Det har varit ett par ganska händelserika veckor så här i början av 2009. Första dagarna spenderades i Toyama (se förra bloggen). Därefter tillbringade jag en vecka med konferens och workshop i Kyoto. I anslutning till konferensen fick jag sedan besök av min vän och kollega Elias från Stockholms Universitet som tillbringade en långhelg hos oss i Tokyo. Mycket trevliga aktiviteter alla tre på olika sätt. Inte minst var det trevligt att ha folk på besök. Som vanligt när någon hälsar på får man en anledning att ta sig ur den inrutade vardagen och upptäcka nya sidor av den plats man befinner sig på (det finns en hel del sådana kvar). Dessutom med en ny blick. En uppmaning alltså: kom gärna hit och besök mig om ni har lust!
Veckan innan var jag i Kyoto på konferens. Det var tredje besöket i den gamla huvudstaden, men den här gången han jag inte med att se mig omkring så mycket utan mesta delen av tiden gick åt till att lyssna på sociologiska föredrag. Temat på konferensen var the Reconstruction of the Intimate and the Public Spheres in 21st Century Asia. Som framgår av namnet var det ganska stor spännvidd på konferensen både tematiskt och geografiskt. En del presentationer låg väl en bit bort från mitt intresseområde, men i stort var det intressant att ta del av sociologisk forskning från en annan, asiatisk, horisont. I synnerhet gällde det ett antal presentationer om Korea som är ett land som ligger inom Japans allra närmsta intressesfär, men som jag vet väldigt lite om. Det är frapperande att ta del av hur snabbt moderniseringsprocessen gått i detta land.
För egen del var jag främst på konferensen för att delta i något som kallades Next-Generation Global Workshop och var riktat till doktorander och andra relativt oetablerade forskare. Deltagarna kom från så skilda länder som Japan, Sydkorea, Kina, Taiwan, Thailand, Indien, Nepal, Finland, Sverige, Frankrike och Kanada. Även om det var förhållandevis lite arbetsmarknadsforskning företrädd så var det på ett socialt plan ett par lyckade dagar. Jag hann göra en rad intressanta bekantskaper och dessutom fick jag chansen att träffa ett gäng kollegor från Stockholm som jag inte sett på nästan ett år.
Bilder från yoseba
Den upplevelse från dagarna i Kyoto som kanske ändå gav starkast intryck var ett studiebesök som ett par av oss gjorde i stadsdelen Kamagasaki i Osaka. Kamagasaki är en sk. yoseba. Yoseba är per definition en uppsamlingssplats för daglönare. Yoseba utgör också en del i en större urban struktur som möjligen skulle kunna kallas slum på svenska. I Kamagasaki bor till stora delar människor från det glömda Japan. Runt 30.000 personer, mestadels medelålders män utan familj och de flesta också utan bostad, tros befolka detta parallella samhälle i Osaka. Både i Tokyo och Yokohama finns motsvarigheter som är nästa lika stora.
Det var en skakande upplevelse att se hur människor på samhällets botten tvingas jobba och hanka sig fram utan både skyddsnät och rimliga arbetsvillkor. Men samtidigt också någonstans stärkande att se hur de flesta kämpar på och skapar sig ett liv i misären. Till skillnad från den gängse bilden av hemlösa, där alkohol och droger ofta har en framträdande plats, är det bara en liten andel av befolkningen I Kamagasaki som är drog- eller alkoholberoende.
Förhållandena kan åtminstone på ytan snarare påminna om slavarbete eller fångarbete än organiserat lönearbete i världens näst största ekonomi. I gryningen varje morgon samlas tusentals (mestadels medelålders) män för att försöka få tag på något kneg för dagen. De som ser någorlunda friska och krya ut får napp som hantlangare och grovarbetare på byggen och anläggningsarbeten runt om i Kansai-regionen. När de återvänder efter en hård arbetsdag gäller det att börja köa (om man inte mot förmodan skulle ha pengar för ett pensionat) för en plats på härbärget (som snarast liknade ett koncentrationsläger med våningssängar på rad och utan antydan till privat utrymme). Att se tusentals utmärglade daglönare köa för en plats på dessa härbärgen var en rörande syn och får en att åtminstone delvis se på det japanska samhället med andra ögon.
Hemlösa i Japan
Problemet med ”working poor” (dvs. att arbete inte leder ut ur fattigdom) verkar vara ett växande problem i det japanska samhället. Daglönarna i Kamagasaki utgör troligen bara toppen på ett isberg. I takt med den ekonomiska krisen skriver tidningarna nästan dagligen om hur bekymmersamt läget är för många människor som jobbar i personaluthyrningssektorn. Uppemot 100.000 personer har förlorat sina jobb sedan krisen bröt ut i höstas. Även många unga japaner tenderar att fastna i tillfälliga anställningar med undermåliga villkor. Det finns antagligen ett stort mörkertal här eftersom många unga s.k. freeters bor kvar hemma hos sina föräldrar och därmed inte riskerar att hamna i en situation av fattigdom och hemlöshet. Men de som inte har den lyxen tvingas i regel ut på gatan eftersom det är svårt att få en lägenhet utan fast jobb och en hyresrätt kräver en insats på runt 6 månadslöner. De flesta ur denna grupp håller sig dock borta från stadsdelar som Kamagasaki och tillfälliga härbärgen. Istället väljer de att övernatta på billiga Internetcaféer. Risken är överhängande att det just är dessa grupper som kommer drabbas hårdast av den pågående ekonomiska nedgången. Tyvärr är det oftast de svagaste som får ta mest stryk när en kris slår till. Så även denna gång.
tisdag 27 januari 2009
söndag 4 januari 2009
Akemashite omedetou gozaimasu!
