En politisk tyfon drar över Japan

Under gårdagen var det parlamentsval till första kammaren i Japan. Symboliskt nog drog en tyfon in över centrala Tokyo samtidigt som jag följde med Junko till vallokalen för att rösta. Ovädret lyckades inte skrämma bort väljarna, utan valdeltagandet (runt 70%) var det högsta på två decennier. I enlighet med alla prognoser tog oppositionspartiet DPJ hem en jordskredsseger och spolade bort det statsbärande partiet LDP från regeringsmakten efter mer än 50 års kontinuerligt styre (så när som på ett kort avbrott under 1993). Maktskiftet i sig var inte särskilt överraskande. Mer intressant är egentligen det faktum att LDP lyckats klamra sig fast vid makten under så lång tid.

Intresset för politik är i regel ganska ljummet i Japan. Det demokratiska systemet är inte framsprunget ur gräsrotsrörelser och maktkamp som i de flesta andra länder, utan implementerades av den amerikanska ockupationsmakten efter andra världskriget. Många menar därför att en demokratisk kultur aldrig riktigt fått fäste i Japan. Bland de flesta unga människor jag möter är misstron mot politiker ganska utbredd och en viss uppgivenhet över statens förmåga utgör en del av livshållningen. På senare tid har också förtroendet för arbetsgivarna och förväntningarna på ett stabilt och tryggt arbetsliv förbytts mot pessimism och osäkerhet. Resultatet har blivit att de flesta japaner främst förlitar sig på sig själva och möjligen den närmsta familjen. Eftersom man inte tror att politik är ett särskilt verkningsfullt instrument för att påverka ens livssituation är och förblir det politiska livet en ganska oviktig sfär för de flesta japaner.

En holländsk journalist, Karel van Wolferen, skrev för tjugo år sedan en mycket uppmärksammad bok (The Enigma of Japanese Power) om Japans maktstrukturer och det demokratiska underskottet. Boken riktade sig till förvirrade utländska toppolitiker och företagsledare som förgäves försökte förstå hur den framväxande ekonomiska supermakten fungerar och var besluten tas. Huvudtesen i boken är att makten i det japanska samhället inte ligger hos de folkvalda utan är utspridd i ett vagt korporativt nätverk bestående av byråkrati, storföretag, politiska organisationer och, till viss del även, brottssyndikat. Folkvalda politiker och ministrar är främst marionetter i händerna på denna maktstruktur.



Det japanska kommunistpartiet valtalar i Shibuya

Valets vinnare DPJ har gått till val på att ta tillbaka makten från just denna nebulösa maktapparat. Man lovar att ta strid mot politisk nepotism, den dominanta byråkratin samt bygga ut välfärd och social trygghet. Det ständigt återkommande nyckelordet hos segrarna igår kväll var kokumin, medborgarna. Makten och inflytandet ska tillbaka till medborgarna, till vanliga japaner. Men tuffa tider och höga förväntningar kommer att möta den nya regeringen och frågan är om de verkligen kan uppfylla alla dessa löften. Och om de inte skulle lyckas, kommer väljarna i så fall återvända till LDP igen?

Nästa fråga är hur pass revolutionär den här förändringen verkligen är. Japanska tidningar skriver idag visserligen om valet som en historisk vändpunkt för Japan, men om man gräver lite under ytan är det inte mycket som är nytt. DPJ bildades så sent som 1998 och många av medlemmarna kom från LDP. Även den blivande premiärministern Yukio Hatoyama började sin politiska karriär i LDP och är liksom de senaste årens premiärministrar barn eller barnbarn till en före detta premiärminister. Han är därmed precis som många andra politiker från DPJ djupt insyltad i Japans politiska aristokrati. Ideologiskt står inte heller partierna så särdeles långt ifrån varandra. Båda partierna är att betrakta som borgerliga partier där LDP har slagsida åt det konservativa hållet medan DPJ rör sig mer i en socialliberal riktning.

Radikala förändringar ser med andra ord annorlunda ut. Valresultatet är väl snarast att betrakta som en massiv missnöjesyttring mot den rådande politiska ordningen och hur de senaste årens samhällsproblem har bemötts av sittande regeringar. Det man kan hoppas på är väl att väljarnas missnöje når ut till andra sfärer i samhället. För att en verklig förändring skall äga rum krävs det att även Japans byråkrater och företagsledare tar budskapet till sig och långsamt försöker hjälpa till att hitta nya vägar att komma till rätta med de rådande ekonomiska och social problemen i landet.

