Okinawa

Nu i veckan börjar en ny termin här i Japan och då börjar jag också officiellt på Chuo-universitetet som kommer vara min bas här i Tokyo under de närmaste 18 månaderna. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja arbeta med avhandlingen under lite mer ordnade och strukturerade former. Eftersom jag räknar med att ha fullt upp från och med nu passade jag på att åka iväg på en kortsemester några dagar i förra veckan. Tillsammans med brorsan som varit på besök i Tokyo tog vi en inrikesjumbojet fullastad med japanska charterturister ned till den tropiska ökedjan Okinawa.

Okinawa omfattar cirka sjuttio öar som sträcker sig över 100 mil nästan hela vägen ned till Taiwan. Vi besökte huvudön där vi utgick från huvudstaden Naha och bilade sedan runt i princip hela ön. Okinawa är den fattigaste prefekturen i Japan, men samtidigt det ställe på jorden där människorna är mest långlivade. Orsakerna tycks vara en nyttig och varierad kosthållning samt en allmänt soft livsstil. Atmosfären och livet på ön skiljer sig mycket från övriga Japan. Shorts istället för kostym och mañana-attityd snarare än kadaverdisciplin präglar kulturen.

Shuri-borgen

Okinawa och dess invånare är inte heller helt igenom japanska. Även om dryga 100 års japansk närvaro satt sina spår är Okinawa i själva verket en blandkultur. Ursprungligen var Okinawa, eller Ryūkyū som det då kallades, ett eget kungarike med eget språk och egen kultur. Det geografiska läget gjorde att banden till och influenserna från Kina var starka. Senare växte det japanska inflytandet och 1879 införlivades öriket med Japan. Än idag är de kinesiska influenserna dock levande i hantverk och arkitektur. I minst gäller detta för det restaurerade världsarvet Shuri-borgen där Ryūkyūs härskare tidigare huserade.

Dagarna före vår ankomst hade det varnats för storm och oväder. Tyfonen Sinlaku var på väg in. Dess framfart över Taiwan hade lämnat dödsoffer och stora materiella skador efter sig. Uppmätta stormbyar på uppemot 60 sekundmeter gjorde att man inte direkt såg fram emot landningen. Men vi lyckades ta oss fram före tyfonen och spenderade första kvällen i ett regnigt Naha. Under andra dagen på väg norrut mötte vi slutligen tyfonen. Som tur var drog den inte rakt över ön utan vad vi fick uppleva var snarare tyfonens periferi.

Sockerrörsodlingar och smaragdblått vatten

Vi lyckades således utan några blessyrer ta oss upp till Nago som var vår bas under dagarna på Okinawa. Kusten runtomkring Nago är relativt exploaterad och något av ett chartermekka för japanerna. I omgivningarna finns det en rad mer eller mindre krystade temaparker såsom Ocean Expo Park med ett gigantiskt akvarium (som vi besökte) och Ananasparken (som vi inte besökte).

Generellt är de södra delarna av ön mindre attraktiva än de norra. Områdena runt omkring Naha liknar mest en amerikansk surburbia med shopping malls, begagnat-bilhandlare och sunkiga hamburgerhak. Detta hänger samman med att 20% av Okinawas yta upptas av amerikanska militäranläggningar med den jättelika Kadena-flygbasen i centrum. Amerikanerna annekterade Okinawa efter andra världskriget och öarna återgick till Japan först 1972. Militäranläggningarna är dock kvar och de amerikanska soldaternas närvaro är tydligt märkbar i Naha med omnejd. Ett flertal incidenter, däribland en gruppvåldtäkt av en 13-årig flicka, har skapat upprörda känslor och gjort militärbasen till en dominerande politisk fråga på ön. Amerikanernas närvaro skapar dock jobb och är av stor ekonomisk betydelse för Okinawa. Det strategiska läget med närheten till det asiatiska fastlandet är också viktig för den amerikanska sidan och det finns egentligen inget som pekar mot ett snart avvecklande.