Nyår i Japan betyder för vår och de flesta andras del att åka tillbaka till familjen och rötterna. Som jag skrivit om i tidigare inlägg är nyårsfirandet japanernas motsvarighet till den svenska julen. Alltså tog vi ett packat tåg till Toyama på Japans västkust och sammanstrålade med Junkos syster Eiko med man från Tokyo och andra systern Yoko med åttaårige sonen Shun hemma hos familjen Kosaka i huset i Kosugi town i Toyama. För första gången sedan Eikos bröllop i april var hela familjen samlad.
Onsen-övernattning i ett snöigt bergslandskap
Väl framme i Toyama satte vi av mot bergen, dvs. de japanska alperna. Målet för kvällen var ett gemytligt onsen (japanskt spa med varma källor) där vi umgicks hela familjen i pittoreska omgivningar. Nyårsfirandet inleddes med välkomstord från Junkos pappa följt av en festmåltid. Under kvällen och natten snöade det ymnigt och när vi vaknade var bilarna på parkeringen insnöade. Med gemensamma krafter lyckades vi gräva ut bilarna och återvända tillbaka till Toyama.
Samlade runt nyårsbordet
Liksom julmaten står i centrum under det svenska julfirandet är nyårsmaten i Japan central för att komma i stämning. Under dagarna i Toyama fick jag ta del av alla möjliga och upptänkliga läckerheter. Förutom ostron, soppor, sötpotatis, färsk sashimi (rå fisk) och söta böner i överflöd är det främst två specialiteter som sticker ut, mest pga. av risken förknippad med intagandet. För det första har vi mochi, en form av klibbiga, sega riskakor som är svåra att tugga och har en tendens att fastna i halsen på gamla människor. Varje år rapporterar tidningarna om ett antal äldre japaner som råkat ut för just detta och avlidit. Likväl fortsätter man att äta mochi från år till år trots att de inte är någon större smaksensation. För det andra fick jag också äntligen chansen att äta de en mytomspunna blåsfisken, fugu, som innehåller fler giftiga än ätbara delar. Också inmundigandet av denna japanska traditionella rätt brukar leda till flera dödsfall varje år (framför när den tillagats av amatörkockar). För att vara på den säkra sidan bör den tillredas av mästerkockar som vet att skilja de giftiga delarna från de ätbara. Hur den smakade? Det var väl mer intressant som en form av rysk roulette i matform än någon större gastronomisk höjdare.
Perfume uppträder på "Kōhaku Uta Gassen"
Nyårsafton i sig är en ganska stillsam historia. Det japanska nyåret infaller sedan moderniseringen i samband med Meiji-restaurationen i slutet på 1800-talet enligt den gregorianska kalendern, dvs. den förste januari varje år. Nyårsfirandet var en en skön kontrast till den svenska nyårshysterin. Normalt samlas den närmaste familjen hemma och umgås och äter fram TV:n. Sedan mer än 50 år sänds på nyårsafton en helkvällsgala med en hitparad från det gångna året. Programmet som heter Kōhaku Uta Gassen fångar än i dag mer än hälften av TV-tittarna (det är dock ingenting jämfört med de tittarsiffror det hade under glansdagarna på 60-talet då uppemot 80% av japanerna såg programmet). Programmet går ut på att de manliga artisterna tävlar mot de kvinnliga artisterna och i år tog männen helt oförståeligt hem segern trots att oemotståndliga nykomlingen Perfume fanns i motståndarlaget.
Shun och Yoko framför templet i Toyama
Under nyårsdagen fortsätter aktiviteterna. Huvudsakligen består de i att man besöker det lokala templet för att be om om lycka och välgång under det kommande året både i det stora och det lilla. I vårt fall bar det först av till ett mindre tempel i Kosugi och sedan till det stora templet i Toyama. Jag behöver nog knappast tillägga att jag var ensam icke-japan på plats. I övrigt är det väldigt få västerlänningar i Toyama. Dock har de ryska besökarna blivit allt fler på senare år eftersom Toyama har en båtförbindelse med Vladivostok. Till Toyama kommer ryssarna för att köpa de begagnade bilar japanerna har en tendens att byta in efter bara något år och skeppa över dem till Ryssland mot en hyfsad förtjänst. Både bilhandlare och myndigheter skyltar numera på ryska i Toyama.
Skyltat på ryska
Onsen-övernattning i ett snöigt bergslandskap
Väl framme i Toyama satte vi av mot bergen, dvs. de japanska alperna. Målet för kvällen var ett gemytligt onsen (japanskt spa med varma källor) där vi umgicks hela familjen i pittoreska omgivningar. Nyårsfirandet inleddes med välkomstord från Junkos pappa följt av en festmåltid. Under kvällen och natten snöade det ymnigt och när vi vaknade var bilarna på parkeringen insnöade. Med gemensamma krafter lyckades vi gräva ut bilarna och återvända tillbaka till Toyama.