Comme des Garçons + Tretorn = Sant

Det börjar bli sommar på allvar i Tokyo. I dag var det en bit över 30 grader och alldeles för varmt för utomhusaktiveter. En perfekt eftermiddag för bio och varuhus tänkte vi och åkte till Shibuya för att se förra årets tyska storfilm om Baader Meinhof-ligans härjningar i 70-talets Västtyskland. Därefter fortsatte eftermiddagen inomhus i luftkonditionerade caféer och varuhus (utan brandbomber).

Efter ett tag landade vi på varuhuset Parco och deras avdelning med kläder från Comme des Garçons. Döm om min förvåning när jag fick se det senaste samarbetet. Tidigare har ju Comme des Garçons bl.a. samarbetat med H&M och nu verkar företaget fattat tycke för Sverige. Senast ut är en stor skräll, nämligen en skokollektion tillsammans med Tretorn. Inte ens Junko som faktiskt jobbar på Comme des Garçons hade hört talas om det här.



I min värld har Tretorn mest handlat om tennisbollar och ganska osexiga sportskor, men nu säljs de alltså till överpriser på varuhus runt om i Japan. En stark comeback för det gamla Helsingsborgsföretaget. Den här sommaren bärs Tretorn av Tokyos alla hippaste killar och tjejer. Frågan är bara vad som blir nästa deal. Comme des Garçons och Stenströms?

Krispolitik på japanska

Häromdagen damp det ned ett litet brev i min brevlåda som bekräftade att jag fått 12.000 yen (ca 1.000 kr) från den japanska staten. Som om två års stipendium inte skulle vara gott nog. Den här gången handlade det om en ren gåva som dryga hundra miljoner andra människor i Japan fått ta del av under de senaste veckorna. Enda prestationen som krävdes var att fylla i en kort blankett med personuppgifter och kontonummer.

Japan tillhör de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen under det senaste året. Även om den amerikanska ekonomin säkert i större utsträckning gjort sig förtjänt av sin situation är Japan den ekonomi som backar mest för tillfället. Men nu är ju de flesta stora industriföretag i Japan relativt exportberoende och japanska hushåll har en tendens att spela säkert när tiderna blir dåliga. Alltså håller japanerna hårt i plånboken även om det finns mycket ackumulerat sparkapital gömt i både madrasser och diverse sparformer med obefintlig ränta.

Så vad göra, tänkte den japanska regeringen. De mest omfattande förslagen har gått ut på att försöka hålla uppe efterfrågan på olika sätt. Inget fel i det, tvärtom. Men det huvudförslag som följde måste med bästa vilja beskrivas som en fullständigt tanklös politik. Istället för att differentiera åtgärderna, bestämde man sig för att helt enkelt betala ut ett engångsbelopp till alla personer boende i Japan med förhoppningen att dessa pengar skulle bidra till att elda på konsumtionen. Frågan är bara vad man ska med politiker till när en robot lika gärna hade kunnat komma med ett sådant förslag. Dessutom lär en stor del av pengarna försvinna in i madrasser och på sparkonton och inte sättas i omlopp på marknaden som var det tänkt från början. Ett enormt slöseri med skattepengar i tider då hundratusentals japaner sitter på snabbtåget rakt mot fattigdomen efter att ha förlorat sina jobb.

Inte konstigt då att förtroendesiffrorna för premiärminister Aso har rasat till under 20%. Han, liksom sina företrädare, verkar bara bli en parentes i den japanska politiska historien. Problemet är bara att alternativen är få både inom det statsbärande partiet LDP och bland övriga partier. Japanska politiker, i motsats till många av Japans företagsledare, har knappast gjort sig kända som djärva visionärer eller briljanta tänkare. Japanska politik handlar i mångt och mycket om nepotism, pork barrel och manschauvinism. Premiärminister Taro Asos främsta merit verkar vara att hans morfar var en av Japans mest kända premiärministrar genom tiderna.

Hursomhelst tänker jag i alla fall dra mitt strå till stacken och använda pengarna för att gå på musikfestival i början av augusti. Då går årets Summer Sonic av stapeln med en rad gamla hjältar (Sonic Youth, Aphex Twin, Mercury Rev, Mogwai) och flera trevliga nya bekantskaper (Delphic, Grizzly Bear, the Big Pink). Enligt vad jag har hört ska det vara nära till stan, asfalterat, sol, hav, rent och snyggt. En festival helt i min smak.

