Obon

Det har precis varit obon i Japan och liksom miljontals japaner tog vi chansen att vända hem till hembygden. Obon är något förenklat Japans motsvarighet till alla helgon och tillsammans med nyår den stora hemvändarhelgen i det här landet. Enligt buddhistisk tradition återvänder också förfädernas andar till familjealtarna i de japanska hemmen under denna helg. Obon varar i tre dagar men är egentligen ingen officiell helg. Det har likväl blivit en accepterad tradition att ta några dagar ledigt och återvända till hembygden för att återförenas med familjen (och förfäderna) vid denna högtid. Att vända hem innebär för Junko att åka till ”småstaden” Toyama på Japans västkust (med en befolkning så stor som Göteborgs).

Det behöver väl knappast tilläggas att obon innebär ett trafikkaos och en trängsel utan dess like. För att vara på den säkra sidan hade vi beställt bussbiljetter flera veckor i förväg, men eftersom vi fick en möjlighet att åka bil tillbaka avbeställde Junko returbiljetterna. Typiskt nog gick detta bara att göra per telefon och bekräftelser i pappersform eller per mejl var det ingen som ville höra talas om. För säkerhetsskull ringde vi för att få det bekräftat dagen efter också och, jovisst, allt skulle vara i sin ordning. Men när vi väl stod i busskön klockan elva på kvällen i Shinjuku fanns det inga platser till oss. Båda riktningarna var avbokade. Det blev något av en läxa/näsbränna som illustrerar hur underutvecklad den japanska servicesektorn i många fall är bakom alla leenden och bugningar. Som tur var fick vi i alla fall tag på (betydligt dyrare) tågbiljetter dagen efter och även om vi fick stå och trängas några timmar i tåget lyckades vi ta oss fram till Toyama en halv dag efter utsatt tid.



I Takayama

Väl framme i Toyama väntade ett intensivt program. Ledighet i Japan innebär inte nödvändigtvis att ta det lugnt. Junkos föräldrar hade gjort upp ett fullspäckat aktivitetsschema och inga förseningar i världen kunde rubba detta. Direkt från tåget bar det av upp i de japanska alperna till den traditionellt präglade småstaden Takayama. Resten av tiden (två dagar) han vi beta av både hårklippning, släktbesök, biofilm, onsen, sandstrand, fiskmarknad och en del annat. Första klippningen i Japan blev för övrigt ännu ett bevis på att Japan inte behöver vara särskilt dyrt. För 1000 yen (ca 60 kr) fick jag en alldeles utmärkt klippning. Å andra sidan finns det inga övre gränser om man väljer lite mer extravaganta alternativ. Junko betalade ungefär 15 gånger så mycket för sin klippning (inkl. permanent).

Med Junkos 7-åriga systerson som alibi tog vi också chansen att se Hayao Miyazakis nya alster Gake no Ue no Ponyo som haft premiär i dagarna. Miyazaki är Japans kanske mest kände regissör och animatör som är känd för filmer som Min granne Totoro, Princessan Mononoke och senast Spirited away. Miyazakis filmer är så långt ifrån Disneys förenklade världsbilder och pekpinnar man komma i den tecknade filmvärlden. Hans filmer är lika älskade av vuxna som barn och ofta relativt komplexa med referenser till japansk mytologi och politiska teman. Den nya filmen var liksom hans tidigare filmer till stora delar handtecknad och en njutning för ögat. Att sedan ledmotivet gick en på nerverna efter tag (hundratals barn nynnade på sången på väg ut från bion) var något man fick leva med.