Samlade runt nyårsbordet
Liksom julmaten står i centrum under det svenska julfirandet är nyårsmaten i Japan central för att komma i stämning. Under dagarna i Toyama fick jag ta del av alla möjliga och upptänkliga läckerheter. Förutom ostron, soppor, sötpotatis, färsk sashimi (rå fisk) och söta böner i överflöd är det främst två specialiteter som sticker ut, mest pga. av risken förknippad med intagandet. För det första har vi mochi, en form av klibbiga, sega riskakor som är svåra att tugga och har en tendens att fastna i halsen på gamla människor. Varje år rapporterar tidningarna om ett antal äldre japaner som råkat ut för just detta och avlidit. Likväl fortsätter man att äta mochi från år till år trots att de inte är någon större smaksensation. För det andra fick jag också äntligen chansen att äta de en mytomspunna blåsfisken, fugu, som innehåller fler giftiga än ätbara delar. Också inmundigandet av denna japanska traditionella rätt brukar leda till flera dödsfall varje år (framför när den tillagats av amatörkockar). För att vara på den säkra sidan bör den tillredas av mästerkockar som vet att skilja de giftiga delarna från de ätbara. Hur den smakade? Det var väl mer intressant som en form av rysk roulette i matform än någon större gastronomisk höjdare.
Perfume uppträder på "Kōhaku Uta Gassen"
Nyårsafton i sig är en ganska stillsam historia. Det japanska nyåret infaller sedan moderniseringen i samband med Meiji-restaurationen i slutet på 1800-talet enligt den gregorianska kalendern, dvs. den förste januari varje år. Nyårsfirandet var en en skön kontrast till den svenska nyårshysterin. Normalt samlas den närmaste familjen hemma och umgås och äter fram TV:n. Sedan mer än 50 år sänds på nyårsafton en helkvällsgala med en hitparad från det gångna året. Programmet som heter Kōhaku Uta Gassen fångar än i dag mer än hälften av TV-tittarna (det är dock ingenting jämfört med de tittarsiffror det hade under glansdagarna på 60-talet då uppemot 80% av japanerna såg programmet). Programmet går ut på att de manliga artisterna tävlar mot de kvinnliga artisterna och i år tog männen helt oförståeligt hem segern trots att oemotståndliga nykomlingen Perfume fanns i motståndarlaget.
Shun och Yoko framför templet i Toyama
Under nyårsdagen fortsätter aktiviteterna. Huvudsakligen består de i att man besöker det lokala templet för att be om om lycka och välgång under det kommande året både i det stora och det lilla. I vårt fall bar det först av till ett mindre tempel i Kosugi och sedan till det stora templet i Toyama. Jag behöver nog knappast tillägga att jag var ensam icke-japan på plats. I övrigt är det väldigt få västerlänningar i Toyama. Dock har de ryska besökarna blivit allt fler på senare år eftersom Toyama har en båtförbindelse med Vladivostok. Till Toyama kommer ryssarna för att köpa de begagnade bilar japanerna har en tendens att byta in efter bara något år och skeppa över dem till Ryssland mot en hyfsad förtjänst. Både bilhandlare och myndigheter skyltar numera på ryska i Toyama.
Skyltat på ryska
måndag 1 december 2008
Olle Eksell och den japanska julen
Det lackar mot jul och även om det inte finns någon direkt tradition av julfirande i Japan, märks det ändå tydligt att något är på gång. Julen i Japan är rakt igenom kommersiell och det är handeln som pushar på. Affärer, promenadstråk och de få offentliga ytor som finns kvar i stan är smyckade och ljusbeklädda. Varuhusen har skyltat med julpynt, kulört belysning och tomteutstyrslar sedan i början av november.
Man stöter allt som oftast på små roliga saker i vardagen i Tokyo och häromdagen hände det igen. Jag gick en sväng på varuhuset Isetan i Shinjuku för att jag jaga rätt på en julklapp, när en bekant bild fångade mitt intresse. Ögonkakao. När jag gick lite närmare, visade det sig att varuhuset organiserat en hel utställning om den svenske designern Olle Eksell. En mängd kända gamla bokomslag, affischer, logotyper och porslinsföremål fanns utställda. Som alltid på de japanska varuhusen hade utställningen ett syfte: att sälja.
Runt om hörnet fanns det svenska prylar i mängder till salu. Ätpinnar med SJ-loggan (finns det ens i Sverige?), designböcker, tomtar, julpynt och, det mest fantastiska av allt, en stapel (!) begagnade 50-talskokböcker på svenska (!!) för 500 kr (!!!) boken. Det är svårt att upphöra att fascineras över japanernas till synes omättliga intresse för svensk 50-talsdesign. Ett par japanska kompisar till oss har exploaterat intresset och jobbar heltid med att importera och sälja svenska köksgeråd och inredningsdetaljer från just 50- och 60-talet till hugade japanska kunder. Det säljer som smör i solen för löjliga priser. Om trenden fortsätter är det bara en tidsfråga innan det finns fler Stig Lindberg-serviser i Japan än i Sverige.