Barn och barnomsorg i Japan

Idag har det varit full fart i vår lägenhet. För första gången på länge hade vi barn på besök. Det är annars något som inte hör till vardagen för oss i Japan. Vilket i sig är lite märkligt eftersom vi passerat 30 med råge. Men det är väldigt ovanligt med barn i vår bekantskapskrets i Japan. Bara två av våra vänner skaffat barn trots att de alla, liksom vi, är runt eller en bit över 30.

Att skjuta upp eller välja bort barnafödandet är ett fenomen som inte bara existerar i vår bekantskapskrets. Det har på senare år blivit det mest kommenterade och omdebatterade problemet i modern politik i Japan. Varannan vecka kommer nya rapporter om den låga fertiliteten och den ständigt åldrande befolkningen. Analyserna och förslagen är många, men de flesta verkar vara överens om att något måste göras. Som utlänning utan full insyn i debatten är det lätt att köpa slentriananalysen och förklara de låga födelsetalen med att Japan är ett barnovänligt samhälle så länge kvinnan inte anpassar sig till normen och stannar hemma med barnen. Så har jag i alla förstått situationen fram till nu. Att det finns vissa undantag kände jag förvisso till. T.ex. jobbade Junkos mamma (och pappa) heltid under hela hennes uppväxt. Men jag har ändå tenderat att lägga skulden på samhället/politiken.



Ichiko säger "moshi moshi"

Men så idag fick vi alltså besök av ett annat undantag, nämligen Junkos kompis Makiko och hennes dotter Ichiko (1 år och fyra månader). Makiko är liksom sin man Yokono konstnärer och arbetar hemma. Makiko designar smycken och Yokono är på väg att etablera sig som bildhuggare och har redan ett par internationella utställningar i ryggen. Ett typiskt modernt par utan utrymme för barn skulle man kunna tänka sig. Men de har valt att bryta trenden.

När jag pratar med Makiko tvingas jag revidera min bild av Japan som ett land med obefintlig barnomsorg, kvinnor som offrar karriären för att skaffa barn och ett ständigt beroende av närboende släktingar/höga löner för att kunna kombinera arbete och familj. Faktum är att Makiko var igång och jobbade heltid med sin smyckesdesign igen redan ett år efter att Ichiko fötts. Ichiko tillbringar numera hela dagarna på daghem med en stor grupp andra ettåringar och har redan utvecklats till ett litet charmtroll med stor social kompetens. Att ha barnen på dagis heltid i Japan, det måste kosta skjortan blir min spontana tanke. Men det visar sig att det inte alls behöver vara så.



Ständigt i rörelse

Det finns huvudsakligen två typer av daghem i Japan. Å ena sidan finns det hoikuen som oftast drivs i statlig regi och främst är inriktade på lek och social utveckling och å andra sidan finns youichien som oftast är privata och fokuserar mer på undervisning och lärande från tidig ålder. Youichien är i regel ganska dyra och fungerar som en form plantskolor för barn som vill ta sig in på de bästa skolorna och universiteten. Hoikuen har inte samma status men håller såvitt jag kan har kunnat se hög kvalitet (Junkos mamma är föreståndare för ett sådant daghem i Toyama) och de är dessutom förhållandevis billiga. Avgiften är relaterad till ens inkomst och månadsavgiften kan vara så låg som 10.000 yen (800 kr) för barnomsorg på heltid (sträcker sig från ca åtta på morgonen till sju på kvällen). Det finns t.o.m. möjlighet att ha barn där på lördagar för hårt arbetande japaner.

Varför skaffar då inte unga japaner och japanskor barn när situationen verkar vara så pass gynnsam? Det finns olika anledningar till det. För det första är det ett beslut som i många fall är förknippat med höga kostnader, åtminstone om man låter sig dras med i statusstressen. Det kostar mycket pengar att studera på privata universitet i Japan och det är föräldrarna som måste betala. I ett land där universitetets namn och status avgör hela en framtid investerar föräldrarna dessutom stora summor i antagningsförberedande kvällsskolor, privata grundskolor och välrenommerade youchien för att barnen ska stå väl rustade när det är dags att välja framtid. Detta gör att dagens unga medelklass som delvis befinner sig i en mer osäker situation än föräldrarna en generation tillbaka drar sig för att skaffa barn eftersom de inte är säkra på att de kan erbjuda sina barn det som krävs för att nå hela vägen fram till ett bra universitet och därmed bygga sig en stabil framtid.