På fredagkvällen bar det av till ett närliggande onsen (hotell med varma källor) med hela den hemmavarande familjen (jag, Junko, mamma, pappa, farmor, syster och systerson). En övernattning på ett onsen är ungefär en japansk motsvarighet till den numera ursvenska spaweekenden. Det innebär dels att späka sig i de heta källorna tillsammans med ett gäng okända nakna män (eller kvinnor beroende på vilket kön du tillhör) efter att man först tvagat kroppen ordentligt. Eftersom jag var den ende utlänningen på stället fick jag en del blickar på mig, men efter ett tag vågade någon till och med prata lite med mig. En onsen-övernattning innebär också en dignande buffet på det egna rummet (hela familjen delade ett rum) innehållande alltfrån grillat kött till pinfärsk sashimi (råa fiskfiléer). Efter att vi kommit hem från onsen vägde jag mig för första gången sedan jag kom till Japan och det visade sig att jag gått upp ett par kilo. Dagarna i Toyama har säkert gjort sitt till.



Färsk fisk

Själva obon då? I Toyama märkte man ganska lite av det. På andra håll i Japan uppmärksammas obon med festivaler och särskilda danser, men i vårt fall var det snarast en ganska stillsam tillställning. Vi besökte bara kort familjegravarna tillsammans med familjen och sedan Junkos mormors hus där familjealtaret finns. Kort därefter återvände vi till Tokyo med bil tillsammans med vår gamle vän Daichi från Berlin. Om det är dyrt att ta sig någonstans med tåg i Japan så gäller det i ännu högre utsträckning för bilkörning. Resan från Toyama till Tokyo som är ca 35 mil gick på motsvarande 700 kr om man bara räknar vägavgifterna. Om man sedan betänker att bensinpriset har skjutit i höjden under de senaste månaderna pga en ny miljöskatt (numera är priset runt 11 kr/litern) så är man ganska glad att Japan är ett litet land.

Ping-pong-diplomati

Det är OS-tider och Japan har fått sin första medalj. Judostjärnan Ryoko Tani lyckades förvisso inte försvara sitt guld från Aten men med tanke på att hon hunnit med att få barn sedan senast och dessutom visat upp sviktande form har hon ändå anledning att vara nöjd med sin bronspeng. I vanlig ordning startade OS med en bombastisk, uppblåst och evighetslång invigning igår (men fyrverkerierna var fantastiska). Den japanska truppen gjorde ett försök att tina upp relationerna med grannlandet genom att tåga in med både japanska och kinesiska flaggor. Förhållandet mellan länderna har varit frostigt i många år och detta har inte minst tagit sig uttryck på de idrottsliga arenorna. Det nådde en lägsta punkt under under de asiatiska mästerskapen i fotboll 2004 där finalen mellan mellan Japan och Kina omgärdades av hatkaskader och våldsamheter från den kinesiska publiken.

Relationerna på politisk nivå verkar nu vara på väg att förbättras något, men vägen är kantad av känsliga teman och intermezzon. Senast handlade det om en giftskandal där importerade gyoza (dumplings) från Kina visade sig innehålla spår av det giftiga ämnet methamidophos. Vad kan då vara bättre än att istället för att dela en fredspipa mötas i en bordtennismatch. När Kinas president Hu Jintao besökte Japans premiärminister Yasuo Fukuda tidigare i år försökte arrangörerna få båda parter till bordtennisbordet. Fukuda retirerade snabbare än ögat och tur var väl det annars hade han nog tappat ansiktet rejält. Hu briljerade vid bordet och visade sig nästan vara redo för OS när han spelade några bollar med den japanska OS-deltagaren Ai Fukuhara. Vi får se om han ser lika nöjd ut när det är dags att summera spelen om någon vecka.

Japans framtid

Det var ett tag sedan jag hade tid att skriva något senast. Det har varit några bråda veckor med tentering av japansk grammatik och japanska kanjitecken och en deadline för en text som kommer publiceras i Ryssland av alla ställen (en uppföljning till konferenspresentationen jag höll för några veckor sedan). Men den arbetsbelastning jag haft under de senaste veckorna är ändå ingenting mot den ständiga stress som nästan alla i det här landet verka uppleva. Junko har gått in i en period med långa arbetsdagar och kvällar och numera kommer hon mest hem för att sova. Ett späckat schema rutar också in vardagen för de allra flesta skolbarn i Japan. När de inte sitter i skolbänken är det intensiv läxläsning och diverse obligatoriska klubbaktiviteter som gäller. För mycket fritid är dåligt för hälsan (eller var det ordningen). Allra värst är det kanske för en grupp barn jag brukar stöta på på vägen hem från språkkursen.