Man stöter allt som oftast på små roliga saker i vardagen i Tokyo och häromdagen hände det igen. Jag gick en sväng på varuhuset Isetan i Shinjuku för att jag jaga rätt på en julklapp, när en bekant bild fångade mitt intresse. Ögonkakao. När jag gick lite närmare, visade det sig att varuhuset organiserat en hel utställning om den svenske designern Olle Eksell. En mängd kända gamla bokomslag, affischer, logotyper och porslinsföremål fanns utställda. Som alltid på de japanska varuhusen hade utställningen ett syfte: att sälja.
Runt om hörnet fanns det svenska prylar i mängder till salu. Ätpinnar med SJ-loggan (finns det ens i Sverige?), designböcker, tomtar, julpynt och, det mest fantastiska av allt, en stapel (!) begagnade 50-talskokböcker på svenska (!!) för 500 kr (!!!) boken. Det är svårt att upphöra att fascineras över japanernas till synes omättliga intresse för svensk 50-talsdesign. Ett par japanska kompisar till oss har exploaterat intresset och jobbar heltid med att importera och sälja svenska köksgeråd och inredningsdetaljer från just 50- och 60-talet till hugade japanska kunder. Det säljer som smör i solen för löjliga priser. Om trenden fortsätter är det bara en tidsfråga innan det finns fler Stig Lindberg-serviser i Japan än i Sverige.
söndag 26 oktober 2008
Asiatisk sociologi
Sedan någon vecka tillbaka sitter jag nu på Chuo-universitetet och jobbar med min avhandling. Jag har precis fått en egen arbetsplats och delar rum med ett gäng japanska och kinesiska doktorander. Just kinesiska studenter har blivit ett markant inslag på japanska universitet och bara på Chuo-universitetet finns det uppemot 350 studenter från Mittens rike. Hursomhelst är det skönt att ha en fast punkt i tillvaron igen och dessutom måste jag nu prata japanska hela tiden med mina kollegor vilket förhoppningsvis har en positiv effekt på språkutvecklingen.
Jag har också haft turen att få en bra och hjälpsam professor som handledare på Chuo-universitetet. Från början var tanken att jag skulle ha en annan handledare, professor Akihiro Ishikawa, som min handledare på Stockholms universitet hjälpt mig att förmedla. Professor Ishikawa hann dock gå i pension innan jag började på Chuo-universitetet och istället fick jag en professor vid namn Masamichi Sasaki. Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag kom hit, men när jag väl var här fick jag snart klart för mig att han var en auktoritet inom japansk sociologi. Sasaki-sensei har en doktorsexamen från Princeton (där bl.a. senaste nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har sin arbetsplats) och har arbetat och undervisat på flera andra kända amerikanska universitet. Han också publicerat flera böcker och otaliga artiklar på både engelska och japanska. Dessutom har han som ende japan hittills varit ordförande i the International Institute of Sociology (IIS).
En diger meritlista med andra ord. Det märks också att han är en handlingens man. Under några hektiska timmar under första veckan hann han med att introducera mig till halva universitetet, ordna fram ett arbetsrum samt bjuda på lunch. I veckan som gick bjöd han också in mig att närvara vid ett symposium om asiatisk sociologi i samband med att sociologiska institutionen på Rikkyo-universitetet i Tokyo fyllde 50 år. Jag var den ende närvarande doktoranden (utifrån) och så när som på två professorer från Australien också den ende icke-asiaten. Symposiet gav både en intressant inblick i den japanska universitetskulturen och sociologins ställning i Asien.
Professor Sasaki höll ett kritiskt anförande om sociologins roll i Asien. I föredraget beskrev han sociologins framväxt och utveckling i Japan, Kina och Korea. I synnerhet i Japan har sociologin haft problem att hävda sig internationellt och också delvis misslyckats med att utveckla originella teoriska perspektiv och metoder för beskriva och analysera det japanska samhället och hur det skiljer sig från europeiska och amerikanska diton. Under stora delar av 1900-talet har sociologin i Japan anammat utvecklingslinjer i Europa och USA och inte alltid förmått att hitta en egen linje i forskningen. Influenserna har dock främst gått i ena riktningen och mycket litet av den japanska sociologiska forskningen når utanför landets gränser. För det första råder det språkliga barriärer som gör japansk sociologi till stora delar exkluderat från den internationella, sociologiska diskussionen. För det andra råder det i Japan problem med att samla in data samt att få tillgång till sekundärdata från tidigare utförda undersökningar och diverse officiella kanaler (t.ex. departementen som kontinuerligt samlar in data om en mängd olika samhällsfenomen). Det har lett fram till en situation där sociologin i Japan till stora delar är deskriptiv snarare än analytisk. Ändock finns det ett relativt stort allmänintresse för sociologi i Japan och många sociologer säljer böcker i relativt stora upplagor. Detta har också en baksida genom att många sociologer därmed inte behöver hävda sig internationellt eller driva grundforskningen framåt.
