är signifikant för det japanska studentlivet som handlar mer om sociala kontakter och bonding, än intellektuell verksamhet och bildning. Studenttiden är en kort och intensiv övergångsfas från den kravfyllda grundskolan till det hårda arbetslivet som liksom körsbärsblomningen betraktas med en smula vemod i Japan för sin påminnelse om livets och i synnerhet ungdomens förgänglighet.
Lika fort som blomningen börjar...I media och populär debatt (åtminstone utanför Japan) får man ofta intrycket av att det japanska anställningssystemet med livstidsanställning, ömsesidig lojalitet och den omtalade formen av kollektiv rekrytering är på väg att dö ut. Den långa ekonomiska krisen under 90-talet och ständiga kommentarer om systemets otidsenlighet i globaliseringens tidevarv ligger till grund för denna diskurs. Likväl rapporterade japanska tidningar i förra veckan att 850.000 unga japaner välkomnades som nyanställda till företag, myndigheter och arbetsorganisationer över hela Japan under den första veckan i april.
En av dessa många nyanställda är min sambo Junko som påbörjade en fast anställning på Comme des Garçons i veckan som gick. Junko är en relativt ovanlig representant för denna grupp eftersom hon varken är nyutexaminerad eller särskilt ung utan redan hunnit jobba en del både på Comme des Garçons och på annat håll. Det är högst ovanligt med ”quereinsteiger” i Japan (dvs. att personer hoppar mellan olika heltidsanställningar eller att man blir heltidsanställd efter att ha varit tillfälligt eller deltidsanställd). De allra flesta nyanställda (dvs. de som får fasta heltidsanställningar i resursstarka arbetsorganisationer) är under 25 år och kommer direkt från en utbildning. Junko märkte direkt av att hon inte är ”freshman” per definition (eftersom hon först började jobba som deltidsanställd). När hon dök upp på den officiella "upptagningscermonin” blev hon vänligt men bestämt avvisad eftersom hon inte är helt ny i firman. Nåja, hon fick i alla fall vara med på festen efteråt.
...lika fort är den också förbiÄven skolor och universitet påbörjade en ny termin i förra veckan. Terminen börjar alltså inte som i Sverige i augusti, utan istället i april när våren kommer. Detta märktes väldigt tydligt på
Chuo-universitetet som var fyllt av nyantagna studenter, i många fall med en överbeskyddande mamma i släptåg. På universitetscampuset konkurrerade en stor mängd ”studentklubbar” om de nya studenternas medlemskap genom att erbjuda vitt skilda aktiviter som sträckte sig från lacrosse till tradjazz. Klubbarnas närvaro är signifikant för det japanska studentlivet som handlar mer om sociala kontakter och bonding, än intellektuell verksamhet och bildning. Studenttiden är en kort och intensiv övergångsfas från den kravfyllda grundskolan till det hårda arbetslivet som liksom körsbärsblomningen betraktas med en smula vemod i Japan för sin påminnelse om livets och i synnerhet ungdomens förgänglighet.
torsdag 3 april 2008
På drift
Resan har börjat. Igår kom jag fram till Tokyo. Det är lätt att sugas in i och av staden när man flyter runt de första dagarna med jetlag i kroppen. Ömsom låter jag mig storögt imponeras av att förtätad urbanitet de facto kan fungera och faktiskt ha ett visst estetiskt värde. Ömsom irriteras jag av det "urban sprawl” som utgör stadslandskapet Tokyo med ett konstant flöde av (o)ljud, bilder, tecken, människoströmmar och blinkande ljus.
En annan häftig (sub)urban upplevelse var den första resan till Chuo-universitetet som jag gjorde idag. Universitetet ligger i Tokyos utkanter och nås med monorail, dvs ett tåg som går på en skena istället för två. Stationerna liksom själva järnvägen ligger högt över marknivån och man bokstavligen svävar fram över den täta förortsbebyggelsen tills man kommer fram till universitetet som utgörs av ett stort sammanhållet campusområde utformat ungefär som en modern kunskapsfabrik i Stockholms universitets anda. Det lär nog bli att antal resor till hit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)