Nära universitetet där jag går och läser japanska ligger en privatskola som drivs av det ansedda Waseda-universitetet. Waseda är ett av Japans absoluta toppuniversitet och de har i likhet med några av de övriga elituniversiten också privata grundskolor och högstadium för barn med ambitiösa och/eller rika föräldrar. De elever som går i dessa skolor har stora chanser att så småningom också antas till universiteten i fråga och därmed ta gräddfilen in i det översta samhällskiktet i Japan. Dessa privatskolor är alltså en form av plantskolor att jämföra med om Handelshögskolan eller KTH i Stockholm skulle ha egna elitskolor och elitdagis (ja det finns faktiskt sådana i Japan också).



Japans blivande elit i antågande

Privatskolor är annars inte särskilt utbrett i Japan. Det är bara en liten grupp som går i dessa skolor. De allra flesta går i allmänna skolor som ofta anses hålla väl så hög klass som de privata (undantaget nämnda elitskolor). Skolan i Japan är strukturerad enligt samma stadiummodell som i Sverige. Dvs. 6 års grundskola (elementary school) och 3 års högstadium (junior high school). Därefter följer tre års påbyggnad (high school) som förvisso inte är obligatorisk men som de flesta ändå väljer att gå. Det japanska skolsystemet är vidare extremt centralstyrt. Utbildningsministeriet bestämmer vad som ska läras ut och vilka böcker som ska användas för detta ändamål. Det leder till ständiga politiska strider mellan det ganska radikala japanska lärarfacket och utbildningsministeriet, då böckerna och utbildningsmallarna förespråkar en ganska konservativ och nationalistisk hållning. Konflikten ställs på sin spets i historieundervisningen där det pågår en strid om hur vissa händelser under andra världskriget (t.ex. den våldsamma ockupationen (incidenten/massakern beroende på tolkning) av Nanking och tvångrekryteringen av prostituterade/tröstekvinnor från olika delar av Asien till de japanska trupperna) ska beskrivas i texterna och förmedlas till eleverna i undervisningen. Striden har också en politisk dimension och nya upplagor av böckerna leder ständigt till negativa reaktioner från och försämrade relationer till de asiatiska grannländerna.

Undervisningen i japanska skolor är i allmänhet relativt stelbent och består mestadels i att läraren går igenom ett aktuellt kapitel/avsnitt utan större utvikningar. Metoden bygger på att memorera detaljer, imitera läraren och lära sig utantill. Som internationella undersökningar har visat fungerar det fungerar bra i vissa ämnen (som naturvetenskap och matematik) och mindre bra i vissa andra (t.ex. språk och samhällsvetenskap) som bygger på kreativitet och kritiskt tänkande. Läs- och skrivkunnigheten är dock extremt hög (99%) – förbluffande med tanke på att man måste lära sig mer än 2000 tecken för att kunna läsa någotsånär. Det tar ca 9 år för eleverna att komma så långt.



Skoluniformerade flickor och pojkar

I övrigt är det ordning och reda som gäller (Jan Björklund skulle skina som en sol efter en dag på en japansk skola). Ordningen upprättshålls inte så mycket genom kadaverdisciplin som genom gruppsykologi. Klassen delas i regel upp i ett antal grupper med olika ansvarsuppgifter. Bl.a. ansvarar eleverna själva för städning och rengöring av klassrum och gemensamma utrymmen på skolan och ingen får gå hem innan ytorna blänker. Den potentiella skammen inför gruppen är viktigare för disciplinen än uttalad bestraffning. Precis som i övriga samhället domineras skolkulturen av vikten av att passa in. Ijime (mobbning av de som inte passar in/anpassar sig till systemet) är utbredd i den japanska skolan och det speglar väl egentligen bara den intolerans mot avvikelser som finns i det relativt konformistiska japanska samhälllet. Slå ned den spik som sticker ut är devisen som gäller. Disciplinen följer med elverna hem även under sommarlovet. Junko berättar om sommarlov fyllda med omfattande läxor och detaljerade motions-/uppstigningsprogram för att motverka att eleverna slösar bort sommarlovet på lek eller genom att bara lata sig.