Symposiet var som vanligt i Japan en mycket välregisserad föreställning. Hela arrangemanget simultantolkades av professionella tolkar i båda riktningarna mellan japanska och engelska. Doktorander och yngre forskare fungerade som organisatörer och såg till att allt flöt på som det skulle. Många tal, introduktioner och vackra ord genomsyrade symposiet. Efter symposiet var det dags för bankett med mingel och en generöst tilltagen buffé. Även här bjöds på välkomstord och avtackningstal på både japanska och engelska av diverse höga dignitärer. Jag blev introducerad till antal forskare av professor Sasaki och samlade på mig en mängd visitkort för framtida bruk. Mest intressant var det kanske ändå att träffa japanska doktorander och yngre forskare från Rikkyo-universitetet som berättade om situationen för unga forskare i Japan samt hur vardagen på universitetet ser ut. Sammantaget en mycket givande dag.
Jag har också haft turen att få en bra och hjälpsam professor som handledare på Chuo-universitetet. Från början var tanken att jag skulle ha en annan handledare, professor Akihiro Ishikawa, som min handledare på Stockholms universitet hjälpt mig att förmedla. Professor Ishikawa hann dock gå i pension innan jag började på Chuo-universitetet och istället fick jag en professor vid namn Masamichi Sasaki. Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag kom hit, men när jag väl var här fick jag snart klart för mig att han var en auktoritet inom japansk sociologi. Sasaki-sensei har en doktorsexamen från Princeton (där bl.a. senaste nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har sin arbetsplats) och har arbetat och undervisat på flera andra kända amerikanska universitet. Han också publicerat flera böcker och otaliga artiklar på både engelska och japanska. Dessutom har han som ende japan hittills varit ordförande i the International Institute of Sociology (IIS).
En diger meritlista med andra ord. Det märks också att han är en handlingens man. Under några hektiska timmar under första veckan hann han med att introducera mig till halva universitetet, ordna fram ett arbetsrum samt bjuda på lunch. I veckan som gick bjöd han också in mig att närvara vid ett symposium om asiatisk sociologi i samband med att sociologiska institutionen på Rikkyo-universitetet i Tokyo fyllde 50 år. Jag var den ende närvarande doktoranden (utifrån) och så när som på två professorer från Australien också den ende icke-asiaten. Symposiet gav både en intressant inblick i den japanska universitetskulturen och sociologins ställning i Asien.
Professor Sasaki höll ett kritiskt anförande om sociologins roll i Asien. I föredraget beskrev han sociologins framväxt och utveckling i Japan, Kina och Korea. I synnerhet i Japan har sociologin haft problem att hävda sig internationellt och också delvis misslyckats med att utveckla originella teoriska perspektiv och metoder för beskriva och analysera det japanska samhället och hur det skiljer sig från europeiska och amerikanska diton. Under stora delar av 1900-talet har sociologin i Japan anammat utvecklingslinjer i Europa och USA och inte alltid förmått att hitta en egen linje i forskningen. Influenserna har dock främst gått i ena riktningen och mycket litet av den japanska sociologiska forskningen når utanför landets gränser. För det första råder det språkliga barriärer som gör japansk sociologi till stora delar exkluderat från den internationella, sociologiska diskussionen. För det andra råder det i Japan problem med att samla in data samt att få tillgång till sekundärdata från tidigare utförda undersökningar och diverse officiella kanaler (t.ex. departementen som kontinuerligt samlar in data om en mängd olika samhällsfenomen). Det har lett fram till en situation där sociologin i Japan till stora delar är deskriptiv snarare än analytisk. Ändock finns det ett relativt stort allmänintresse för sociologi i Japan och många sociologer säljer böcker i relativt stora upplagor. Detta har också en baksida genom att många sociologer därmed inte behöver hävda sig internationellt eller driva grundforskningen framåt.
Symposiet var som vanligt i Japan en mycket välregisserad föreställning. Hela arrangemanget simultantolkades av professionella tolkar i båda riktningarna mellan japanska och engelska. Doktorander och yngre forskare fungerade som organisatörer och såg till att allt flöt på som det skulle. Många tal, introduktioner och vackra ord genomsyrade symposiet. Efter symposiet var det dags för bankett med mingel och en generöst tilltagen buffé. Även här bjöds på välkomstord och avtackningstal på både japanska och engelska av diverse höga dignitärer. Jag blev introducerad till antal forskare av professor Sasaki och samlade på mig en mängd visitkort för framtida bruk. Mest intressant var det kanske ändå att träffa japanska doktorander och yngre forskare från Rikkyo-universitetet som berättade om situationen för unga forskare i Japan samt hur vardagen på universitetet ser ut. Sammantaget en mycket givande dag.
lördag 27 september 2008
Okinawa
Nu i veckan börjar en ny termin här i Japan och då börjar jag också officiellt på Chuo-universitetet som kommer vara min bas här i Tokyo under de närmaste 18 månaderna. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja arbeta med avhandlingen under lite mer ordnade och strukturerade former. Eftersom jag räknar med att ha fullt upp från och med nu passade jag på att åka iväg på en kortsemester några dagar i förra veckan. Tillsammans med brorsan som varit på besök i Tokyo tog vi en inrikesjumbojet fullastad med japanska charterturister ned till den tropiska ökedjan Okinawa.
Okinawa omfattar cirka sjuttio öar som sträcker sig över 100 mil nästan hela vägen ned till Taiwan. Vi besökte huvudön där vi utgick från huvudstaden Naha och bilade sedan runt i princip hela ön. Okinawa är den fattigaste prefekturen i Japan, men samtidigt det ställe på jorden där människorna är mest långlivade. Orsakerna tycks vara en nyttig och varierad kosthållning samt en allmänt soft livsstil. Atmosfären och livet på ön skiljer sig mycket från övriga Japan. Shorts istället för kostym och mañana-attityd snarare än kadaverdisciplin präglar kulturen.