En andra anledning till att många kvinnor väljer bort barn är att det helt enkelt ofta innebär att karriären är över. Även om det finns billig barnomsorg tillgänglig numera och även om mammaledigheten inskränks till till ett par månader så tillåts mammorna i regel inte återvända till sina tidigare heltidsjobb. Heltidsjobb i Japan gör själ för namnet och innebär ett totalt engagemang och arbete långt ut på kvällarna. Detta är något som de flesta mammor (med eller utan barnomsorg) har svårt att leva upp till. Om man inte är självständig eller har extremt progressiva arbetsgivare innebär barnens ankomst att kvinnorna förpassas till underkvalificerade och underbetalda deltidsjobb (som förvisso kan omfatta dryga 40 timmar i veckan) och därför väntar man så länge det bara går eller låter helt enkelt bli att skaffa några barn.



Makiko, Ichiko och jag

Hursomhelst verkar det inte helt rättvist att lägga skulden (åtminstone inte helt) på staten för de låga födelsetalen. Trots låga skatter finns det en omfattande, subventionerad barnomsorg tillgänglig. För statsanställda är det dessutom möjligt att vara mammaledig med merparten av lönen i upp till ett år. Problemet ligger snarare i den privata sektorn där arbetsgivarna är väldigt restriktiva med erbjuda vettiga föräldraförsäkringar och heltidanställningar (dvs. reguljära jobb) med mammavänliga arbetsvillkor. Resultatet blir att en gigantiskt resurs går förlorad (numera utbildar sig lika många kvinnor som män på Japans universitet) och att många kvinnor som säkert vill ha barn drar sig för det. Med manligt dominerade fackföreningar och en allmänt utbredd konservativ kvinnosyn lär det dröja innan problemet får en lösning. Men likväl är det glädjande att se att det ändå finns utrymmen för alternativa livsvägar och par som faktiskt bryter normen.

Nya grannar

Kl. 19.28 Det ringer på dörren. Två unga kvinnor står och bugar. ”Ursäkta att vi har stört er igår och idag. Vi har just flyttat in i lägenheten bredvid. Tag emot denna gåva som ett tecken på vår framtida grannsämja”. ”Tack, ursäkta, det hade ni inte behövt” är det enda jag får ur mig. ”Vi hörs” säger jag. Och stänger dörren innan jag hunnit presentera mig med namn. Jag vet inte säkert, men jag får för mig att de står kvar en stund efter att jag stängt dörren.

Rapport från två indokinesiska städer

Trots att jag tillbringat en hel del tid i Japan både nu och tidigare har jag faktiskt aldrig besökt något annat asiatiskt land. Förvisso är också frågan hur asiatiskt Japan de facto är. Japan är ett isolerat örike och har präglats av detta faktum genom hela sin historia. Geografiskt tillhör det definitivt den asiatiska intressesfären och därför är det inte helt felaktigt att kalla det asiatiskt. Kulturellt har det också delvis fått sin prägel från den asiatiska kontinenten, i synnerhet från den stora grannen i väster, Mittens rike. Den moderna historien och den industriella utvecklingen har vissa paralleller med asiatiska NIC-länder som Korea och Taiwan. Men i övrigt har det moderna Japan mer gemensamt med många europeiska länder än med Asien i stort. Med länderna i Sydostasien och Sydasien har Japan ganska lite gemensamt. Ändå tycker jag mig ständigt se en tendens på hemmaplan att Japan buntas ihop med allt från Kina till Thailand och Indonesien.

Hursomhelst har jag nu äntligen fått chansen att besöka en annan del av Asien. Junko fick en veckas välförtjänt semester och vi beslöt att ta en sväng till Sydostasien. Först bar det av till Siem Reap i Kambodja där vi tillbringade fyra dagar sedan åkte vi vidare till Saigon i Vietnam där vi tillbringade de sista två dagarna. Intensivsemester på traditionellt japanskt vis alltså. I både Vietnam och Kambodja verkade den överväldigande majoriteten av turisterna komma från Kina, Sydkorea och Japan. På sina håll fick man nästan uppfattningen att japanska pratas lika frekvent som engelska. Det är väl kanske lite överdrivet, men faktum är att ett stort antal guider var helt flytande på japanska och många andra människor vi träffade på marknader, restauranger och andra serviceinrättningar pratade japanska med oss.