Okinawa minns krigets offer

Längre upp längs med vägen till Nago avtar det amerikanska inflytandet och kusten domineras här av gigantiska resortanläggningar dit japanerna åker för att intensivsemestra all-inclusive. Sedan händer det något. Någon mil norr om Nago lättar plötsligt trafiken bebyggelsen blir glesare. Efter ett tag möter man inga bilar alls och vägen börjar slingra sig fram med havet på ena sidan och djungelbeklädda berg på den andra. Här kan man fortfarande ana hur Okinawa såg för länge sedan innan japansk annektering, ett fasansfullt världskrig (som krävde 100.000 japanska soldaters och lika många civila öbors liv) och amerikanska militärbaser förändrade ön.

Hennes & Mauritz i Tokyo

Idag invigdes den första H&M-butiken i Japan. Japanerna har sett fram emot det här i flera år och idag stannade hela Japan upp i några timmar. Halva innerstan var avspärrad, NHK sände direkt hela eftermiddagen och på kejsarpalatset hissades den svenska flaggan. Nej, riktigt så stort var det kanske ändå inte. När man läser svenska tidningar verkar öppningen av den första HM-butiken i Tokyo överskugga alla andra händelser i staden och landet där solen går upp. Det är inte riktigt sant. Nyhetssändningarna domineras för tillfället snarare av en något abrupt, men inte helt oväntad premiärministeravgång, ryska sumobrottare som röker hasch och tyfonvindar över Okinawa.



Japaner som köar för att få köpa billiga svenska kläder

Men visst, det har varit svårt att undgå att H&M är på väg och intresset har varit ganska stort på sina håll, men Japan har en stor befolkning och det är ibland lätt att förväxla dessa två fenomen. När Eggstone sålde tiotusentals plattor här i landet betydde det inte att de på något sätt var rikskändisar utan snarare att det i Japan finns utrymme för allt från obskyr jamaicansk rocksteady till svensk indiepop från Lomma. Det tog också ganska lång tid innan jag hörde talas om att det var dags för H&M-invigning. Häromdagen råkade jag se några gigantiska H&M-plakat i Shibuya och i veckan som gått har varit någon snutt i morgon-tv samt en notis i Daily Yomiuri om öppningen.



David och Rolf Eriksen gläds åt H&Ms initiala framgångar på den japanska marknaden

Av en slump råkade jag och lillebror David (som är på besök för tillfället) dock befinna oss i Ginza just idag och plötsligt stod vi öga mot öga med VDn Rolf Eriksen och arvtagaren Karl-Johan Persson utanför butiken. Gigantiska köer avskräckte oss från att gå in, men japanerna stod tålmodigt kvar och väntade i timmar. Alla fick påsar med H&M-paraplyer och verkade nöjda och glada. Rolf talade vitt och brett om den bästa öppningsdagen i H&Ms historia. Solen sken i kapp med H&M-representanterna och nu är det bara att hålla tummarna för att hajpen ska hålla i sig. Det som är bra för H&M är bra för Sverige. Det är väl så man brukar säga?

Korrupta lärare

När vi var i Toyama över obon häromveckan passade vi på att träffa Junkos gamla bildlärare och mentor. Han driver sedan några år tillbaka en privat konstskola för elever som vill ta sig in på högre konstutbildningar av olika slag. I avsaknad av komvux finns det en stor mängd privata alternativ, s.k. yobiko, där personer som inte kommer in på den önskade utbildningen i första omgången kan utveckla sina färdigheter och kunskaper och därmed stå bättre rustade inför nästa antagningsomgång. Som jag varit inne på tidigare är det viktigt att hamna rätt på ett tidigt stadium eftersom det är relativt svårt att byta bana senare i livet. Lärosätets eller universitetets status är direkt avgörande för framtida karriär och välstånd.

Många ungdomar väljer därför att vänta både ett och två år innan de påbörjar sina universitetsutbildningar och söker ofta in på den önskade utbildningen flera gånger innan de slutligen antas. Studenter som misslyckas med att komma in med en gång och som väljer att driva runt ett år innan de försöker igen kallas i Japan för ronin. Ronin var ursprungligen en benämning på herrelösa samurajer som drev runt i landet på jakt efter sysselsättning och en ny herre att tjäna under den feodala eran. Junko hamnade som ronin på den nämnda konstskolan under en period efter gymnasiet innan hon lyckades bli antagen till den statliga konsthögskolan i Kanazawa. Statliga universitet och konsthögskolor är regel mer eftertraktade i Japan eftersom utbildningarna där är betydligt billigare (och ofta bättre) än på de privata universiteten.