Shuri-borgen
Okinawa och dess invånare är inte heller helt igenom japanska. Även om dryga 100 års japansk närvaro satt sina spår är Okinawa i själva verket en blandkultur. Ursprungligen var Okinawa, eller Ryūkyū som det då kallades, ett eget kungarike med eget språk och egen kultur. Det geografiska läget gjorde att banden till och influenserna från Kina var starka. Senare växte det japanska inflytandet och 1879 införlivades öriket med Japan. Än idag är de kinesiska influenserna dock levande i hantverk och arkitektur. I minst gäller detta för det restaurerade världsarvet Shuri-borgen där Ryūkyūs härskare tidigare huserade.
Dagarna före vår ankomst hade det varnats för storm och oväder. Tyfonen Sinlaku var på väg in. Dess framfart över Taiwan hade lämnat dödsoffer och stora materiella skador efter sig. Uppmätta stormbyar på uppemot 60 sekundmeter gjorde att man inte direkt såg fram emot landningen. Men vi lyckades ta oss fram före tyfonen och spenderade första kvällen i ett regnigt Naha. Under andra dagen på väg norrut mötte vi slutligen tyfonen. Som tur var drog den inte rakt över ön utan vad vi fick uppleva var snarare tyfonens periferi.
Sockerrörsodlingar och smaragdblått vatten
Vi lyckades således utan några blessyrer ta oss upp till Nago som var vår bas under dagarna på Okinawa. Kusten runtomkring Nago är relativt exploaterad och något av ett chartermekka för japanerna. I omgivningarna finns det en rad mer eller mindre krystade temaparker såsom Ocean Expo Park med ett gigantiskt akvarium (som vi besökte) och Ananasparken (som vi inte besökte).
Generellt är de södra delarna av ön mindre attraktiva än de norra. Områdena runt omkring Naha liknar mest en amerikansk surburbia med shopping malls, begagnat-bilhandlare och sunkiga hamburgerhak. Detta hänger samman med att 20% av Okinawas yta upptas av amerikanska militäranläggningar med den jättelika Kadena-flygbasen i centrum. Amerikanerna annekterade Okinawa efter andra världskriget och öarna återgick till Japan först 1972. Militäranläggningarna är dock kvar och de amerikanska soldaternas närvaro är tydligt märkbar i Naha med omnejd. Ett flertal incidenter, däribland en gruppvåldtäkt av en 13-årig flicka, har skapat upprörda känslor och gjort militärbasen till en dominerande politisk fråga på ön. Amerikanernas närvaro skapar dock jobb och är av stor ekonomisk betydelse för Okinawa. Det strategiska läget med närheten till det asiatiska fastlandet är också viktig för den amerikanska sidan och det finns egentligen inget som pekar mot ett snart avvecklande.
Okinawa minns krigets offer
Längre upp längs med vägen till Nago avtar det amerikanska inflytandet och kusten domineras här av gigantiska resortanläggningar dit japanerna åker för att intensivsemestra all-inclusive. Sedan händer det något. Någon mil norr om Nago lättar plötsligt trafiken bebyggelsen blir glesare. Efter ett tag möter man inga bilar alls och vägen börjar slingra sig fram med havet på ena sidan och djungelbeklädda berg på den andra. Här kan man fortfarande ana hur Okinawa såg för länge sedan innan japansk annektering, ett fasansfullt världskrig (som krävde 100.000 japanska soldaters och lika många civila öbors liv) och amerikanska militärbaser förändrade ön.
lördag 13 september 2008
Hennes & Mauritz i Tokyo
Idag invigdes den första H&M-butiken i Japan. Japanerna har sett fram emot det här i flera år och idag stannade hela Japan upp i några timmar. Halva innerstan var avspärrad, NHK sände direkt hela eftermiddagen och på kejsarpalatset hissades den svenska flaggan. Nej, riktigt så stort var det kanske ändå inte. När man läser svenska tidningar verkar öppningen av den första HM-butiken i Tokyo överskugga alla andra händelser i staden och landet där solen går upp. Det är inte riktigt sant. Nyhetssändningarna domineras för tillfället snarare av en något abrupt, men inte helt oväntad premiärministeravgång, ryska sumobrottare som röker hasch och tyfonvindar över Okinawa.
Japaner som köar för att få köpa billiga svenska kläder
Men visst, det har varit svårt att undgå att H&M är på väg och intresset har varit ganska stort på sina håll, men Japan har en stor befolkning och det är ibland lätt att förväxla dessa två fenomen. När Eggstone sålde tiotusentals plattor här i landet betydde det inte att de på något sätt var rikskändisar utan snarare att det i Japan finns utrymme för allt från obskyr jamaicansk rocksteady till svensk indiepop från Lomma. Det tog också ganska lång tid innan jag hörde talas om att det var dags för H&M-invigning. Häromdagen råkade jag se några gigantiska H&M-plakat i Shibuya och i veckan som gått har varit någon snutt i morgon-tv samt en notis i Daily Yomiuri om öppningen.