Angkor Vat, Angkor Thom och Ta Prohm

Kambodja var trots höga förväntningar en positiv överraskning. Med en blodig nutidshistoria och det kanske mest bisarra samhällssystem världen skådat under de senaste hundra åren (och då är ändå konkurrensen förhållandevis hård) delar den kambodjanska befolkningen ett trauma som inte på långt när är bearbetat fullt ut. Det är ett mycket fattigt land som fortfarande präglas av sitt blodiga förgångna. Minor i djungeln, stympade människor och minnesmärken som påminner om de dödens fält som de röda khmererna lämnade efter sig möter en var man än rör sig i Kambodja.



Khmer food

Ändock håller området runtomkring Siem Reap och Angkor Vat på att utvecklas till ett av de stora turistmålen i världen. Med all rätt. Tempelområdet är storslaget, kulturen fascinerande, maten överraskande god och omgivningarna vackra. Angkor Vat och de andra omgivande templen var en del av ett för den tiden gigantiskt urbant centrum i det Khmer-rike som dominerade Sydostasien under ett antal århundraden för snart tusen år sedan. Runt en miljon människor tros ha bott här och templen vittnar om en storslagen kultur. Efter att imperiet fallit och khmererna förpassats till en mer blygsam position i världen, avfolkades området och templen lämnades åt sitt öde under hundratals år. Djungeln bredde ut sig och de gigantiska byggnadsverken växte igen och slukades av naturen. Inte förrän under mitten 1800-talet då ett grupp franska vetenskapsmän på jakt efter växter återupptäckte de storslagna byggnaderna fick omvärlden klart för sig vilken storslagen kultur som en gång blomstrat i norra Kambodja. Idag har de flesta tempel restaurerats och frigjorts från djungelns våld, men det kanske mest spektakulära templet Ta Prohm är fortfarande lämnat i det skick det befann sig i när det upptäcktes.




Phnom Kulen

Siem Rieap är en av Kambodjas största städer och det mesta kretsar kring tempelturismen. Staden i sig har lyckats behålla en viss charm trots att det byggs nya flådiga hotell överallt. Efter att vi gjort en rejäl tempelbesiktning gav vi oss iväg upp på de djungelklädda höjderna nordost om staden till Phnom Kulen som innehåller en buddistisk helgedom och ett storslaget vattenfall. Phnom Kulen är en aning ”off-the-beaten-track” som Lonely Planet brukar skriva. Det tar sin tid och kostar en slant att ta sig dit. Sista timmen färdas man en gropig grusväg som frestar njurarna. Men i slutändan är det ändå värt all möda. Både templet och omgivningarna har nästan en magisk prägel och det är nog bara en tidfråga innan det blir en av de allra populäraste begivenheterna för alla tempelturister i Angkor Vat.

Efter några dagars lugn i Kambodja förbyttes stämningen fullständigt när vi kom till Ho Chi Minh-staden (tidigare Saigon). Staden har runt 7 miljoner invånare och ingen som helst fungerande kollektivtrafik. I princip alla kör motorcykel. Från flygplatsen och in till de centrala delarna går det ett ständigt flöde av tvåhjulingar som förpestar luften och öronen. De centrala delarna är ständigt igenkorkade och varje gång man måste korsa en stor gata gäller det att ha hundra procent fokus.



I Ho Ho Ho Chi Minh-staden (aka Saigon)

Saigon är extremt dynamisk och staden är på fötter och hjul dygnet runt. Vietnam har liksom Kambodja genomgått enorma förändringar under senare. Man måste betänka att det handlar om två länder som hårdare de flesta andra länder i världen drabbats av krigets fasor. Under Vietnamkriget släpptes det mer bomber över dessa båda länder än vad det släpptes bomber under hela andra världskriget. Bara i Kambodja, som inte ens var direkt involverat i kriget, släppte amerikanskt flyg en bomblast som motsvarar 40 atombomber av den storlek som drabbade Hiroshima. På senare år har Vietnam följt en väg som liknar den kinesiska med en socialistisk regim och ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Vietnam har också haft en ekonomisk utveckling som ligger hack i häl med Kina.