Junkos gamle lärare tillhör en falang av ganska radikala lärare och samhällskritiska röster som är förhållandevis fåtaliga i det konformistiska japanska samhället. Han är en mycket pratsam man och vi avhandlade en rad olika ämnen över några koppar te. Det är anmärkningsvärt hur mycket lättare det är att förstå japanska när man sitter ned en stund och pratar om välbekanta teman. Jag förklarade för honom på bräcklig japanska att jag är intresserad av den japanska arbetsmarknadens struktur och funktionssätt samt olika gruppers status i arbetslivet.

Efter det fick jag en timmes föreläsning på temat. Mycket kände jag förvisso till sedan tidigare, t.ex. att det råder stora skillnader mellan att vara anställd i stora och små företag i Japan. Anställda i storföretag har i regel bättre löneutveckling, anställningstrygghet och extraförmåner än anställda i småföretag. Detsamma gäller för personer med olika anställningsstatus (heltidsanställda kontra deltidsanställda, temporära och inhyrda arbetare).

En grupp som jag inte funderat så mycket på men som bildläraren särskilt framhöll som privilegierad i det japanska samhället är offentliganställda som åtnjuter hög status och goda arbetsvillkor. Byråkrater har historiskt haft ett väldigt högt anseende (även om en rad skandaler på senare tid har solkat ned det en aning). Det samma gäller för lärare som är välbetalda med generösa förmåner (t.ex. en föräldraförsäkring motsvarande den svenska) och anställning på livstid. I stora drag påminner det en del om tyska Beamter. Junkos bildlärare har för övrigt själv tidigare varit offentliganställd lärare men valde för ett antal år sedan att ta ut ett saftigt avgångsvederlag/pension och öppna eget.

Offentliganställdas privilegierade ställning förklarar också en av de mest omskrivna händelserna i Japan under de senaste veckorna. I Oita (där Sverige en gång var en stolpträff i från en VM-kvartsfinal) har ett antal lärarstudenter mutat skolbyråkrater för att kunna ta sig in på den offentliganställda banan och få anställning som lärare i prefekturen. De hostade upp med ansenliga summor för att resultaten på deras intagningsprov skulle sockras så att de passerade gränsen för att komma in. Eftersom statliga tjänster är så pass eftertraktade är konkurrensen ofta hård och antagningen bygger på de nämnda intagningsproven. De som inte tas in får söka sig till mindre lukrativa och osäkra alternativ, t.ex. som privatlärare.

Lärarna lyckades hur som helst ta sig in, men efter ett tag avslöjades bluffen. Kontentan blev att 21 lärare nu fått sparken för att de försökt muta sig in och många misstänker att detta bara är toppen på ett isberg. Fascinerande är det ändock från en svensk horisont. Jag undrar när (om) den dagen ska komma då studenter från lärarhögskolan betalar under bordet för att få börja jobba i den svenska kommunala skolan.

Obon

Det har precis varit obon i Japan och liksom miljontals japaner tog vi chansen att vända hem till hembygden. Obon är något förenklat Japans motsvarighet till alla helgon och tillsammans med nyår den stora hemvändarhelgen i det här landet. Enligt buddhistisk tradition återvänder också förfädernas andar till familjealtarna i de japanska hemmen under denna helg. Obon varar i tre dagar men är egentligen ingen officiell helg. Det har likväl blivit en accepterad tradition att ta några dagar ledigt och återvända till hembygden för att återförenas med familjen (och förfäderna) vid denna högtid. Att vända hem innebär för Junko att åka till ”småstaden” Toyama på Japans västkust (med en befolkning så stor som Göteborgs).

Det behöver väl knappast tilläggas att obon innebär ett trafikkaos och en trängsel utan dess like. För att vara på den säkra sidan hade vi beställt bussbiljetter flera veckor i förväg, men eftersom vi fick en möjlighet att åka bil tillbaka avbeställde Junko returbiljetterna. Typiskt nog gick detta bara att göra per telefon och bekräftelser i pappersform eller per mejl var det ingen som ville höra talas om. För säkerhetsskull ringde vi för att få det bekräftat dagen efter också och, jovisst, allt skulle vara i sin ordning. Men när vi väl stod i busskön klockan elva på kvällen i Shinjuku fanns det inga platser till oss. Båda riktningarna var avbokade. Det blev något av en läxa/näsbränna som illustrerar hur underutvecklad den japanska servicesektorn i många fall är bakom alla leenden och bugningar. Som tur var fick vi i alla fall tag på (betydligt dyrare) tågbiljetter dagen efter och även om vi fick stå och trängas några timmar i tåget lyckades vi ta oss fram till Toyama en halv dag efter utsatt tid.