David och Rolf Eriksen gläds åt H&Ms initiala framgångar på den japanska marknaden
Av en slump råkade jag och lillebror David (som är på besök för tillfället) dock befinna oss i Ginza just idag och plötsligt stod vi öga mot öga med VDn Rolf Eriksen och arvtagaren Karl-Johan Persson utanför butiken. Gigantiska köer avskräckte oss från att gå in, men japanerna stod tålmodigt kvar och väntade i timmar. Alla fick påsar med H&M-paraplyer och verkade nöjda och glada. Rolf talade vitt och brett om den bästa öppningsdagen i H&Ms historia. Solen sken i kapp med H&M-representanterna och nu är det bara att hålla tummarna för att hajpen ska hålla i sig. Det som är bra för H&M är bra för Sverige. Det är väl så man brukar säga?
Japaner som köar för att få köpa billiga svenska kläder
Men visst, det har varit svårt att undgå att H&M är på väg och intresset har varit ganska stort på sina håll, men Japan har en stor befolkning och det är ibland lätt att förväxla dessa två fenomen. När Eggstone sålde tiotusentals plattor här i landet betydde det inte att de på något sätt var rikskändisar utan snarare att det i Japan finns utrymme för allt från obskyr jamaicansk rocksteady till svensk indiepop från Lomma. Det tog också ganska lång tid innan jag hörde talas om att det var dags för H&M-invigning. Häromdagen råkade jag se några gigantiska H&M-plakat i Shibuya och i veckan som gått har varit någon snutt i morgon-tv samt en notis i Daily Yomiuri om öppningen.
David och Rolf Eriksen gläds åt H&Ms initiala framgångar på den japanska marknaden
Av en slump råkade jag och lillebror David (som är på besök för tillfället) dock befinna oss i Ginza just idag och plötsligt stod vi öga mot öga med VDn Rolf Eriksen och arvtagaren Karl-Johan Persson utanför butiken. Gigantiska köer avskräckte oss från att gå in, men japanerna stod tålmodigt kvar och väntade i timmar. Alla fick påsar med H&M-paraplyer och verkade nöjda och glada. Rolf talade vitt och brett om den bästa öppningsdagen i H&Ms historia. Solen sken i kapp med H&M-representanterna och nu är det bara att hålla tummarna för att hajpen ska hålla i sig. Det som är bra för H&M är bra för Sverige. Det är väl så man brukar säga?
måndag 1 september 2008
Korrupta lärare
När vi var i Toyama över obon häromveckan passade vi på att träffa Junkos gamla bildlärare och mentor. Han driver sedan några år tillbaka en privat konstskola för elever som vill ta sig in på högre konstutbildningar av olika slag. I avsaknad av komvux finns det en stor mängd privata alternativ, s.k. yobiko, där personer som inte kommer in på den önskade utbildningen i första omgången kan utveckla sina färdigheter och kunskaper och därmed stå bättre rustade inför nästa antagningsomgång. Som jag varit inne på tidigare är det viktigt att hamna rätt på ett tidigt stadium eftersom det är relativt svårt att byta bana senare i livet. Lärosätets eller universitetets status är direkt avgörande för framtida karriär och välstånd.
Många ungdomar väljer därför att vänta både ett och två år innan de påbörjar sina universitetsutbildningar och söker ofta in på den önskade utbildningen flera gånger innan de slutligen antas. Studenter som misslyckas med att komma in med en gång och som väljer att driva runt ett år innan de försöker igen kallas i Japan för ronin. Ronin var ursprungligen en benämning på herrelösa samurajer som drev runt i landet på jakt efter sysselsättning och en ny herre att tjäna under den feodala eran. Junko hamnade som ronin på den nämnda konstskolan under en period efter gymnasiet innan hon lyckades bli antagen till den statliga konsthögskolan i Kanazawa. Statliga universitet och konsthögskolor är regel mer eftertraktade i Japan eftersom utbildningarna där är betydligt billigare (och ofta bättre) än på de privata universiteten.
Junkos gamle lärare tillhör en falang av ganska radikala lärare och samhällskritiska röster som är förhållandevis fåtaliga i det konformistiska japanska samhället. Han är en mycket pratsam man och vi avhandlade en rad olika ämnen över några koppar te. Det är anmärkningsvärt hur mycket lättare det är att förstå japanska när man sitter ned en stund och pratar om välbekanta teman. Jag förklarade för honom på bräcklig japanska att jag är intresserad av den japanska arbetsmarknadens struktur och funktionssätt samt olika gruppers status i arbetslivet.
Efter det fick jag en timmes föreläsning på temat. Mycket kände jag förvisso till sedan tidigare, t.ex. att det råder stora skillnader mellan att vara anställd i stora och små företag i Japan. Anställda i storföretag har i regel bättre löneutveckling, anställningstrygghet och extraförmåner än anställda i småföretag. Detsamma gäller för personer med olika anställningsstatus (heltidsanställda kontra deltidsanställda, temporära och inhyrda arbetare).