”Going native” i Mekong-deltat

Det märks inte minst i dagens Saigon som är en blandning av lyxbutiker, traditionella marknader och kolonial arkitektur från den franska epoken. Det räcker dock att lämna Saigon och röra sig ned mot Mekong-deltat för att bilden ska förändras. Här är landet snarare präglat av traditionellt jordbruk och faktum är att både i Vietnam och Kambodja lever en stor majoritet av befolkningen fortfarande av risproduktion, fiske och fruktproduktion. Det är en värld långt från det moderna Japan, men samtidigt en väldigt fascinerande kontrast till allt jag upplevt i Tokyo under det senaste året.

Den ekonomiska krisen slår ojämnt i Japan

Det sägs att vi genomgår århundradets svåraste ekonomiska kris för tillfället, men det är svårt att se några yttre tecken på detta i Japan. För egen del lever jag på medel från den japanska staten och behöver inte bekymra mig nämnvärt för den ekonomiska utvecklingen. Runt omkring mig fortgår konsumtionen till synes som vanligt. Många unga japaner lever i en gigantisk konsumtionsbubbla finansierad av välvilliga föräldrar. Ett av Japans ledande magasin Brutus, frågar sig i det senaste numret om det är dessa unga japanska prinsessor, hime-generationen, som ska rädda Japan. Tillåt mig tvivla.



Prinsessorna tar över Japan

Den ekonomiska krisen verkar dock inte leda till någon massarbetslöshet här. Japanska företag är väldigt försiktiga med att säga upp folk i kristider. Hellre väljer man att anpassa villkoren och arbetet efter konjunkturen. I en ekonomisk kris innebär det att man går ned i arbetstid och samtidigt justerar lönen nedåt. Detsamma gäller för de generösa bonusar som utgör en stor del av inkomsten. Toyota har redan gjort kraftiga nedskärningar här. 60% för cheferna och 25% för övriga. För styrelsemedlemmar blir det ingen bonus alls i år. När produktionen stannar övergår personalen till andra uppgifter. Just nu väljer man att städa mera och producera mindre. De japanska arbetsplatserna har antagligen inte så rena som nu på minst 10 år.

Vissa drabbas dock hårt av krisen. Tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft, som numera utgör en betydande del av arbetsstyrkan inom industrin hänger löst och många har redan förlorat sina jobb. Inte så få av dessa har utländsk bakgrund. Under de senaste decennierna har en stadig ström människor med japanska anor från Brasilien och andra sydamerikanska länder fått uppehållstillstånd i Japan för att arbeta i den japanska låglönesektorn. Man brukar säga att den utländska arbetskraften i Japan är hänvisad till de s.k. 3-K-jobben (kitsui, kitanai, kiken — hårda, smutsiga och farliga). När nu industrin gått i stå är det just dessa människor som åker ut först.

I denna situation har den Japanska regeringen nu utarbetat ett återvandringsbidrag till dessa s.k. nikkei (dvs. arbetslösa av japansk härkomst men med rötterna i annat land oftast i Brasilien eller Peru). Om de lovar att lämna Japan och aldrig mera återvända belönas de med 3000 dollar per skalle. Utan socialt skyddsnät står många arbetskraftinvandrare idag handfallna i krisens Japan. Många har varit i Japan i decennier och jobbat hela tiden fram till nu. Plötsligt står de utan försörjning och många har svårt att tacka nej till återvandringsbidraget. En cynisk politik säger kritikerna.

Och protesterna har varit omfattande. Många av de drabbade har jobbat under taskiga villkor som inhyrd arbetskraft och när ekonomin nu vänder nedåt finns det inte längre någon plats för dem i det japanska samhället. De flesta som återvänder har stora problem att hitta arbete i Brasilien. I många fall behärskar inte heller deras barn längre portugisiska eftersom de är uppväxta i Japan och har gått i japansk skola.

Med en sådan politik återstår det att se hur lätt det blir att rekrytera gästarbetare om några år när den demografiska obalansen sätter in på allvar. Eller för att citera en brasiliansk hemvändare i onsdagens NY Times: “We worked hard and we tried to fit in. Yet they’re so quick to kick us out. I’m happy to leave a country like this.” Enligt beräkningar från FN kommer Japan behöva ett tillskott på 17 miljoner invandrare år 2050 för att upprätthålla som samma produktionsnivå som idag. Den som lever får se.