I Takayama

Väl framme i Toyama väntade ett intensivt program. Ledighet i Japan innebär inte nödvändigtvis att ta det lugnt. Junkos föräldrar hade gjort upp ett fullspäckat aktivitetsschema och inga förseningar i världen kunde rubba detta. Direkt från tåget bar det av upp i de japanska alperna till den traditionellt präglade småstaden Takayama. Resten av tiden (två dagar) han vi beta av både hårklippning, släktbesök, biofilm, onsen, sandstrand, fiskmarknad och en del annat. Första klippningen i Japan blev för övrigt ännu ett bevis på att Japan inte behöver vara särskilt dyrt. För 1000 yen (ca 60 kr) fick jag en alldeles utmärkt klippning. Å andra sidan finns det inga övre gränser om man väljer lite mer extravaganta alternativ. Junko betalade ungefär 15 gånger så mycket för sin klippning (inkl. permanent).

Med Junkos 7-åriga systerson som alibi tog vi också chansen att se Hayao Miyazakis nya alster Gake no Ue no Ponyo som haft premiär i dagarna. Miyazaki är Japans kanske mest kände regissör och animatör som är känd för filmer som Min granne Totoro, Princessan Mononoke och senast Spirited away. Miyazakis filmer är så långt ifrån Disneys förenklade världsbilder och pekpinnar man komma i den tecknade filmvärlden. Hans filmer är lika älskade av vuxna som barn och ofta relativt komplexa med referenser till japansk mytologi och politiska teman. Den nya filmen var liksom hans tidigare filmer till stora delar handtecknad och en njutning för ögat. Att sedan ledmotivet gick en på nerverna efter tag (hundratals barn nynnade på sången på väg ut från bion) var något man fick leva med.



På fredagkvällen bar det av till ett närliggande onsen (hotell med varma källor) med hela den hemmavarande familjen (jag, Junko, mamma, pappa, farmor, syster och systerson). En övernattning på ett onsen är ungefär en japansk motsvarighet till den numera ursvenska spaweekenden. Det innebär dels att späka sig i de heta källorna tillsammans med ett gäng okända nakna män (eller kvinnor beroende på vilket kön du tillhör) efter att man först tvagat kroppen ordentligt. Eftersom jag var den ende utlänningen på stället fick jag en del blickar på mig, men efter ett tag vågade någon till och med prata lite med mig. En onsen-övernattning innebär också en dignande buffet på det egna rummet (hela familjen delade ett rum) innehållande alltfrån grillat kött till pinfärsk sashimi (råa fiskfiléer). Efter att vi kommit hem från onsen vägde jag mig för första gången sedan jag kom till Japan och det visade sig att jag gått upp ett par kilo. Dagarna i Toyama har säkert gjort sitt till.



Färsk fisk

Själva obon då? I Toyama märkte man ganska lite av det. På andra håll i Japan uppmärksammas obon med festivaler och särskilda danser, men i vårt fall var det snarast en ganska stillsam tillställning. Vi besökte bara kort familjegravarna tillsammans med familjen och sedan Junkos mormors hus där familjealtaret finns. Kort därefter återvände vi till Tokyo med bil tillsammans med vår gamle vän Daichi från Berlin. Om det är dyrt att ta sig någonstans med tåg i Japan så gäller det i ännu högre utsträckning för bilkörning. Resan från Toyama till Tokyo som är ca 35 mil gick på motsvarande 700 kr om man bara räknar vägavgifterna. Om man sedan betänker att bensinpriset har skjutit i höjden under de senaste månaderna pga en ny miljöskatt (numera är priset runt 11 kr/litern) så är man ganska glad att Japan är ett litet land.