Det japanska utbildningsssystemet är till stora delar meritokratiskt. Det finns ett starkt samband mellan positionen på arbetsmarknaden och statusfyllda utbildningar/universitet (och därmed studieresultaten). Den viktigaste vägen in på de prestigefyllda utbildningarna går via särskilda antagningsprov. Detsamma gäller för andra eftertraktade vidareutbildningar. Antagningsproven, som ofta består av flervalsfrågor ämnade att testa detaljkunskap, styr hela utbildningssystemet. Det blir viktigare att lära för provet än för livet. Under provveckorna står hela framtiden på spel och eleverna tvingas plugga dag och natt för att nå önskat resultat. Det finns skäl för att denna period av utbildningen benämns ”examination hell” i Japan.



Skolpojkar på väg hem – till läxläsning och kvällsklass?

Det finns inget komvux i Japan och man är extremt styrd av den bana man hamnar på från första början. Möjigheterna att ändra riktning (karriärsbyte eller firmabyte) senare i livet är kraftigt begränsade. Därför är skolåren i high school och de avslutande antagningsproven extremt viktiga. Så viktiga att många väljer att gå (läs sätta sina barn i) privata kvällskolor eller privat undervisning vid sidan av den ordinarie skolan (s.k. juku) där det ges möjlighet till undervisning anpassad efter individens behov. Eller om man har råd placerar man barnen som sagt i elitskolor med koppling till de mest ansedda universiteten. Mina skoluniformerade följeslagare kommer det med all sannolikhet gå bra för. Om de uthärdar pressen och stressen förstås. De har några hårda år framför sig innan de kan börja på universitetet och äntligen njuta livets glada dagar.

En stad i staden

I söndags var jag och Junko ute för att utforska en Tokyos mest omtalade platser under senare år – Roppongi Hills. Det är en helt nybyggd stadsdel mitt i centrala Tokyo bestående av ett flertal byggnader med lyxlägenheter och kontor, men framförallt hundratals affärer och matställen samlade i en enorm labyrintisk galleria. Bakom projektet ligger en av Tokyos stora fastighetsmagnater Mori Minoru som köpt upp mark i området kontinuerligt under 17 års tid för att kunna genomföra sin vision om en stad i staden. Resultatet måste, åtminstone om ser till statistiken, betraktas som lyckat. Roppongi Hills som stod färdigt i april 2003 frekventeras dagligen av ca 100.000 personer och under helgerna tredubblas besökarantalet.



Mori Tower

Projektet kan lätt föra tankarna till andra gigantiska stadsutvecklingsprojekt, som t.ex. Potsdamer Platz i Berlin. Den stora skillnaden är dock att i fallet med Berlin fanns det stora tomma arealer mitt i staden, medan i Tokyo har kvarter efter kvarter rivits för att ge plats åt Roppongi Hills. Potsdamer Platz var under 1920-talet Europas mest trafikerade plats, men hamnade mitt i skarven (dvs. där muren gick) mellan öst och väst efter kriget. Under 1990-talet blev området fullständigt omvandlat i en stadsutvecklingsprocess som snarare påminde om en lekplats för världens ledande arkitekter (och med motsvarande egon). Stadsdelen som stod klar en bit in på 2000-talet har utsatts för hård kritik eftersom den i mångt och mycket saknar egentlig koppling till resten av staden. Den har blivit en stad i staden som främst lockar till sig turister och många lägenheter och kontorsutrymmen har varit svåra att hyra ut.