En grupp som jag inte funderat så mycket på men som bildläraren särskilt framhöll som privilegierad i det japanska samhället är offentliganställda som åtnjuter hög status och goda arbetsvillkor. Byråkrater har historiskt haft ett väldigt högt anseende (även om en rad skandaler på senare tid har solkat ned det en aning). Det samma gäller för lärare som är välbetalda med generösa förmåner (t.ex. en föräldraförsäkring motsvarande den svenska) och anställning på livstid. I stora drag påminner det en del om tyska Beamter. Junkos bildlärare har för övrigt själv tidigare varit offentliganställd lärare men valde för ett antal år sedan att ta ut ett saftigt avgångsvederlag/pension och öppna eget.
Offentliganställdas privilegierade ställning förklarar också en av de mest omskrivna händelserna i Japan under de senaste veckorna. I Oita (där Sverige en gång var en stolpträff i från en VM-kvartsfinal) har ett antal lärarstudenter mutat skolbyråkrater för att kunna ta sig in på den offentliganställda banan och få anställning som lärare i prefekturen. De hostade upp med ansenliga summor för att resultaten på deras intagningsprov skulle sockras så att de passerade gränsen för att komma in. Eftersom statliga tjänster är så pass eftertraktade är konkurrensen ofta hård och antagningen bygger på de nämnda intagningsproven. De som inte tas in får söka sig till mindre lukrativa och osäkra alternativ, t.ex. som privatlärare.
Lärarna lyckades hur som helst ta sig in, men efter ett tag avslöjades bluffen. Kontentan blev att 21 lärare nu fått sparken för att de försökt muta sig in och många misstänker att detta bara är toppen på ett isberg. Fascinerande är det ändock från en svensk horisont. Jag undrar när (om) den dagen ska komma då studenter från lärarhögskolan betalar under bordet för att få börja jobba i den svenska kommunala skolan.
Många ungdomar väljer därför att vänta både ett och två år innan de påbörjar sina universitetsutbildningar och söker ofta in på den önskade utbildningen flera gånger innan de slutligen antas. Studenter som misslyckas med att komma in med en gång och som väljer att driva runt ett år innan de försöker igen kallas i Japan för ronin. Ronin var ursprungligen en benämning på herrelösa samurajer som drev runt i landet på jakt efter sysselsättning och en ny herre att tjäna under den feodala eran. Junko hamnade som ronin på den nämnda konstskolan under en period efter gymnasiet innan hon lyckades bli antagen till den statliga konsthögskolan i Kanazawa. Statliga universitet och konsthögskolor är regel mer eftertraktade i Japan eftersom utbildningarna där är betydligt billigare (och ofta bättre) än på de privata universiteten.
Junkos gamle lärare tillhör en falang av ganska radikala lärare och samhällskritiska röster som är förhållandevis fåtaliga i det konformistiska japanska samhället. Han är en mycket pratsam man och vi avhandlade en rad olika ämnen över några koppar te. Det är anmärkningsvärt hur mycket lättare det är att förstå japanska när man sitter ned en stund och pratar om välbekanta teman. Jag förklarade för honom på bräcklig japanska att jag är intresserad av den japanska arbetsmarknadens struktur och funktionssätt samt olika gruppers status i arbetslivet.
Efter det fick jag en timmes föreläsning på temat. Mycket kände jag förvisso till sedan tidigare, t.ex. att det råder stora skillnader mellan att vara anställd i stora och små företag i Japan. Anställda i storföretag har i regel bättre löneutveckling, anställningstrygghet och extraförmåner än anställda i småföretag. Detsamma gäller för personer med olika anställningsstatus (heltidsanställda kontra deltidsanställda, temporära och inhyrda arbetare).
En grupp som jag inte funderat så mycket på men som bildläraren särskilt framhöll som privilegierad i det japanska samhället är offentliganställda som åtnjuter hög status och goda arbetsvillkor. Byråkrater har historiskt haft ett väldigt högt anseende (även om en rad skandaler på senare tid har solkat ned det en aning). Det samma gäller för lärare som är välbetalda med generösa förmåner (t.ex. en föräldraförsäkring motsvarande den svenska) och anställning på livstid. I stora drag påminner det en del om tyska Beamter. Junkos bildlärare har för övrigt själv tidigare varit offentliganställd lärare men valde för ett antal år sedan att ta ut ett saftigt avgångsvederlag/pension och öppna eget.
Offentliganställdas privilegierade ställning förklarar också en av de mest omskrivna händelserna i Japan under de senaste veckorna. I Oita (där Sverige en gång var en stolpträff i från en VM-kvartsfinal) har ett antal lärarstudenter mutat skolbyråkrater för att kunna ta sig in på den offentliganställda banan och få anställning som lärare i prefekturen. De hostade upp med ansenliga summor för att resultaten på deras intagningsprov skulle sockras så att de passerade gränsen för att komma in. Eftersom statliga tjänster är så pass eftertraktade är konkurrensen ofta hård och antagningen bygger på de nämnda intagningsproven. De som inte tas in får söka sig till mindre lukrativa och osäkra alternativ, t.ex. som privatlärare.
Lärarna lyckades hur som helst ta sig in, men efter ett tag avslöjades bluffen. Kontentan blev att 21 lärare nu fått sparken för att de försökt muta sig in och många misstänker att detta bara är toppen på ett isberg. Fascinerande är det ändock från en svensk horisont. Jag undrar när (om) den dagen ska komma då studenter från lärarhögskolan betalar under bordet för att få börja jobba i den svenska kommunala skolan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)