Ping-pong-diplomati

Det är OS-tider och Japan har fått sin första medalj. Judostjärnan Ryoko Tani lyckades förvisso inte försvara sitt guld från Aten men med tanke på att hon hunnit med att få barn sedan senast och dessutom visat upp sviktande form har hon ändå anledning att vara nöjd med sin bronspeng. I vanlig ordning startade OS med en bombastisk, uppblåst och evighetslång invigning igår (men fyrverkerierna var fantastiska). Den japanska truppen gjorde ett försök att tina upp relationerna med grannlandet genom att tåga in med både japanska och kinesiska flaggor. Förhållandet mellan länderna har varit frostigt i många år och detta har inte minst tagit sig uttryck på de idrottsliga arenorna. Det nådde en lägsta punkt under under de asiatiska mästerskapen i fotboll 2004 där finalen mellan mellan Japan och Kina omgärdades av hatkaskader och våldsamheter från den kinesiska publiken.

Relationerna på politisk nivå verkar nu vara på väg att förbättras något, men vägen är kantad av känsliga teman och intermezzon. Senast handlade det om en giftskandal där importerade gyoza (dumplings) från Kina visade sig innehålla spår av det giftiga ämnet methamidophos. Vad kan då vara bättre än att istället för att dela en fredspipa mötas i en bordtennismatch. När Kinas president Hu Jintao besökte Japans premiärminister Yasuo Fukuda tidigare i år försökte arrangörerna få båda parter till bordtennisbordet. Fukuda retirerade snabbare än ögat och tur var väl det annars hade han nog tappat ansiktet rejält. Hu briljerade vid bordet och visade sig nästan vara redo för OS när han spelade några bollar med den japanska OS-deltagaren Ai Fukuhara. Vi får se om han ser lika nöjd ut när det är dags att summera spelen om någon vecka.

Japans framtid

Det var ett tag sedan jag hade tid att skriva något senast. Det har varit några bråda veckor med tentering av japansk grammatik och japanska kanjitecken och en deadline för en text som kommer publiceras i Ryssland av alla ställen (en uppföljning till konferenspresentationen jag höll för några veckor sedan). Men den arbetsbelastning jag haft under de senaste veckorna är ändå ingenting mot den ständiga stress som nästan alla i det här landet verka uppleva. Junko har gått in i en period med långa arbetsdagar och kvällar och numera kommer hon mest hem för att sova. Ett späckat schema rutar också in vardagen för de allra flesta skolbarn i Japan. När de inte sitter i skolbänken är det intensiv läxläsning och diverse obligatoriska klubbaktiviteter som gäller. För mycket fritid är dåligt för hälsan (eller var det ordningen). Allra värst är det kanske för en grupp barn jag brukar stöta på på vägen hem från språkkursen.

Nära universitetet där jag går och läser japanska ligger en privatskola som drivs av det ansedda Waseda-universitetet. Waseda är ett av Japans absoluta toppuniversitet och de har i likhet med några av de övriga elituniversiten också privata grundskolor och högstadium för barn med ambitiösa och/eller rika föräldrar. De elever som går i dessa skolor har stora chanser att så småningom också antas till universiteten i fråga och därmed ta gräddfilen in i det översta samhällskiktet i Japan. Dessa privatskolor är alltså en form av plantskolor att jämföra med om Handelshögskolan eller KTH i Stockholm skulle ha egna elitskolor och elitdagis (ja det finns faktiskt sådana i Japan också).



Japans blivande elit i antågande

Privatskolor är annars inte särskilt utbrett i Japan. Det är bara en liten grupp som går i dessa skolor. De allra flesta går i allmänna skolor som ofta anses hålla väl så hög klass som de privata (undantaget nämnda elitskolor). Skolan i Japan är strukturerad enligt samma stadiummodell som i Sverige. Dvs. 6 års grundskola (elementary school) och 3 års högstadium (junior high school). Därefter följer tre års påbyggnad (high school) som förvisso inte är obligatorisk men som de flesta ändå väljer att gå. Det japanska skolsystemet är vidare extremt centralstyrt. Utbildningsministeriet bestämmer vad som ska läras ut och vilka böcker som ska användas för detta ändamål. Det leder till ständiga politiska strider mellan det ganska radikala japanska lärarfacket och utbildningsministeriet, då böckerna och utbildningsmallarna förespråkar en ganska konservativ och nationalistisk hållning. Konflikten ställs på sin spets i historieundervisningen där det pågår en strid om hur vissa händelser under andra världskriget (t.ex. den våldsamma ockupationen (incidenten/massakern beroende på tolkning) av Nanking och tvångrekryteringen av prostituterade/tröstekvinnor från olika delar av Asien till de japanska trupperna) ska beskrivas i texterna och förmedlas till eleverna i undervisningen. Striden har också en politisk dimension och nya upplagor av böckerna leder ständigt till negativa reaktioner från och försämrade relationer till de asiatiska grannländerna.