Köpcenter Roppongi Hills

I fallet med Roppongi Hills är känslan lite densamma, dvs som en stad i staden, även om det här projektet kan sägas ha fallit betydligt bättre ut. Inte minst estetiskt är Roppongi Hills betydligt mer sammanhållet och bättre integrerat i staden. Stadsdelen Roppongi är annars en ganska dekandent del av Tokyo som man kanske gör bäst i att undvika. Det är främst ett tillhåll för vilsna utlänningar och expats samt tveksamma klubbar och uteställen med energiska inkastare. Men med Roppongi Hills och andra närliggande projekt som Tokyo Midtown har stadsdelen fått nytt liv.



Jag och Junko vänder Tokyo ryggen

Mitt i smeten står Mori Tower (54 våningar / 238 m) som är en av relativt få skyskrapor värd namnet i Tokyo. Högst upp i byggnaden finns ett av Tokyos mest intressanta konstmuseer – Mori Art Museum. Vi såg en utställning med modern brittisk konst där verk från samtliga Turner-pristagare samlats, inklusive kända verk som Damien Hirsts halverade kossor i formaldehyd och Gilbert och Georges massiva ”Death after life”. På toppen av Mori Tower finns också en utsiktsplattform som ger de bästa vyerna av Tokyo från ovan. Härifrån ser man bland annat Tokyo Tower som är en röd-vit kopia en kändare förlaga i Paris (och faktiskt ca 10 meter högre).



Urban sprawl från toppen av Mori Tower

När vi kom ut från Mori Tower blev det också ett kärt och överraskande återseende av en gammal bekant. Jättespindeln Maman hade tagit sig hela vägen från en bokskog i nordöstra Skåne till Roppongi Hills. Sist vi såg den höll den till i konstparken i Wanås, men nu verkar den alltså på något sätt ha hittat hit.



Jättespindeln Maman i Wanås



Junko och jättespindeln Maman i Roppongi Hills

Även om jämförelser med Sverige möjligen haltar något med tanke på Tokyos storlek väckte Roppongi Hills en del kritiska frågor om varför urbant liv inte kan ses som någonting positivt som hör framtiden till i Sverige. Till skillnad från den till stora delar havererade stadsutvecklingen i de flesta svenska storstäder (nåja, alla tre för att vara exakt) i modern tid, handlar det här om att skapa förutsättningar för livets alla dimensioner (äta, handla, sova, jobba och ha kul) i innerstaden snarare än utanför den och på så sätt motverka ett ökat bilberonde. I Sverige verkar trenden (åtminstone i handelssektorn) snarare vara den motsatta. Inte bara runt omkring Stockholm utan också på behörigt avstånd från bostadsområdena i ett flertal svenska städer byggs det ena köpcentret efter det andra och det som finns kvar av innerstadsliv och affärsverksamhet blir allt mer marginaliserat. Är det verkligen en utveckling att eftersträva?

Några reflektioner från en konferens

Efter ett antal veckors heltidsstudier i japanska, trillade jag i veckan som gick kort tillbaka i det som är tänkt att vara min huvudsysselsättning här, nämligen sociologi och arbetsmarknadsforskning. Jag blev tillfrågad av min professor i Japan för någon vecka sedan om jag skulle kunna tänka mig att hålla ett kortare föredrag om aktuella tendenser i det svenska arbetslivet. Egentligen upptar språkkursen all min tid för tillfället, men när man blir tillfrågad av en äldre japansk auktoritet (i egenskap av professor) som dessutom hjälpt mig att komma till Japan, så kan man helt enkelt inte svara nej. Jag har varit i Japan tillräckligt länge för att förstå begreppet giri (betyder ungefär social förpliktelse, men är inte helt lätt att översätta till svenska eftersom begreppet är så djupt rotad i den japanska kulturen) och insåg ganska snart att det snarare var en order än en fråga.