Undervisningen i japanska skolor är i allmänhet relativt stelbent och består mestadels i att läraren går igenom ett aktuellt kapitel/avsnitt utan större utvikningar. Metoden bygger på att memorera detaljer, imitera läraren och lära sig utantill. Som internationella undersökningar har visat fungerar det fungerar bra i vissa ämnen (som naturvetenskap och matematik) och mindre bra i vissa andra (t.ex. språk och samhällsvetenskap) som bygger på kreativitet och kritiskt tänkande. Läs- och skrivkunnigheten är dock extremt hög (99%) – förbluffande med tanke på att man måste lära sig mer än 2000 tecken för att kunna läsa någotsånär. Det tar ca 9 år för eleverna att komma så långt.



Skoluniformerade flickor och pojkar

I övrigt är det ordning och reda som gäller (Jan Björklund skulle skina som en sol efter en dag på en japansk skola). Ordningen upprättshålls inte så mycket genom kadaverdisciplin som genom gruppsykologi. Klassen delas i regel upp i ett antal grupper med olika ansvarsuppgifter. Bl.a. ansvarar eleverna själva för städning och rengöring av klassrum och gemensamma utrymmen på skolan och ingen får gå hem innan ytorna blänker. Den potentiella skammen inför gruppen är viktigare för disciplinen än uttalad bestraffning. Precis som i övriga samhället domineras skolkulturen av vikten av att passa in. Ijime (mobbning av de som inte passar in/anpassar sig till systemet) är utbredd i den japanska skolan och det speglar väl egentligen bara den intolerans mot avvikelser som finns i det relativt konformistiska japanska samhälllet. Slå ned den spik som sticker ut är devisen som gäller. Disciplinen följer med elverna hem även under sommarlovet. Junko berättar om sommarlov fyllda med omfattande läxor och detaljerade motions-/uppstigningsprogram för att motverka att eleverna slösar bort sommarlovet på lek eller genom att bara lata sig.

Det japanska utbildningsssystemet är till stora delar meritokratiskt. Det finns ett starkt samband mellan positionen på arbetsmarknaden och statusfyllda utbildningar/universitet (och därmed studieresultaten). Den viktigaste vägen in på de prestigefyllda utbildningarna går via särskilda antagningsprov. Detsamma gäller för andra eftertraktade vidareutbildningar. Antagningsproven, som ofta består av flervalsfrågor ämnade att testa detaljkunskap, styr hela utbildningssystemet. Det blir viktigare att lära för provet än för livet. Under provveckorna står hela framtiden på spel och eleverna tvingas plugga dag och natt för att nå önskat resultat. Det finns skäl för att denna period av utbildningen benämns ”examination hell” i Japan.



Skolpojkar på väg hem – till läxläsning och kvällsklass?

Det finns inget komvux i Japan och man är extremt styrd av den bana man hamnar på från första början. Möjigheterna att ändra riktning (karriärsbyte eller firmabyte) senare i livet är kraftigt begränsade. Därför är skolåren i high school och de avslutande antagningsproven extremt viktiga. Så viktiga att många väljer att gå (läs sätta sina barn i) privata kvällskolor eller privat undervisning vid sidan av den ordinarie skolan (s.k. juku) där det ges möjlighet till undervisning anpassad efter individens behov. Eller om man har råd placerar man barnen som sagt i elitskolor med koppling till de mest ansedda universiteten. Mina skoluniformerade följeslagare kommer det med all sannolikhet gå bra för. Om de uthärdar pressen och stressen förstås. De har några hårda år framför sig innan de kan börja på universitetet och äntligen njuta livets glada dagar.