Professor Ishikawa, doktorand Flyman och professor Sasaki

Nåja, jag lyckades få ihop en kort powerpoint-presentation om partsrelationer på arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitik i Sverige, dvs. det som brukar kallas den svenska modellen. Konferensen i sig var en internationell konferens baserad på en komparativ studie av organisationskultur och arbetsliv utförd i en brokig samling länder (Japan, Kina, Ryssland, Finland, Estland, Tjeckien, Slovakien för att nämna några). Tanken var från början att vi också skulle vara med från svenskt håll, men av olika anledningar blev det inte så. I vilket fall som helst ägnades den andra dagen av konferensen åt allmänna presentationer av samtida arbetsliv i olika länder och det var där jag kom in i bilden.

Hälften av åhörarna var deltagare från den internationella konferensen och hälften kom från olika forskningsinstitut och andra intresseorganisationer i Tokyo. Flertalet från den senare gruppen förstod ingen engelska och därför var hälften av seminariet på engelska och hälften på japanska. Professor Ishikawa som arrangerade konferensen fungerade som tolk och länk under hela dagen. Det tog sig emellanåt ganska komiska uttryck, i synnerhet under en presentation av en ung forskare från Slovakien (landet är något av Ishikawas expertområde). Efter att hon sagt ett par korta meningar följde en översättning som varade i flera minuter (ofta med referenser som inte alls fanns med i orignalet). Så fortsätte det igenom hela presentationen, som var både dagens kortaste och längsta beroende på hur man mäter. Eftersom tjejen inte kunde någon japanska blev det en ganska förvirrad presentation. Det påminde inte så lite om Lost in translation (fast tvärtom).

Episoden speglar också några av de problem som jag reflekterade över när jag satt och lyssnade på det ena föredraget efter det andra. Det är inte självklart att kommunicera forskningsmässigt på internationell nivå. Forskningsmiljöer skiljer sig åt radikalt inte bara mellan länder och världsdelar utan även mellan universitet och institut inom Sverige. Det kanske gäller i synnerhet för sociologin som rymmer en mångfald av världsbilder, kunskapsbegrepp, metoder och studieobjekt. På en global nivå blir dessa spänningar och klyftor än mer markanta. I många fall får man en känsla att man talar förbi varandra och överlappningarna känns ibland väldigt forcerade. Konferenser är kanske inte heller det allra mest effektiva forumet för kunskapförmedling. Att sitta och lyssa på (ofta ganska trista och opedagogiska) presentationer dagar i sträck är inte särskilt effektivt. Å andra sidan är det ett överlägset socialt forum och något som känns helt nödvändigt enbart av den anledningen eftersom arbetet som forskare (eller doktorand) kan vara extremt ensamt och isolerat emellanåt. Det är också detta som jag framför allt tar med mig från den första konferensen i Japan. Det var en intressant erfarenhet och en möjlighet att knyta kontakter som jag kan ha nytta av framöver. Inte minst var det kul att äntligen ha lite nytta av alla visitkort jag släpat med mig.

Vansinnesdåd i Akihabara

Så har det hänt igen. Ett till synes oförklarligt vansinnesdåd med flera oskyldiga offer. Vid middagstid idag körde en 25-åring med kopplingar till den japanska maffian, Yakuzan, in på en gågata i Akihabara i centrala Tokyo och mejade ned ett antal fotgängare. Därefter lämnade han sin bil och började ge sig på förbipasserande med kniv utan någon som helst urskillning. Hittills har vansinnesdådet skördat 7 dödsoffer och ett tiotal skadade. Enligt de första rapporterna angav han allmän frustration över livet som enda motiv.

Det är alltid farligt att dra några allmänna slutsatser på grundval av en enskild händelse, men lite otäckt är det när något sådant här händer i ens omedelbara närhet. I synnerhet som jag så sent som i förra veckan skrev några rader om hur alltfler unga människor känner sig marginaliserade i det japanska samhället. Med (allt mer) jämna mellanrum tar sig frustrationen och utanförskapet liknande (om inte fullt så extrema uttryck) i Japan. Det börjar kanske bli dags att ge upp bilden av Japan som den bästa av världar och öppna upp ögonen för de problem som faktiskt extisterar (om än inte alltid synbart) innan något liknande händer igen.