En stad i staden

I söndags var jag och Junko ute för att utforska en Tokyos mest omtalade platser under senare år – Roppongi Hills. Det är en helt nybyggd stadsdel mitt i centrala Tokyo bestående av ett flertal byggnader med lyxlägenheter och kontor, men framförallt hundratals affärer och matställen samlade i en enorm labyrintisk galleria. Bakom projektet ligger en av Tokyos stora fastighetsmagnater Mori Minoru som köpt upp mark i området kontinuerligt under 17 års tid för att kunna genomföra sin vision om en stad i staden. Resultatet måste, åtminstone om ser till statistiken, betraktas som lyckat. Roppongi Hills som stod färdigt i april 2003 frekventeras dagligen av ca 100.000 personer och under helgerna tredubblas besökarantalet.



Mori Tower

Projektet kan lätt föra tankarna till andra gigantiska stadsutvecklingsprojekt, som t.ex. Potsdamer Platz i Berlin. Den stora skillnaden är dock att i fallet med Berlin fanns det stora tomma arealer mitt i staden, medan i Tokyo har kvarter efter kvarter rivits för att ge plats åt Roppongi Hills. Potsdamer Platz var under 1920-talet Europas mest trafikerade plats, men hamnade mitt i skarven (dvs. där muren gick) mellan öst och väst efter kriget. Under 1990-talet blev området fullständigt omvandlat i en stadsutvecklingsprocess som snarare påminde om en lekplats för världens ledande arkitekter (och med motsvarande egon). Stadsdelen som stod klar en bit in på 2000-talet har utsatts för hård kritik eftersom den i mångt och mycket saknar egentlig koppling till resten av staden. Den har blivit en stad i staden som främst lockar till sig turister och många lägenheter och kontorsutrymmen har varit svåra att hyra ut.



Köpcenter Roppongi Hills

I fallet med Roppongi Hills är känslan lite densamma, dvs som en stad i staden, även om det här projektet kan sägas ha fallit betydligt bättre ut. Inte minst estetiskt är Roppongi Hills betydligt mer sammanhållet och bättre integrerat i staden. Stadsdelen Roppongi är annars en ganska dekandent del av Tokyo som man kanske gör bäst i att undvika. Det är främst ett tillhåll för vilsna utlänningar och expats samt tveksamma klubbar och uteställen med energiska inkastare. Men med Roppongi Hills och andra närliggande projekt som Tokyo Midtown har stadsdelen fått nytt liv.



Jag och Junko vänder Tokyo ryggen

Mitt i smeten står Mori Tower (54 våningar / 238 m) som är en av relativt få skyskrapor värd namnet i Tokyo. Högst upp i byggnaden finns ett av Tokyos mest intressanta konstmuseer – Mori Art Museum. Vi såg en utställning med modern brittisk konst där verk från samtliga Turner-pristagare samlats, inklusive kända verk som Damien Hirsts halverade kossor i formaldehyd och Gilbert och Georges massiva ”Death after life”. På toppen av Mori Tower finns också en utsiktsplattform som ger de bästa vyerna av Tokyo från ovan. Härifrån ser man bland annat Tokyo Tower som är en röd-vit kopia en kändare förlaga i Paris (och faktiskt ca 10 meter högre).



Urban sprawl från toppen av Mori Tower

När vi kom ut från Mori Tower blev det också ett kärt och överraskande återseende av en gammal bekant. Jättespindeln Maman hade tagit sig hela vägen från en bokskog i nordöstra Skåne till Roppongi Hills. Sist vi såg den höll den till i konstparken i Wanås, men nu verkar den alltså på något sätt ha hittat hit.



Jättespindeln Maman i Wanås



Junko och jättespindeln Maman i Roppongi Hills

Även om jämförelser med Sverige möjligen haltar något med tanke på Tokyos storlek väckte Roppongi Hills en del kritiska frågor om varför urbant liv inte kan ses som någonting positivt som hör framtiden till i Sverige. Till skillnad från den till stora delar havererade stadsutvecklingen i de flesta svenska storstäder (nåja, alla tre för att vara exakt) i modern tid, handlar det här om att skapa förutsättningar för livets alla dimensioner (äta, handla, sova, jobba och ha kul) i innerstaden snarare än utanför den och på så sätt motverka ett ökat bilberonde. I Sverige verkar trenden (åtminstone i handelssektorn) snarare vara den motsatta. Inte bara runt omkring Stockholm utan också på behörigt avstånd från bostadsområdena i ett flertal svenska städer byggs det ena köpcentret efter det andra och det som finns kvar av innerstadsliv och affärsverksamhet blir allt mer marginaliserat. Är det verkligen en utveckling att eftersträva?