Hemmamatch

Med ett nytt fotbolls-EM för dörren är det omöjligt att inte drabbas av fotbollsfeber, även om man befinner sig hundratals mil från Sverige. Tyvärr blir det inga matcher på plats för min del i år utan jag får istället se till att maka mig upp på okristliga tider (Sverige spelar sin första match mot Grekland kl. halv fyra på morgonen lokal tid) för att se matcherna på TV. För att kompensera att jag inte kan åka till Österrike, gav jag mig istället iväg till Yokohama för att se Japan spela VM-kvalmatch mot Oman.

VM-kvalet har redan dragit igång i Asien och lagen spelar nu tredje omgångens gruppspel för att kvalificera sig till den fjärde och slutliga omgången av kvalet. Sammanlagt står 4 eller 5 platser på spel (lag nummer 5 spelar mot lag nummer 5 från Sydamerika om den sista platsen). Japan har en på pappret lätt grupp med Thailand, Bahrain och Oman. De lyckades också utmanövrera Thailand enkelt i den första matchen, men förlorade sedan något överraskande borta mot Bahrain med 0-1.


Nippon ultras

Gårdagens hemmamatch var alltså mycket viktig för att Japan inte skulle riskera att sätta sig i en kritisk situation inför de avslutande matcherna. De som minns ett japanskt landslag som (åtminstone stundtals) charmade världen under hemma-VM 2002, skulle inte känna igen många spelare i dagens landslag. I Japan för sex år sedan spelade något av en gyllene generation med en mängd stjärnor födda i slutet av 1970-talet. Namn som Shinji Ono, Junichi Inamoto och storstjärnan Hidetoshi Nakata dominerade i landslaget och lyckades också bra i sina europeiska klubbar. Idag har de flesta av dessa slutat (Nakata) eller dras med skadeproblem (Ono och Inamoto). Numera består landslaget nästan uteslutande av spelare från den inhemska ligan (J-league), så när som på ett briljant undantag – Shunsuke Nakamura.

Nakamura har precis återvänt från en lyckad säsong i skotska Celtic (med bl.a. ett briljant mål mot ManU i Champions league). Han var ständigt aktiv och nästan alla farliga anfall gick via hans fötter. Japan behärskade matchen fullständigt (Oman var i ärlighetens namn inte särskilt bra) och kunde till slut vinna med 3-0. Alla tre målen bar Nakamuras signatur. 1-0 kom på en hörna från Nakamura, 2-0 efter ett lysande uppspel och 3-0 efter en soloprestation. För att se målen, tryck här.


Shunsuke Nakamura i frisparksläge

Ansenliga 47.000 åskådare (mig inräknad) hade tagit sig till den mäktiga Nissan Stadium i Yokohama trots att matchen spelades en måndag kväll. Stadion i sig var bara den värd besöket. Nissan Stadium är en fantastisk, rymdskeppsliknande arena som sväljer dryga 72.000 åskådare och därmed är störst i Japan. Den stod klar strax före VM 2002 och finalen mellan Brasilien och Tyskland (2-0) spelades här. Under matchen igår eldade 10.000 ultras på ena kortsidan på sitt Nippon från första minuten och stämningen var på topp matchen igenom. Jag såg i övrigt inte en enda polis runt omkring eller på arenan. Inte heller några fylleskrålande fans, krossade ölflaskor eller hatramsor. Det går faktiskt fortfarande att ta med sig familjen på fotboll på vissa håll i världen.


En viktig seger

I och med hemmamatchen mot Oman är hälften av matcherna i omgång 3 spelade och redan i veckan bär det av till Oman för bortamatch. I slutet av juni spelar Japan en trolig gruppfinal på hemmaplan mot Bahrain. Det är inte alls omöjligt att jag är på plats.